Hoppa till huvudinnehåll

Den som ljuger bäst vinner - Machiavellis ledarskapsutbildning aktuell igen

Omslag till Machiavellis Fursten, utgiven av Natur & Kultur
Omslag till Machiavellis Fursten, utgiven av Natur & Kultur Bild: Natur & Kultur fursten

“Han måste ha läst den”, slår det mej när jag hör Donald Trump leverera ytterligare ett tal späckat med “alternativa fakta”. Jag talar om Machiavellis Fursten, boken som alla känner till, men ingen har läst. Utom alla ultranationalistiska ledare. De har slukat den. I 500 år har Fursten fungerat som den ultimata ledarskapsutbildningen. I tider där alternativa fakta, dvs. lögner, och partiskt tänkande, dvs. blundande för sanningen, hör till politikens hörnstenar är den sorgligt aktuell igen.

Donald Trump precis innan han utfärdade presidentordern.
Donald Trump precis innan han utfärdade presidentordern. Bild: EPA/OLIVIER DOULIERY / POOL Donald Trump

Ludvig XIV och Hitler hade Fursten på sitt nattduksbord, Napoleon hade den i sadelväskan när han drog iväg till Waterloo, och Bismarck och Mussolini kunde den utantill. Mussolinis pappa lär ha läst den som godnattsaga för lille Benito. Det skall böjas i tid.

Jag vet egentligen inte om något av det här stämmer. Det kan vara urbana legender, eller rena lögner. Men det låter bra, känns rätt, och tjänar mina syften (liksom det att jag påstår att ingen läst Fursten, utom alla diktatorer...osv). Uppgifterna, legenderna kommer från Daniel Rydéns nyligen publicerade bok Historiens tyranner. Rydén skriver om hur 15 av världens kändaste diktatorer fört en politik som mycket väl kunde ha grundat sig på Machiavellis Fursten. Nu vill jag ju inte jämföra Donald Trump med alla de här idio... storheterna, men visst finns det likheter mellan Machiavellis råd och Donalds retorik.

Detalj ur bokomslag till Daniel Rydéns Historiens tyranner
Daniel Rydéns Historiens tyranner Detalj ur bokomslag till Daniel Rydéns Historiens tyranner Bild: Historiska Media tyranner

Illa skriven handbok

Marco Morner skriver i förordet till den översättning av Il Principe, Fursten jag har läst och citerar från, att “Fursten är den sorts bok många redan har läst innan de öppnat pärmarna”. Om man sedan dristar sig till att öppna pärmarna har jag full förståelse för att man stänger dem igen efter att ha läst ett par sidor.

Fursten är egentligen ett utkast, a work in progress. Den är illa skriven och gammalmodig. Boken skrevs ungefär 1513, men gavs ut först 1532, fem år efter Niccolò Machiavellis död. Innan den gavs ut hann många andra skribenter hjälpa till med att göra den råddig.

På 1500-talet bestod Italien av en mängd stadsstater som alla var i luven på varandra. En furstes främsta uppgift var att erövra, och boken skrivs som en handbok i hur man gör just det, erövrar.

Machiavelli var själv politiker, och omskrev friskt världshistorien för sina syften. Han använde m.a.o. alternativa fakta. Boken innehåller mängder av motsägelser, svårbegripliga referenser och andra otydligheter. Och det är väl just därför man fortfarande håller på och tolkar den och ständigt ger ut den i nya upplagor och översättningar.

Detalj ur Santi di Titos porträtt av Machiavelli
Santi di Titos porträtt av Machiavelli Detalj ur Santi di Titos porträtt av Machiavelli Bild: Wikimedia Commons machiavelli

Ljug så mycket du orkar

Fursten innehåller många detaljer som är mindre intressanta idag, som t.ex. “om befästningar och mycket annat som furstar dagligen sysselsätter sig med, är användbara eller onödiga”. Men den innehåller också mycket som är tydligt och användbart för senare tiders furstar. Eller vad sägs om det här:

Var och en förstår hur berömvärt det är att en furste håller sitt ord och lever hederligt i stället för svekfullt. Inte desto mindre visar vår tid att de furstar som uträttat stora ting är de som lagt liten vikt vid vid sina löften och som kunnat bedra människors sinnen. Till syvende och sist har de varit överlägsna de furstar som förblivit hederliga.

En klok fuste varken kan eller bör hålla sig till sanningen om den skadar honom eller om han inte längre har bruk för den, menar Machiavelli.

Men en furste måste vara bra på spela dygdig. Han skall ge intryck av, framstå som en god mänska. Mänskor är nämligen godtrogna och “styrs i så hög grad av vad de för tillfället råkar ha framför sig att en bedragare alltid kommer att hitta sådana som låter sig bedras”, skriver Machiavelli. Han tar påven Alexander VI som förebild. Han “tänkte aldrig på annat än att bedra människor”, och var mycket framgångsrik i sin karriär. Alexander VI hette egentligen Rodrigo Borgia och var ledare för den ökänt onda gangsterfamiljen Borgia. Hans son, Cesare Borgia, om möjligt ännu grymmare än Rodrigo, är genom boken Machiavellis favoritexempel på en god ledare.

Detalj ur Altobello Melones porträtt av Cesare Borgia
Cesare Borgia. Porträtt av Altobello Melone Detalj ur Altobello Melones porträtt av Cesare Borgia Bild: Wikimedia Commons Cesare Borgia,altobello melone

Moral är ointressant

Machiavelli menar att det rentav är skadligt att verkligen ha en massa dygdiga egenskaper. Man har nytta av dem bara när man låtsas att man har dem. “Folkmassan vinns med det skenbara”.

Men det skulle vara fel att komprimera Machiavellis budskap till klyschan “ändamålet helgar medlen”. Det mottot implicerar ett moraliskt ställningstagande. Och moral är ingenting som intresserar Machiavelli.

Viktigt att bli älskad

Och att vinna folkmassan är kärnan i ledarskapet. Utan folkets stöd funkar det inte, påpekar Machiavelli gång på gång. Och här var han faktiskt ganska radikal på sin tid. Han understryker folket som en maktfaktor i politiken. Fursten måste vara älskad av folket.

Det här har tydligen Donald Trump insett då han insisterar att det är fejknyheter att det inte var så många som dök upp till hans installation, och att det är valfusk att Hillary Clinton fick fler röster än han. Det räcker inte med att vara president. Man måste vara älskad också.

Det betyder förstås inte att fursten i sin tur också behöver älska folket. Machiavelli utgår nämligen dels från att folket är lynnigt, “när folket förlorat sin tro är det därför klokt att vara beredd att med våld tvinga dem att tro”, dels från att människan till sin natur är ondsint. Och den paranoian har sannerligen snappats upp av en och annan härskare i världshistorien.

Eller fruktad

Machiavelli erbjuder också ett alternativ till den som vill slippa folkets slibbiga kärlek: Fruktan. Det fungerar lika bra, eller bättre. Helst skall fursten vara både älskad och fruktad, men måste han välja så skall han satsa på fruktan.

Kärlek hålls uppe av ömsesidiga band som i och med att människor är onda bryts vid varje tillfälle till egennytta. Fruktan hålls däremot uppe av rädsla inför straffet, något som aldrig överger dig.

Ur ett senare tiders perspektiv må Machiavelli förlåta en liten versionering: Den observante ledaren inser förstås att fruktan inte nödvändigtvis behöver vara riktad mot henom. Man kan mycket väl skrämmas med yttre hot, som judar, araber och mexikaner.

Makten ett självändamål

För de flesta narcissistiska ledarna är makten ett självändamål. Och Machiavelli ger dem syndernas förlåtelse. Det är fullkomligt legitimt att eftersträva makt med alla medel. Machiavelli skriver beundrande om Ferdinand II av Aragonien, att han aldrig predikar “annat än fred och hederlighet, men är stor motståndare till båda delarna. Hade han inte varit det hade han vid ett flertal tillfällen blivit av med både anseende och makt”.

Jag är staten och har alltid rätt

Poängen är förstås att fursten alltid har rätt. Och här fjäskar Machiavelli något alldeles otroligt med de furstar som betalar hans lön. Det är ett reveslickande utan like.

Goda råd, vem som än ger dem, kan bara ha sitt ursprung i furstens visdom. Det är alltså inte så att furstens visdom kommer ur de goda råden.

Inte att undra på att ledare med en sådan coachning totalt flippar ut. Vissa av dem trodde/tror ju att de var/är ett med staten. Det gör Donald Trump. Han har i sina tweetar på senare tider börjat skriva att det är USA som vill tillämpa lagar och utfärda dekret.

Lägger man till de starka psykopatiska personlighetsdrag som så många ledare bär på, så kan man med skäl fråga sig vad som egentligen är starkare, fosterlandskärleken eller narcissismen? I Fursten hittar jag inga uppmaningar till fosterlandskärlek.

Niccolò Machiavelli. Staty av Lorenzo Bartolini, Titelblad ur Furstenutgåva från 1550. Kopparstick
Niccolò Machiavelli. Staty av Lorenzo Bartolini, titelblad ur Furstenutgåva från 1550, kopparstick Niccolò Machiavelli. Staty av Lorenzo Bartolini, Titelblad ur Furstenutgåva från 1550. Kopparstick Bild: Wikimedia Commons fursten

Iskallt

På en punkt skiljer sig Machiavelli radikalt från sina ultranationalistiska följare. Hans text är renons på känsloutbrott. I Fursten finns inget av den emotionella retorik med vilken hans lärljungar hypnotiserat folk genom tiderna. Texten är kyligt konstaterande. Machiavelli är pragmatisk. Som här:

Sanningen att säga finns det bara ett säkert sätt att behålla herraväldet över städer som är vana att leva i frihet, och det är att förstöra dem.

På ett annat ställe konstaterar Machiavelli att det bästa försvaret mot yttre hot är “en stark här och pålitliga vänner”, och fortsätter lakoniskt, att en furste “alltid kommer att ha pålitliga vänner så länge han förfogar över en stark här.” Jag tror inte att han ironisk, eller att han försöker vara vitsig (det finns inget som tyder på att han hade humor), det är bara kalla fakta.

Lejonet och räven

Mycket av ledarskapsutbildningen i Fursten landar säkert väl hos Donald Trump. T.ex. otåligheten. En furste skall definitivt inte sova på saken, utan omedelbart skrida till handling. Men jag är osäker på om Donald är såväl lejon som räv. En framgångsrik furste måste nämligen enligt Machiavelli vara både lejon (kraftfull) och räv (listig). Än så länge är det ganska lite list man anar hos Donald. Han är en drummel. Eller… listen är ju per definition dold, så… Är det det här man kallar sund paranoia?

Tupac Shakur
Rapmusikern 2Pac Shakur läste Fursten i fängelset och diggade Machiavellis attityd. Han bytte sitt namn till Makaveli. Sen sköts han. Tupac Shakur Bild: Wikimedia Commons Tupac Shakur,makaveli

Ska man orka?

Machiavelli har inte gått till historien som en lysande författare. Jag var på en föreläsning där hans komedi Mandragola bedömdes som “oförskämt dålig”, och inte heller Fursten är någon stor litterär upplevelse. Men det är ändå ingen dum idé att läsa den. Här finns häpnadsväckande paralleller till dagens maktstrukturer, och framförallt finns här de grundläggande tricksen med vilka folk genom århundraden har låtit sig förledas av alternativa fakta. Om vi blundar för dem kanske vi förtjänar våra furstar.

LASSO om lögner och propaganda:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje