Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Silence: säg vad du tror på - så torterar vi det ur dig

Prästen Rodrigues och bybon Mokichi stöder varandra.
Med knäppta händer. Prästen Garupe (Andrew Garfield) försöker ingjuta mod i sin kristne broder Mokichi (Shinya Tsukamoto) samtidigt som han själv blir alltmer osäker. Prästen Rodrigues och bybon Mokichi stöder varandra. Bild: Kerry Brown silence, adam garfield, shinya tsukamoto

Martin Scorseses Silence är en mäktig film. Visuellt snygg, emotionellt stark och intellektuellt utmanande. Scorsese tar ut svängarna och väjer inte för de stora frågorna.

Det är tidigt 1600-tal när de unga jesuitprästerna Sebastião Rodrigues (Andrew Garfield) och Francisco Garupe (Adam Driver) får höra att Fader Ferreira (Liam Neeson) övergett den kristna tron och försvunnit någonstans i Japan.

Männen vägrar tro att deras läromästare gett efter för påtryckningar och bestämmer sig för att resa i hans fotspår i hopp om att få svar på frågan om vad som egentligen hänt. Detta trots att de är väl medvetna om vilka faror det innebär att åka till ett land där kristna jagas, torteras och tvingas avsvära sig sin tro.

Ofta offentligt, alltid under förnedrande omständigheter.

Men Rodrigues och Garupe låter sig inte avskräckas. De brinner för sin övertygelse och hungrar efter att övertyga andra.

Frälsa.

Frågan är om de har en aning om hur högt priset kan komma att bli?

Kristens resa

Under ledning av den motvillige guiden Kitchijiro (Yôsuke Kubozuka) landstiger duon så småningom på en karg strand skyddad av klippor. Männens litenhet är påtaglig där den avtecknar sig mot bakgrund av havet, himlen, isoleringen.

Men de är inte helt ensamma - bland bergen döljer sig en liten by vars invånare visar sig vara kristna. Inledningsvis är Rodrigues och Garupe helt till sig av lycka över den hängivenhet de möter hos denna och andra små församlingar som finns utspridda i det främmande landet.

Alla dessa ödmjuka människor som ber i hemlighet och tacksamt tar emot dem. Övertygade om att de portugisiska gästerna kan garantera deras barn en inträdesbiljett till himmelriket.

Men så småningom vaknar tvivlet hos de unga jesuiterna – har lokalbefolkningen verkligen förstått tanken med skuld och nåd och uppståndelse? Det kan uppenbarligen uppstå förvirring i ett land där "Gud" betyder "sol" - och solen de facto återuppstår varje morgon.

Rodrigues och Garupe iakttar livet i en liten Japansk by.
Mellan ord, tolkning och handling. Garupe (Adam Driver) och Rodrigues (Andrew Garfield) får allt svårare att definiera sin uppgift. Rodrigues och Garupe iakttar livet i en liten Japansk by. Bild: Future Film silence, adam driver, andrew garfield

Trons pris

Vad gör man om språket med alla dess begränsningar inte räcker till för att handskas med ett begrepp som "Gud"? Stupar då inte missionstanken på sin egen orimlighet så snart man lämnar den egna språkliga och kulturella sfären?

Och vad utgör egentligen trons innersta väsen? Vad förutsätter den och vad berättigar den till?

Det dröjer inte särskilt länge innan Rodrigues och Garupe börjar ana vidden av det hat och det hot som riktar sig mot dem som utländska präster och mot de japaner som valt att anamma deras tro.

Det är i det skedet inte heller särskilt svårt att se kopplingen till vår tid. Att angripa en människas tro är detsamma som att rikta en spark mot kroppens ömmaste punkt. Tron är personlig, en källa till kraft, ett rättesnöre, hoppets sista utpost.

Och så starkt förknippad med ens identitet att den lätt uppfattas som en del av densamma.

Det är självklart att ett hot av det slaget måste kuvas. Förbjudas. Söndras. Och senast nu blir det uppenbart att Scorseses visualisering av Shûsaku Endôs roman Silence (1966) inte är någon lätt historia. Vare sig att se eller att processa efteråt.

Från tro till tortyr

Oberoende av om man är religiöst lagd eller inte så ställer Scorsese åskådaren inför en våldsam studie i människans svaghet. Den som har en tendens att ta sig uttryck i brutalitet och maktmissbruk.

Scenerna då de kristna torteras är visserligen inte av samma skräniga art som i Mel Gibsons Passion of the Christ – men de känns. I skinnet och i sinnet. Mest sitter man och förundras över all den kreativitet människan genom tiderna lagt ner på att utarbeta sätt på vilka man kan plåga sina medmänniskor.

Plåga – utan att döda. Eftersom det vore alltför lätt.

Ställda inför olika stadier av fysiskt lidande tvingas Rodrigues och Garupe ta ställning till om de har råd att iklä sig själva en Jesusroll på bekostnad av andra människors liv. Så länge de vägrar avsvära sig den egna tron dödas andra kristna i deras ställe.

Här förvandlas teodicéproblematiken till kött och blod - det vill säga den eviga frågan om hur en god Gud kan tillåta den ondska som finns?

Och visst kan man också skönja ett stråk av katolicismens betonande av underlåtenhetssynden, detta att inte bara be om förlåtelse för det onda man gjort utan för det goda man underlåtit att göra.

Hur är det med en situation där man tillåter att en annan går i döden för en?

Fader Ferrera står på knä och ber.
Fader Ferrera och Fader vår. Liam Neeson spelar prästen som löpt linan ut. Eller?1 Fader Ferrera står på knä och ber. Bild: Kerry Brown silence, liam neeson

Religiösa symboler

Om tortyren mot förmodan inte biter på generationer som härdats av skräckfilmer och Walking Dead-estetik så är det omöjligt att inte känna av den påföljande förnedringen.

För när kroppen och viljan krossats är det dags för det avgörande steget - det som innebär att den anklagade måste stampa med foten på en bild av antingen den heliga modern eller den korsfäste.

Vissa förmår inte ta detta sista steg. De stretar emot, vägrar.

Den religiösa laddning som så lätt smälter in i den allmänna skönheten i ett kyrkorum blir plötsligt extremt påtaglig när symbolerna trycks in i smutsen.

Lika klart utkristalliserar sig Judassymboliken i form av guiden Kitchijiro som gång efter annan gör sig skyldig till svek, som ständigt förnekar sin tro. Men som varje gång återvänder till de unga prästerna i hopp om att få bikta sig och bli förlåten.

Och vad kan de annat göra än bejaka hans önskan? I deras ögon glänser nåden starkare än glittret från de slantar som kastas efter Kitchijiro när han förråder sina vänner.

Frågan är vem vi identifierar oss med?

Scorsese är sig lik - och ändå inte riktigt

Scorsese har redan tidigare berört uttalat religiösa teman i filmer som The Last Temptation of Christ (1988), men mest känd är han för sina maffiaskildringar och andra studier i tuffa mäns hårda öden. I Silence möts dessa två världar - den hårdföra biten och ett kontemplativt tonfall.

Och i likhet med många andra Scorsese-filmer utspelar sig även Silence huvudsakligen på männens planhalva. Det handlar om männens makt, männens våld. Kvinnorna finns bara i marginalen. De må vara stoiska – men de tiger i alla hänseenden.

Det som däremot skiljer den nya filmen från Scorseses tidigare produktion är den tydliga nicken i riktning mot Sverige. Denna gång vilar nämligen Ingmar Bergmans skugga tung över berättandet. Man anar den i miljöerna, tempot, temat och tystnaden. Men det betyder inte att Silence är någon svag kopia. Tvärtom.

Den går genom märg och ben.

Martin Scorsese regisserar Andrew Garfield klädd i prästkåpa.
En man och hans verk. Martin Scorsese regisserar Andrew Garfield. Martin Scorsese regisserar Andrew Garfield klädd i prästkåpa. Bild: Future Film silence, martin scorsese, andrew garfield