Hoppa till huvudinnehåll

Blazaren, brutalast i universum

En blazar.
En blazar. Bild: NASA Blazar,Supermassiva svarta hål

Vilket är det brutalaste, mest våldsamma, extremaste, grymmaste, explosivaste, mest apokalyptiska fenomen som existerar i universum just nu?

En supernova? Nix.

Ett svart hål? Nej då.

Två neutronstjärnor, universums kompaktaste objekt, som kolliderar? Njaa, nej.

Neutronstjärnor som kolliderar hör visserligen till de mest brutala och extrema händelserna som vi känner till, en händelse så extrem att den skapar vågor i själva rumtiden, gravitationsvågor av den sort som Einsteins förutsade men som vi inte upptäckte förrän i fjol, men det finns hur som helst någonting som är betydligt grymmare.

Den kallas blazar.

En kosmisk käftsmäll

Blazarer är så våldsamma att de nästan är karikatyrer av sig själva. En blazar består av flera olika, var för sig supervåldsamma komponenter som tillsammans bildar denna kosmiska Chuck Norris.

En blazar består av ett monstruöst supermassivt svart hål inuti en enorm, roterande radioaktiv ackretionsskiva inuti en aktiv galax. Och om inte det här är brutalt nog så skjuter den dessutom ut relativistiska jetstrålar från det svarta hålets bägge poler, tusentals eller rentav hundratusentals ljusår långa svetslågor av plasma – och de är riktade åt vårt håll.

För att dela upp detta i munsbitar:

  • Ett svart hål är en jättestjärna som har kollapsat in i sig själv och som slukar allt som kommer i dess väg. För att bli ett svart hål måste stjärnan ha en massa på minst fem gånger solens massa, men de supermassiva hålen kan vara på bortåt en miljard solmassor.
  • En ackretionsskiva är den snabbt roterande frisbeen av torterad materia som kretsar runt det supermassiva svarta hålet i väntan på att trilla ned i hålet. Den superheta skivan formligen vrålar på hela det elektromagnetiska spektrumets alla våglängder. Ackretionsskivan är i princip en jättelik synkrotron, uppemot tusen ljusår i genomskärning.
  • En aktiv galax är kort sagt en galax som hyser en aktiv galaxkärna (AGN), en relativt kompakt region i galaxens mitt med ovanligt hög luminositet, främst på grund av den nämnda ackretionsskivan.
Ett supermassivt svart hål.
Konstnärens uppfattning av ett supermassivt svart hål. Ett supermassivt svart hål. Bild: NASA Supermassiva svarta hål,rymden

Vi stirrar in i mynningen

Behöver knappast nämnas att alla dessa, både var för sig och tillsammans, är saker som man ska hålla sig på ett betryggande avstånd från, vi snackar miljontals ljusår, om man inte vill bli levande grillad. Detta gäller inte minst för jetstrålarna som det supermassiva svarta hålet skjuter ut från sina poler. Det är verkligen inte en god idé att ställa sig framför endera av dem.

Vilket de facto är just exakt vad vi gör här på jorden. En blazar är per definition en sådan som riktar den ena av sina två jetstrålar mot oss. Det är därför den ser ut att lysa så otroligt kraftigt. Då blazarerna först upptäcktes i slutet av 1950-talet (termen blazar myntades 1978) trodde man att de var variabla stjärnor som låg relativt nära oss, inom vår egen galax, tills man insåg att de är galaxer som är flera miljarder ljusår avlägsna men med ett helt vansinnigt kraftigt sken.

Orsaken till att man misstog dem för variabla stjärnor är att deras ljusstyrka ser ut att variera rätt snabbt, med perioder på allt från några dagar till flera år, men utan regelbundenhet. Det här beror på att vi stirrar rätt in i den dansande jetstrålen.

Lyckligtvis, som sagt, från ett väldigt stort avstånd. Det är fullständigt omöjligt att beskriva kraften och dimensionerna i de här kosmiska eldkastarna som pepprar sin omgivning med gammastrålning och plasma som rör sig i nära ljusets hastighet.

Blazarer från univerums barndom

Helt nyligen meddelade NASA att deras Fermi-rymdteleskop hade upptäckt de mest avlägsna blazarerna hittills. Inalles fem stycken av dem.

Roopesh Ojha, en av astronomerna bakom fyndet, konstaterade på presskonferensen där fyndet offentliggjordes, att:

- Ljuset från dessa fem objekt startade sin resa när universum var bara barnet, mellan 1,9 och 1,4 miljarder år gammalt. Baserat på våra data så har de väldigt, väldigt stora svarta hål inuti sig, två av dem på mer än en miljard solmassor.

Vår egen galax Vintergatan har också ett supermassivt svart hål i sin mitt, men det är ”bara” cirka fem miljoner gånger solens massa. Och det här är något av ett mysterium för vetenskapen. Enligt konventionellt tänkande så borde det nämligen inte ha kunnat existera så stora supermassiva svarta hål – en miljard solmassor – så tidigt i universums historia. Men där är de hur som helst.

Så här är det alltså: svarta hål tar tid på sig att växa. I motsats till vad man brukar säga om svarta hål så är de inte jättelika dammsugare som på fläcken sväljer allting som kommer för nära dem. Tänk på dem mer som skålen i ett roulettebord.

Tillväxtens gränser

Det är här som den nämnda ackretionsskivan kommer in i bilden. Den jättelika roterande skivan av superhet, strålande materia är i princip en enda stor cirkelformad trafikstockning runt det svarta hålet. Ju närmare hålet materian kommer i den enorma helveteskarusellen, desto värre blir trängseln och desto mer saktas materian in innan den slutligen trillar ned i hålet.

Det här sätter gränser för hur snabbt det svarta hålet kan växa. Vilket betyder att det i princip inte borde ha kunnat existera supermassiva svarta hål bara en dryg miljard år efter Stora smällen.

En Blazar.
Jetstrålarna från det svarta hålet sträcker sig tusentals ljusår ut i rymden. En Blazar. Bild: Wikimedia Commons Blazar,Supermassiva svarta hål

Men som sagt, det tycks de nu hur som helst ha gjort. I ett stort antal. Man brukar utgå från att för varje enskilt objekt av den här sorten som vi kan se, existerar det sex hundra stycken som vi inte kan se. Så det här tål att funderas på.

Däremot, att utforska de här monstren på plats och ställe skulle ju naturligtvis inte komma på fråga, ens om vi hade teknologin som gjorde det möjligt att resa över de obegripligt stora distanser som skiljer oss åt från dem.

Men visst är de fantasieggande, och sådant är ju kul. Blazarerna, universums bråkstakar nummer ett.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap