Hoppa till huvudinnehåll

Ingemo Lindroos: Sverige Mecka för kommunikationsproffs

Ingemo Lindroos.
Ingemo Lindroos. Bild: Yle hälsningar från korren

När kommunikationsproffsen styr och ställer är det både till hjälp och ett hinder för oss journalister. I Sverige följs politiker och företagsledare ofta av en hel stab av pressmedarbetare. Det är en genomprofessionaliserad medial kultur som inte ännu finns i Finland, skriver Nordenkorrespondent Ingemo Lindroos.

Som journalist baserad här i Sverige är det speciellt en yrkesgrupp som man har mycket att göra med, på gott och ont. Jag vill påstå att inget annat land i Norden har så många kommunikationsproffs och presstalespersoner som Sverige. De är ofta yngre vuxna, driftiga, i trendiga kläder, snygga skor och viktig uppsyn.

Här i Sverige är det kutym att det alltid finns mer än en bandspelare i intervjusituationer med partiledare och ministrar. Förutom att reportern eller tv-fotografen spelar in intervjun, står också pressmedarbetaren tätt intill och bandar allt som sägs - så att det inte senare ska råda några tvivel om vad som verkligen sades.

Pressmedarbetare "coachar" intervjupersoner

Det är också vanligare här i Sverige än i Finland, att en eller flera pressansvariga coachar ansvariga tjänstemän och företagschefer före intervjun. Det handlar om strategier för vad man ska föra fram och helst inte ska säga. Pressmedarbetaren rättar till frisyrer och borstar av kavajer och står med minutklocka, för att vi inte ska överskrida intervjutiden.

Det är mycket åsikter om bakgrundsmilljöer och intervjuplatser – sådant som jag i Finland är van att lämnas till fotografen att avgöra. En gång mötte jag hela tre presspersoner på plats som ordnande och fixade med en intervju med en fjärde person från en intresseorganisation. På en av de större svenska bankerna fick jag absolut inte intervjua en person sittande eftersom det såg för ”soffigt” ut, tyckte presschefen.

Som tv-journalist kan jag uppskatta att någon har tänkt till lite extra kring hur det ser ut. Å andra sidan kan jag tycka att det arrangeras för mycket - slutprodukten är nyhetsredaktionens och inte myndighetens eller företagets.

Jag kan sakna en avslappnad inställning som finns i Finland, då man kan ställa sig vid ingången till riksdagen och vänta på att en minister anländer, för att ställa ett par frågor om dagens aktuella ämne, utan att ens se röken av en enda pressmedarbetare.

Partiledare ställer krav på motdebattören

Och då ska vi inte ens tala om hur det är att ibland rapportera från Island. Där är det samma avslappnade attityd, oberoende av om det är en statsministerkandidat, forskare eller vanlig medborgare som intervjuas. När jag försöker slå fast intervjutider i förväg är svaret ”Jag är här! Ring när ni är framme.” Det låter nästan som förr i världen; knacka på när ni har tagit er genom snöstormen, vi är hemma!

Tillbaka till Sverige. Medieklimatet här är öppet och politiker känner överlag ett stort ansvar att stup i kvarten svara på frågor. Här kommer man inte undan om Sveriges Television ringer, tänker jag. Varje chans att försvara sin politik i tv tas, oberoende av om det är frågan om kris eller framgång.

Men det stämmer inte alltid. Nyligen gjorde SVT:s nyhetsmagasin Agenda ett program om vilka debatter som uteblir, eftersom vissa politiker inte går med på att debattera med vissa andra politiker. Här är det igen pressmedarbetarna som försöker styra.

Statsministern vill helst debattera enbart med oppositionsledaren, och då menas den traditionella oppositionsledaren, det vill säga Moderaternas partiledare och inte Sverigedemokraternas, berättas i programmet.

Pressmedarbetare ställer krav på att motdebattören ska vara på samma nivå. En minister vill sällan debattera med en vanlig riksdagsledamot och än mindre med en vanlig medborgare.

Det är sällan tal om att de borgerliga partierna inom samma block skulle debattera mot varandra, eller regeringspartierna mot varandra. Det skulle ju bara visa på splittring, resonerar de pressansvariga. Och det betyder att en hel del intressanta debatter uteblir.

I Finland är det lättare att fly ansvar

Men den här genomprofessionaliserade miljön i Sverige hjälper också oss journalister när vi ska leta reda på rätt intervjuperson inom komplicerade organisationer. Medan man i Finland kan vara tvungen att ringa runt halva stadens eller myndighetens tjänstemän som gärna hänvisar till varandra i en ansvarsfråga, så finns det i svenska organisationer en pressavdelning som koordinerar alla förfrågningar.

Det blir ett större ansvar på en myndighet att se till att någon svarar på frågorna och erbjuda en intervjutid, och det sparar oändligt mycket tid för reportern.

Och när det för myndigheter, kommuner, tankesmedjor och intresseorganisationer är allt viktigare att synas på sociala medier, utnyttjas förstås varje tillfälle till uppmärksamhet.

Det innebär att det inte bara är vi reportrar och fotografer som tar bilder i en intervjusituationen, twittrar ut något intressant uttalande och marknadsför våra kommande inslag. Presspersonerna vill ofta ta bilder också på mig, medan jag intervjuar. Det lägger de i sin tur ut på sina egna webbsidor och sociala medier.

Det kan låta så här: "Här ställer Försäkringskassans talesperson upp på Yles intervju". Eller "Vilket trevligt besök av Yles reportrar" - en tweet med bild från polischefen i Gävle. Och "här intervjuas Moderaternas utrikespolitiska talesperson av finsk tv!"

Så låter det. Och jag twittrar det vidare eftersom det också ger synlighet för min egen rapportering. Så här håller vi och pressmedarbetarna på i ett slags kretslopp. Om några år kommer det väl att vara på samma sätt i Finland, på gott och ont.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes