Hoppa till huvudinnehåll

Dags att sluta gömma undan kvinnors kåthet

Bokpärm med naken kvinna i kartgrafik
I in Transit beskrivs begäret Bokpärm med naken kvinna i kartgrafik Bild: Förlaget In Transit

I den finlandssvenska läsutmaningen i februari är utmaningen att läsa en bok som gör dig upphetsad. Vad som är upphetsande är subjektivt och behöver inte vara kopplat till sex eller begär. Men jag märker snabbt i min bekantskapskrets att det här är en otroligt svår utmaning, skriver Vilhelmina Öhman.

Skrivs det tillräckligt öppet om begär i den samtida litteraturen? Och hur förhåller sig dagens kvinnliga protagonister till lust jämfört med de i den feministiska sjuttiotalslitteraturen?

Tantsnusk?

Kanske svårigheten att hitta en bok som är upphetsande beror på att det ansetts som lågkultur att skriva om begär. En skrivande person vill inte bli förknippad med Harlequin-romanerna, så kallad "tantsnusk" eller "kiosklitteratur". Eller sedan går vi farligt nära gränsen till sex utan samtycke, som man inte vill tagga med #upphetsandeböcker.

Så blundade Galadriel, lättad över att det fanns en enda punkt att uppta sig med, en konkret och varm punkt på insidan av det vänstra låret, någonting bra.― Hannele Mikaela Taivassalo: In Transit

Som tur är börjar gränsdragning mellan hög- och lågkultur luckras upp och lust tar mera plats i litteraturen.

Hannele Mikaela Taivassalos roman In Transit (2016) handlar till stora drag om begär. Att se kroppen som nöjesfält, att ha rätt till sin kropp, rätt att sätta gränser för andra, rätt att inte tygla sin kropp. "För det handlar också om rätten att njuta. Av kroppen, den egna.", skriver Taivassalo.

Samtidigt som mina armar och ben började växa, och brösten, de där små som värker sig fram, inflammatoriskt, då började också den där lusten gro: att följa de allt längre lemmarna utåt, bort, växa iväg.― In Transit

Att begära flykten

Man kan hitta vissa likheter mellan In Transit och Tripprapporter (2016) av svenska Tone Schunnesson. Båda handlar om begär och rörelse, men Schunnessons roman är kanske snäppet mera beatnik.

Kvinnan i Tripprapporter begär avstånd, men samtidigt närhet. Hon begär ruset, alkoholen, flykten, drogen, trippen. Hon begär mannen, men ändå inte. Hon begär friheten, men lyckas inte helt nå den.

Sedan slutade vi ligga med varandra men jag brukade krypa alldeles nära honom, försökte att inte andas tungt, inte låta min lust störa honom eller låtsas att jag inte ville att min lust skulle störa honom men i hemlighet hoppas på att min lust skulle väcka honom.― Tripprapporter

Hon vill fly från döden, fly från sig själv, genom alla droger hon kan få tag i: alkohol, tjack (amfetamin), ladd (kokain), MDMA, ecstacy, ketamin, tramadol... Hon anpassar sig inte heller till de rådande föreställningarna om arbete och ställer sig inte i ledet. Hon ser sig själv som oanställningsbar - "det enda jag kan är att skriva och dricka". Hon har sällan pengar, hon lånar eller snor.

Men främst av allt ber hon inte om ursäkt.

och jag vill säga åt henne att begäret inte heller har någon lag, jag skriver alltid och ber folk om pengar för att jag har lust― Tripprapporter

Det finns som sagt vissa likheter mellan Galadriel i In Transit och tjejen i Tone Schunnessons roman. Ensamheten går sida vid sida med begäret i båda böckerna. Men den stora skillnaden är att karaktärerna i In Transit rör sig mot varandra, dras till varandra, till slut. Det som huvudkaraktären i Tripprapporter inte förstått är att ensam inte är stark. Att vi behöver gemensam förmåga för att bekämpa ångesten, ett kollektiv för att överleva.

Jag vill inte att någon ska älska mig för jag vill bara vara fri att gå.― Tripprapporter

Samtidslust jämfört med sjuttiotalet

"Jag blev veckotidningstanten som skrev snusk, en kåtkärring. Kvinnor runt 50 förväntades nämligen inte ha sexliv", skriver Kerstin Thorvall i Uppsala Nya Tidning 24.9.2002.

De feministiska författarna under 60- och 70-talet, som Kerstin Thorvall, Märta Tikkanen och Marguerite Duras, vågade ta sig an nya teman och bryta normen för vad som ansågs vara rätt och riktigt att skriva om. Normen fru, moder, kvinna. "De insisterade på att tidigare tabubelagda kvinnliga erfarenheter kunde och måste gestaltas", skriver Ebba Witt-Brattström i Stå i bredd (2014).

Det finns likheter mellan de feministiska klassikerna från sjuttiotalet och In Transit och Tripprapporter, men dagens samtida kvinnliga protagonist är kanske ännu lite friare i sitt sätt.

För hon känner varken skam eller ånger för sin lust.

Utan skam

Hur ofta läser vi om kvinnor utan ånger eller skam? Kvinnan i Tripprapporter webbcam-onanerar, är osympatisk, osolidarisk, grotesk, rolig, beundransvärt självupptagen, dekadent, patetiskt, syndigt. Hon går emot kravet att hålla kvinnokroppen ren. Hon är allting samtidigt.

Jag tar emot dessa kvinnliga romanpersoner med ocensurerade känslor med öppna armar. I sitt befriade sätt säger de: Dina känslor är dina. Din kropp är din. Ditt begär inte är äckligt eller fel. Och det kan vara extremt frigörande för unga läsare. Böckerna säger åt dem att de får vara allting samtidigt - arga, förbannade, glada, smutsiga, vackra, kåta.

Kanske det idag är möjligt att undgå vad som skedde med den feministiska sjuttiotalslitteraturen - den som häcklades, fördömdes och gömdes undan. Kanske det idag finns mera plats för den begärande kvinnan.

Utan skam.

Vilhelmina Öhman studerar litteraturvetenskap och jobbar som frilansjournalist.

Delta i den finlandssvenska läsutmaningen och tagga boken som väcker någon lust i dig med #fisvläsutmaningen2017 i sociala medier.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje