Hoppa till huvudinnehåll

Världens konstigaste recensionsuppdrag

Ensemblen bakom pjäsen.
Recensionen blir radioteater. Viirus-ensemblen (och en hund) i Radioteaterns studio. Ensemblen bakom pjäsen. Bild: YLE / Jessica Edén. Sveriges Radio Drama

Tomas Jansson recenserade en pjäs som inte fanns. Nu berättar han om vägen från recension till pjäs till inspelning i Radioteaterns studio.

Det var världens mest osannolika jobbanbud; ”kan du skriva en recension på en teaterföreställning som inte finns”.

Så kan man väl inte fråga?

Det var ändå hela poängen med mailet som jag fick av Teater Viirus-dramaturgen Christoffer Mellgren i juni 2016; ”Vi vänder oss nu till dig, och till några av dina kritiker-kolleger, och undrar om du skulle vara intresserad av att skriva en recension av en föreställning som ännu inte finns. Era recensioner är sedan utgångspunkten för vårt arbete med föreställningen”.

I klartext; vi är fyra kritiker som ska skriva var vår recension, och på basen av dem skall Christoffer skriva fyra kortpjäser som sedan spelas in av Teater Viirus och Radioteatern.

Klart jag är med!

Det är för all del oändligt svårt att komma igång. Då man kan skriva vad som helst på vilket sätt som helst uppstår det allt för många alternativ, och för mycket frihet kan vara förlamande. Jag kunde ju dessutom blanda in den alltid återkommande kritikdebatten på något sätt. Eller för en gångs skull använda min fantasi för att totaldissa en föreställning!

Snabbt formulerar jag några helt nya skällsord, och skissar fram en recension som ska vara historiens mest negativa.

Nej, det är inte vidare konstruktivt. Kul, men kontraproduktivt. Christoffer ska ju skriva en pjäs på basen av min recension. Som deltidsdramatiker känner jag mig solidarisk gentemot kollegan – att be honom skriva en riktigt dålig pjäs är att kräva för mycket.

Detsamma kom också en bunt rockkritiker fram till för ett dussin år sedan när de ombads recensera icke-existerande poplåtar, recensioner som en bunt musiker sedan skulle ha som grund för helt nyskrivna låtar.

Det blev till slut en samlingsplatta, med titeln Jävla kritiker!

Sommaren med någon som åtminstone försökte

Nu skriver jag istället en riktigt traditionell recension, och bestämmer att pjäsen som Christoffer ska skriva ska handla om att rädda världen, kanske för att jag några månader tidigare hade gjort ett reportage om teater som vill behandla stora samhälleliga kriser. Sedan låter jag temat smälta ihop med det som också annars fyller mina tankar, regissören Ingmar Bergman.

Jag har nyss återvänt från en Bergmanfestival i Stockholm, och jag minns hans 50-talsfilm Sommaren med Monica som hade gjort stort intryck på mig då jag var tonåring. Så jag döper pjäsen till Sommaren med någon som åtminstone försökte, och kryddar handlingen med en möjlig romans mellan en kvinna och en man. Kvinnan döper jag till Monica, och gör henne till någon som försöker rädda världen, på ett mycket personligt sätt.

Manuskriptet.
Mitt recensionsmanuskript, och titelbladet på den färdiga pjäsen. Manuskriptet. Bild: YLE/Tomas Jansson tomas jansson

Jag ser framför mig en föreställning som kastar mig ut i skärgården bland stora existentiella frågor. Och en romans, förstås, mellan ”skärgårdens Moder Teresa” (Monica) och en dropout-studerande. Jag kan höra hur Viirus-skådespelarna skickligt ger en rad bifigurer egna röster och personligheter, hur teknikern Niko Ingman trollar fram ljudvärldar, och så är jag bara nyfiken på hur Christoffer Mellgren ska förvandla min drömbild av Monica till kött och blod.

Så sänder jag iväg min recension, och glömmer bort hela projektet. Vilket är bra. Då slipper jag också alla förväntningar på slutresultatet. Jag slipper det till den grad att jag blir förvånad då Christoffer långt senare med en viss oro i rösten frågar vad jag tycker om slutresultatet - då jag ett knappt halvår senare får läsa den färdiga pjäsen.

Ja, det blev något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Nu ser jag ingen pjäs som min recension skulle passa ihop med.

- För mej handlar pjäsen främst om en författare som söker den pjäs som han ska skriva, berättar regissören Maria Lundström då jag träffar henne för en intervju och ber henne berätta för mig hur hon läser den färdiga pjäsen.

- Men den handlar också om den författaridentitet som ska kunna åstadkomma verket. Det handlar om en skapandeprocess, och om hur författaren rör sej i sin egen fantasi.

Nu träffar jag också Christoffer, som tidigare har undvikit mina intervjuförfrågningar med förklaringen att han ”är så inne i skaparprocessen”.

Dramaturgen Christoffer Mellgren.
Christoffer Mellgren. Dramaturgen Christoffer Mellgren. Bild: Tomas Jansson/YLE teater viirus

Då jag sedan äntligen träffar honom, berättar han att han fick tre (inte fyra) recensioner, och fast han försökte skriva tre separata pjäser började de glida in i varandra. Han upptäckte ett gemensamt tema hos alla recensioner, och skrev en enda pjäs; ...and nobody else but you.

- Första veckan efter att jag fått recensionerna var fantastisk, fylld av möjligheter, och jag hann rätt långt på en pjäs som faktiskt basera sej på din recension, berättar han.

Sedan kom återvändgränden, och det började kännas allt svårare att komprimera alla vi kritikers teman till tre separata kortpjäser.

Vad var det då för gemensamt tema du hittade?

- Det var det här med att försöka bryta sej ur väggar som omger en. Både i skrivandet och i livet finns det en väg som är väldigt uppmuntrad att gå, ett sätt att vara som bekräftas av omgivningen. Att gå utanför det kostar, och det temat gick på något plan igen i de tre olika texterna.

Så kom den färdiga pjäsen att bygga på en blandning av kritikernas idéer och författarens försök att skriva en pjäs.

"Jag föddes på tiotusen meters höjd"

I slutet av januari inleds inspelningarna i Radioteaterns studio, och jag väntar på att få vara med när skådespelaren Jessica Raita ska läsa in den långa monolog som ”min” Monica ska framföra.

”Jag heter Monika”, börjar Jessica läsa. Ja, Christoffer har valt att stava Monica med K.

”Jag föddes på en tiotusen meters höjd i en teaterkritikers fantasi, som en roll i en drömd föreställning som räddade världen”.

Det är intressant att följa med inspelningarna en stund. Det är ju så annorlunda än att arbeta fram en ”vanlig” teaterpjäs då allt handlar om att lära sig texten och att repetera, söka rollfiguren, tonfall, det fysiska uttrycket, positioner på scenen, samspelet med de andra rollfigurerna. Nu skuffas skådespelaren direkt in i studion efter att ha lyssnat på Marias regianvisningar, och läser sedan texten innantill medan teknikern Niko Ingman och Maria sitter i ett annat rum framför datorn som registrerar allt som görs i den ljudisolerade studion.

- Vi har inte repeterat överhuvudtaget, berättar Maria.

- Vi har läst pjäsen två gånger i olika versioner, skådespelarna har inte repeterat, de kan inte texten utantill vilket de ofta kan när man repeterar på allvar, de har papper i hand och lever sej in. Jag ger dem nycklarna och den regi som behövs, och så spelar vi in.

Vad kan man vinna med att göra så?

- Enligt vad jag har förstått är det något av kutym att skådespelarna inte kan texten när man spelar in radioteater. Jag tror att man ganska lätt fastnar vid vissa mönster om man lär sej texten utantill, betoningar och så. Skådespelarna är aningen friare om de inte kan texten som rinnande vatten.

Jag lämnar studion när Maria börjar gå igenom olika tagningar, och försöker välja ut den som både låter bäst och passar bäst in i helheten. Efter det ska ännu ljudmiljöer skapas och läggas till. Vattenfall, gatuliv i New York, skärgård.

I radioprogrammet om den ovanliga radioteateridén medverkar förutom Tomas Jansson också Maria Lundström, Christoffer Mellgren, Jessica Raita och Viktor Idman.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje