Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Snillrik sjöbevakare möter småstadens ondska

janne och johnny ramstedt
Janne och Johnny Ramstedt. janne och johnny ramstedt Bild: Freija Meurman-Ramstedt janne och johnny ramstedt

”Pensionerad sjöbevakare överraskar. Ledde polisen Jakobstadsmördaren på spåren”. Ungefär så kunde händelserna i Stendahls syndrom formuleras i den lokala tidningen.

Bröderna Janne och Johnny Ramstedt vann delat andra pris i den i österbottniska kriminalromantävlingen i höstas med en roman som prisjuryn beskriver så här: ”en välskriven historia med driv i berättandet där sökandet efter en förvunnen flicka eskalerar steg för steg för att slutligen nå sin dramatiska kulmen.”

Stendahls syndrom är en sympatisk och spännande berättelse om en liten stad där det som börjar som en gnagande småirriterad oro snart visar sig vara en betydligt allvarligare fara.

Det finns ju en uppfattning om att små städer är trygga. Men gång på gång får sig den här uppfattningen en törn, såväl i fiktionens som i verklighetens Jakobstad. Men den här berättelsen är ren fiktion.

En energisk pensionär

Huvudperson är Håkan Stendahl, en nyligen pensionerad sjöbevakare vars flickväns dotter försvinner. Även om han tror att det handlar om en frivillig rymning ger han sig tid åt efterforskningar. Som person påminner han lite om Henning Mankells huvudperson poliskommissarie Kurt Wallander, men är betydligt mer energisk och mindre komplicerad. Liksom Wallander har han också en dotter.

Den försvunna flickan Mollys mamma Alice blir småningom, när dagarna går, nästan handlingsförlamad av sorg, trots att hon och hennes dotter Molly Mattson inte har kommit särskilt bra överens. Men när Stendahl fastnar i sina funderingar lyckas hon leda honom vidare i tankegångarna…

Ett annat slags syndrom

Titeln Stendahls syndrom leder tankarna till konst och den hjärtklappning, yrsel och de hallucinationer som kan överraska en mänska som står inför skön konst. Det som kallas Stendhals syndrom efter den franske författaren Stendhal (eg. Marie Henri Beyle) som beskriver en sådan upplevelse i en av sina romaner.

I den här berättelsen förekommer också bildkonst och konstnärer, men sjöbevakare Stendahl låter sig inte rubbas så lätt. Han är ingen stor vän av samtidskonst, utan hans smak ligger mer åt det konservativa hållet. Istället är hans ”syndrom” så att säga en förmåga att se ett mönster i det som ser ut som tillfälligheter.

Både till lands och till sjöss

Stendahl, som vill ställa upp för sin relativt nyfunna käresta, känner både Jakobstad och skärgården utanför. I en liten stad kan det vara enklare att se det avvikande och det som inte riktigt passar in.
Genom sitt arbete har han en viss vana att leta efter försvunna personer, även om det oftast brukar handla om försvunna gubbar som rott iväg för att lägga ut nät och inte synts till efter det.

I sökandet efter Molly möter Stendahl helt nya sidor av sin hemstad. Molly visar sig vara en flicka på glid som umgåtts med mer eller mindre skumma killar. Sådana som inte har segling eller motorbåtar som hobby, om vi säger så. Men han möter också personer som bryr sig om den försvunna mer än vad som är normen.

pärmen till janne och johnny ramstedts stendahls syndrom
pärmen till janne och johnny ramstedts stendahls syndrom Bild: Anna Dönsberg/Yle janne och johnny ramstedt: stendahls syndrom

Lite för ung för hippieideal

I en ålder av 55 år betraktar Stendahl världen som en betydligt äldre man. Han tänker som en 40-talist och minns 60-talet i ett nostalgiskt skimmer, som en tid då mänskor valde att bo i kollektiv av ideologiska och solidariska skäl. På något sätt verkar han aningens för ung för att ha så nostalgiskt färgade värderingar. Vad han istället möter är killar som hyr en fallfärdig kåk för att de helt enkelt vill slappa och supa ifred. Medelklasstaden visar, för honom, nya sidor.

Som självutnämnd lösare av kriminalgåtor har Stendahl nytta av sina kontakter till polisen i Jakobstad som förser honom med viktig information och läsaren slipper schablonartade och långrandiga beskrivningar av kriminaltekniska utredningar och polisarbete. Det är en lyckad lösning. Det står snart klart att det går en potentiell seriemördare lös i Jakobstad. Men Janne och Johnny Ramstedt frossar inte i våldsbeskrivningar.

Slutuppgörelsen är inte helt trovärdig. Men romanen som helhet uppväger att tillfälligheterna tar över berättelsen och att vändningarna blir halsbrytande. Orginell, kunde man också kalla lösningen.

För egen del skulle jag gärna läsa flera historier om den pensionerade sjöbevakaren Stendahl. Han som läser science-fiction och tänker som en polis. Bröderna Ramstedt har i intervjuer sagt att de tagit inspiration av sin far sjöbevakaren. Det kan han känna sig hedrad av. Det är glädjande att möta en kapabel och empatisk medelålders man som vill göra allt för sin nyvunna kärlek – också jaga mördare om så krävs.

Läs också