Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Stökigt, men skarpt om dagens samhälle

Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare
Tjuven Spica håller hov på sin restaurang. Niko Saarela som tjuven, Vilma Melasniemi som hans fru, Eero Milonoff som brodern och Marc Gassot i bakgrunden som kocken. Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare Bild: Noora Geagea kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare

Vi äter djur, men inte människor. Eller gör vi? Kanske vårt samhälle blivit så kallt och hårt att bara kannibalismen ur filmen Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare fungerar som metafor för det som pågår idag.

Medan Peter Greenaways film Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare från år 1989 är strikt och estetiserat makaber är KOM-teaterns uppsättning utifrån filmen nojsig och ”all over the place”. Den kommenterar sig själv, kastar fram teman och trådar och rör sig också rent fysiskt på ett område som sträcker sig långt utanför teaterscenen. Men den tar, i all sin stökighet, ett strupgrepp om dagens samhälle.

Kommer ni ihåg filmen som fick kultstatus? Filmen om den grova och tyranniska Albert Spica som varje kväll håller ett dundrande och domderande hov på sin franska topprestaurang Le Hollandais. Han som blir bedragen av sin hustru Georgina som fattar tycke för den läsande bokhandlaren vid bordet bredvid. Det mesta i filmen är gruvligt. Spicas sätt att behandla sina medmänniskor och Georginas hämnd på sin make när han kvävt hennes älskare till döds genom att tvinga i honom en bok om franska revolutionen. Vore inte filmen så estetiserad, bugande åt både teater och bildkonst, skulle den vara outhärdlig.

På KOM-teatern har Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare blivit något annat. Regissören Riko Saatsi har fått fria händer av Greenaway och använder materialet kreativt. Han spränger in förklaringar, kommentarer och andra texter i uppsättningen. Han skakar rentav om själva strukturen i uppsättningen och ifrågasätter och kommenterar den. Inte minst genom att han problematiserar begreppet fiktion. Saatsi verkar mena att verkligheten, i ett fakta-fritt populistiskt samhälle, blivit så fiktiv att den regelrätta fiktionen såsom den setts på scen och i övrig konst kollapsar.

Elmer Bäck briljerar

Föreställningen börjar med att Elmer Bäck, som spelar älskaren, presenterar föreställningen och sig själv. Han säger sig vara en guide som öppnar upp föreställningen. Ett slags diktare och ciceron med gammaldags kvarnstenskrage som läser texter av intellektuella, såsom till exempel Roland Barthes.

Uppsättningen lyfter också fram att Elmer Bäck spelat huvudrollen i Greenaways film Eisenstein in Guanajuato (2015), att han spelat i stora europeiska teaterhus och hans andra meriter. Det blir ett slags humoristisk personkult kring Elmer Bäck, som också ganska långt blir kvällens nav. Nästan framom Niko Saarela som gör en spännande tolkning av tjuven Spica i och med att det tyranniska är nedtonat till förmån för en naivitet och längtan efter att höra till makteliten.

Det hjälper inte alltid att läsa

Teaterscenen är långsmal. Det doftar vitlök och mat när man kommer in i salongen. I ena ändan kockas det nämligen på riktigt under ledning av KOM-restaurangens kock Antto Melasniemi. I andra ändan finns restaurangen där Spica och älskaren snurrar kring Vilma Melasniemis Georgina och kring en massa idéer och tankar. Spicas bror spelad av Eero Milonoff är till exempel en grov rasist, som genomgår en viss utveckling och får en mer medveten nationalistisk hållning genom att han börjar läsa. Hos Greenaway verkar läsakten i sig vara saliggörande, men så alltså inte på KOM.

Det är omöjligt att hela tiden uppfatta precis allt som händer på scenen, eftersom mycket sker simultant. Det här ser jag som en bild av en mångfacetterad verklighet där allting händer här och nu i ett ständigt flöde som aldrig hejdas. Det blir ett brus av röster och intryck utan någon egentlig hierarki. Vem ska man rikta koncentrationen mot? Den som skriker högst?

Projektioner som förför eller förstör

Uppsättningen är en mardröm för den som mår dåligt av skakiga handkameror och hemvideor. En handkamera projicerar hela tiden bilder på mat eller på sådant som händer utanför scenen på en stor tavla i bakgrunden. Men behållningen är förstås att äcklet eller det sensuella kan komma nära. Äcklet när en fågel med svart näbb nackas i närbild och det sensuella när scenerna mellan Georgina och älskaren projiceras mot tavelfonden.

Scenerna mellan Georgina och älskaren är vackra. Mycket vackrare än i filmen, där uttrycket var ren och skär sexualitet. Förhållandet är rikare och djupare på teatern. De har ett utbyte av varandra som går utöver det sexuella.

Mat är andra varelsers liv

Maten spelar en av huvudrollerna i filmen och så också på KOM-teatern. Några av de insprängda texterna handlar just om mat, om den dekorativa maten, den industrialiserade maten och om hummerns lidande när det kokas. Mot fonden hinner också projiceras både lagård och svingård. Djurens liv som sätts till är en av trådarna som kastas fram och som får landa hos publiken just så – som ett tema att ta ställning till.

Den som sett filmen vet att den bildade älskarens döda kropp slängs i grytan och kokas, och vissa tolkare har sett filmens budskap som en kommentar till de hårda värdena, girigheten och kapitalismen under Thatcher-eran. Också i dagens Finland finns en kyla i samhällsutvecklingen, som kannibalismen kan bli en metafor för. Utöver detta slänger Saatsi in den danske filosofen Sören Kirkegaards filosofi som för att ifrågasätta vårt andliga tillstånd idag.

Just (över)flödet av tankar och teman är uppsättningens styrka. Som publik kan man ta tag i vilken tråd som helst och nysta fram en analys. Det är också en ganska skrikig och som sagt stökig uppsättning, som knappast lämnar någon helt oberörd. Det är ingen avbildning av Greenaways film, utan kommentarer om det samhälle vi lever i idag.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje