Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Prinsessa Hamlet och Kauheat lapset gjuter nytt liv i gamla berättelser

Lotta Kaihua som prinsessan Hamlet på Q-teatteri.
En självdestruktiv kronprinsessa. Lotta Kaihua som prinsessan Hamlet på Q-teatteri. Lotta Kaihua som prinsessan Hamlet på Q-teatteri. Bild: Pate Pesonius Q-teatteri,Lotta Kaihua,prinsessa hamlet

När Hamlet gör entré på Q-teatteri och Teatteri Takomo marscherar fram en uppsättning förskräckliga barn går tankarna förstås osökt till William Shakespeare och Jean Cocteau. Och helt fel är det ju inte. I Prinsessa Hamlet skriver E.L. Karhu vidare på Shakespeares mest kända tragedi medan Anna Viitalas Kauheat lapset har lånat teman ur Cocteaus kultroman Les enfants terribles från sent 1920-tal. Men resultatet är två uppsättningar som står stadigt på egna ben och också kommunicerar en smula med varandra.

I bägge handlar det nämligen om kvävande mönster och gränsöverskridningar med katastrofala följder.

En kronprinsessa gör revolt

E.L. Karhu (tidigare känd som Emilia Pöyhönen) förlägger sin pjäs till vår egen tid. Hennes Hamlet är en kronprinsessa som är förutbestämd att gå i sin mor Gertruds fotspår och som dyrkas likt en idol av ett folk som älskar sina myter.

Men rollen skaver och driver henne småningom in i en revolt med allt destruktivare förtecken.

I likhet med sin förlaga är den här Hamlet också både klarsynt och blind. Hon är medveten om spelets regler men ovillig att följa dem - och framför allt maktlös i sin strävan att omdefiniera dem.

Prinsessa Hamlet utgår från Shakespeares frågeställningar men förvandlar dem till en mångbottnad studie med feministiska förtecken.

Vad är det vi minns till exempel av en Sylvia Plath, Marilyn Monroe eller Lady Di?

Män blir ihågkomna för sina livsverk men hur är det med kvinnorna - måste de inlösa sin plats med livsöden som väcker gamen inom oss?

Och hur tål vi de levandes normbrott?

Prinsessan Hamlet sopas snabbt bort från offentligheten när den psykiska jämvikten sviker och fasaden inte längre tål strålkastarljus.

Foto från Prinsessa Hamlet på Q-teatteri.
Internerad på Buckingham Palace. Lotta Kaihua som prinsessan Hamlet, omgiven av Elton John ( Hannu Kivioja), prinsessan Diana ( Leea Klemola) och en kunglig väktare (Emmi Parviainen). Foto från Prinsessa Hamlet på Q-teatteri. Bild: Pate Pesonius Q-teatteri,Hannu Kivioja,Leea Klemola,Emmi Parviainen,Lotta Kaihua,prinsessa hamlet

Hon förvisas i stället till ett nytt fängelse, ett Buckingham Palace med karaktären av ett mentalsjukhus där vården reducerats till sövande körsång och Elton John smyger runt bäddarna på jakt efter en ny måltavla för sitt tänjbara rekviem Candle in the Wind.

Samtidssatir och eviga frågor

I Prinsessa Hamlet löper den klassiska tragedin jämsides med satiren över en ytlig och samvetslös samtid. Texten är stram men kontaktytan bred, det finns många potentiella resonemang att följa upp.

På Q-teatteri har regissören Linda Wallgren valt att tona ned en del av den samhällspolitiska kritiken till förmån för ett grepp som snarare fokuserar på samtidsfenomen och allmängiltiga frågeställningar.

I rollerna som kronprinsessan Hamlet och hennes förtrogna (Horatio som här förvandlats till hovdamen Horatia) gestaltar Lotta Kaihua och Elena Leeve nyanserat en vänskap som ständigt utmanas av omständigheterna medan Hamlets egna familjemedlemmar inledningsvis framstår som utpräglade monster och narrar.

Leea Klemolas Gertrud är en disciplinerad järnlady, född med ’stiff upper lip’, medan hennes lillebror (Hannu Kivioja i parodisk högform) mest av allt ter sig som en astrologibesatt fjant i allongeperuk.

Men under karikatyrerna ryms också annat.

Prinsessa Hamlet driver friskt med vår tids fäbless för kändisskap och yta, idoldyrkan och myter men i bakgrunden ekar samtidigt eviga frågor kring vänskap och ansvar, sorg och skuld.

När Hamlet spårar ur psykiskt yppar till och med den stenhårda Gertrud mänskliga känslor. Men någon aning om hur de kunde omsättas i konstruktiva handlingar har hon ju inte.

Och på den punkten är hon faktiskt rätt lik mödrarna i Anna Viitalas Kauheat lapset på Takomo.

De når inte heller fram.

Armi Toivanen och Jarkko Niemi som mor och son i Kauheat lapset på Teatteri Takomo.
Armi Toivanen och Jarkko Niemi som den dominanta modern och hennes medelålders hemmason. Armi Toivanen och Jarkko Niemi som mor och son i Kauheat lapset på Teatteri Takomo. Bild: Noora Isoeskeli Teatteri Takomo,Armi Toivanen,Jarkko Niemi,kauheat lapset

På drift mellan Cocteau och Topelius

Viitalas pjäs, iscensatt av henne själv, är ett episoddrama där Jean Cocteaus roman De förskräckliga barnen (Les enfants terribles) fungerat som inspirationskälla.

Cocteaus roman handlar om två syskon som vägrar att växa upp och ta in omvärlden. De har fastnat i ett inbördes beroendeförhållande där barndomens oansvariga lekar fortsätter som ett avancerat spel med karaktär av terrorbalans. Så länge de förmår kontrollera varandra är de trygga.

Men den dag spelet drivs för långt är katastrofen naturligtvis oundviklig.

Och det är ungefär vid den tanken Viitala tar vid på Takomo. I en uppsättning där Cocteaus desperata kontrollspel ekar ur den ena hörnan och Topelius saga Björken och stjärnan som det harmoniska målet ur den andra.

Topelius syskonpar hittade ju hem till sist. Cocteaus syskonpar gick under i sina perverterade försök att hålla kvar varandra.

I Viitalas pjäs når ingen fram, varken till vuxenhet eller varandra. I sina valhänta kontaktförsök klampar gestalterna i stället gång på gång över gränser som fjärmar dem helt från målet.

Från igenkännbar vardag till kosmiska perspektiv

Kauheat lapset dyker ner i en rad igenkännbara vardagssituationer. Två upproriska tonåringar på en psykmottagning, ekon av deras meningsutbyten med föräldrarna, en medelålders hemmason med beskäftig mamma i soffan, två arbetskompisar som ’bara’ är kompisar ...

Det är inga märkliga situationer Viitala målar upp. En del av dem är till och med snudd på slitna i all sin förutsägbarhet. Men de noggranna iakttagelserna och skådespelarnas hantering av dem bär.

Laura Malmivaara och Jarkko Niemi i Kauheat lapset på Teatteri Takomo.
Laura Malmivaara och Jarkko Niemi som arbetskompisar i Kauheat lapset på Takomo. Laura Malmivaara och Jarkko Niemi i Kauheat lapset på Teatteri Takomo. Bild: Noora Isoeskeli Teatteri Takomo,Laura Malmivaara,Jarkko Niemi,kauheat lapset

Laura Malmivaaara, Jarkko Niemi, Armi Toivanen och Sohvi Roininen förmedlar skickligt de outtalade känslor och hämningar som gestalterna försöker dölja samtidigt som vi både ser och hör hur det går snett i deras öppna kommunikation.

Och samtidigt inser vi ju också hur ofta barnet faktiskt sticker upp i vårt ’vuxna’ beteende.

För så är det ju. Också i ett större perspektiv.

Innerst inne är vi alla ansvarslösa. Förskräckliga barn som sticker huvudet i busken och fortsätter med våra självsvåldiga lekar trots att räkningen redan är på väg.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje