Hoppa till huvudinnehåll

Tomas Jansson om motstånd, bacillskräck, utmattning och Berlin - och om Kaurismäki faktiskt sa att han slutar göra film

Tomas Jansson
Tomas Jansson Bild: TomasJansson tomas jansson

En dagbok från filmfestivalen Berlinale, och vägen fram till radioessän Tänd ett ljus istället för att förbanna mörkret där filmkonstnärer från hela världen väljer att inte tyst acceptera det som sker i världen idag.

Dag 0 – förändrade planer

Markpersonalen i Berlin strejkar.

Jag tänkte komma fram i god tid, ha en ledig kväll innan festivalstressen slår till, kanske söka upp något favoritkneipe i Neukölln eller Kreuzberg. Istället får jag försöka boka om mitt flyg, klockan ett på natten. Det blir tionde natten i rad som jag sover dåligt.

Dessutom ska det vara KALLT i Berlin. Väderleksrapporter lovar minusgrader så gott som alla mina åtta festivaldagar. Och då ska man veta att minusgrader i Berlin, av någon anledning, svider mera än i Finland.

Till slut kommer jag iväg mot festivalen som ska bjuda på 403 filmer och en halv miljon (!) biobesök under 11 dagar. Flyget är fullt och alla (utom typ jag) envisas med att dra in sitt bagage i kabinen. Hallå! Det heter hatthylla, inte bagageutrymme!

Dag 1 – tema Trump

Filmfestivalens hjärta.
Festivalens centrum vid Marlene Dietrich Platz, med en salong för 1.800 gäster. Filmfestivalens hjärta. Bild: GUILLAUME HORCAJUELO berlinale 2017

Maggie Gyllenhaal.
Maggie Gyllenhaal. Maggie Gyllenhaal. Bild: Clemens Bilan Maggie Gyllenhaal,berlinale 2017

Jag vill komma med en bekännelse. Jag är en festivalmänniska.

Festivalen är den mest livsbejakande verklighetsflykt som existerar. Min favorit är rockfestivalen, men filmfestivalen kommer som god tvåa. Båda har ett tillräckligt späckat program som gör att det aldrig riktigt finns fritid att fördriva i den ”verkliga verkligheten”.

Jag har inte många filmfestivaler att jämföra med, men Berlinale kallar jag ändå för min favorit. Du kan se film från 9 på morgonen till 24 på natten, och som journalist är det lätt att arbeta här. Tidtabellerna håller, det arrangeras ett halvt dussin öppna presskonferenser varje dag, och som en av världens största festivaler suger Berlinale alltid både suveräna filmer och stora stjärnor till sig. Det är oändligt många namn att hålla koll på.

Jag inleder med en mjukstart; presskonferens med juryn, och det tar inte mer än en kvart innan jag inser att det som händer i den ”verkliga världen” kommer att finnas ovanligt närvarande under årets festival. Redan inför starten har Berlinale-chefen Dieter Kosslick kallat den färska USA-chefen för historiens mest ”overrated president” – som svar på att D. Trump kallat Meryl Streep för den mest ”overrated actress”. Och nu tar det inte mer än en kvart innan amerikanska skådespelerskan Maggie Gyllenhaal berättar hur det just precis nu känns som en väldigt speciell tid att vara amerikan under en internationell festival. ”Men det är viktigt att som amerikan resa runt och berätta att det finns många som är beredda att kämpa emot det som händer hemma hos oss”, tillägger hon, utan att le.

Också en mexikan sitter i juryn; regissören Diego Luna, som då han ombeds kommentera Trumps planerade murprojekt konstaterar att han kommit till Berlin för att undersöka hur man river ner murar. ”Det har ni ju erfarenhet av här”, säger han och tillägger att ”det enda positiva med det som händer nu är att det måste leda fram till en reaktion. Och mitt budskap är att den måste uppstå ur kärlek, kärlek är det enda sättet att bekämpa hat.”

Men då juryordföranden Paul Verhoeven konstaterar att han inte är någon vän av politiska filmer med tydliga budskap, blir jag orolig. För första gången på evigheter har den 66 år gamla festivalen valt en finländsk film till tävlingsserien, och om något så är Aki Kaurismäkis Toivon tuolla puolen en politisk film med ett tydligt budskap.

Det politiska temat, inser jag snabbt, måste bli det som jag i år bygger ett radioreportage på. Jag gissar att jag i år kommer att möta en lång rad filmkonstnärer som vill kommentera världsläget.

Första filmen passar genast in i temat; franska Django, om den romska musikern Django Reinhardt som 1943 valde att fly från Paris under naziockupationen. Och, det är hemskt, men plötsligt känns nazitidens intolerans inte alls bara som något ”då för länge sedan”. Plötsligt känns det skrämmande aktuellt. Det här verkar ju kunna hända igen! Bara små detaljer som att ”ståbas måste spelas med stråke, och solona får vara högst fem sekunder långa”, som Django får höra inför en planerad Tysklandsturné, berättar mycket om vad som plötsligt kan vara förbjudet, om man ger omänskliga tankar plats.

Det ena leder till det andra, på 1930-talet och 2010-talet, om man tyst ser på. För tio år sedan hade jag skrattat åt det, ”hur vansinnigt det var, då”. Idag ryser jag till.

Dag 2 - coffee to go

Steve Coogan och fansen.
"Okej, nu ska jag försöka vara allvarlig". Steve Coogan och fansen. Steve Coogan och fansen. Bild: imago/impress picture/ All Over Press Steve Coogan,berlinale 2017

Sitter bredvid en hostande kollega. Jag hatar hostande snörvliga biobesökare som envisas med att sitta bredvid mig. I festivalsammanhang har jag jättelik bacillskräck. Framför allt så här tidigt under festivalen.

Ute är det kallt, riktigt kallt, men runt festivalens hjärta vid Marlene Dietrich Platz finns ett slags kollektiv festivalkänsla som värmer.

Det kommer ännu att ta några dagar innan den karaktäristiska festivalblicken börjar promenera mot en; den där samtidigt saliga och hålögda blicken fylld av en befriande utmattning. Nu är det ännu raska steg, ett överflöd av coffee to goes, ett samtidigt förväntansfullt och desperat bläddrande i programhäftet. 403 filmer! Hur ska man kunna välja rätt? För varje visning man väljer, väljer man bort ett halvt dussin möjliga höjdare.

Jag väljer på magkänsla och kryddar med presskonferenser. Man måste passa på då man får en chans att sitta så nära stjärnor man känner från filmduken, och där sitter de på rad. Richard Gere. Laura Linney. Steve Coogan. Det slår mig att Coogan ALLTID verkar kunna vara lustig. Är han det också privat? Sannolikt. Han bär på ett lager av oneliners som bara måste få en att skratta.

Istället avslutar Richard Gere presskonferensen med att beskriva hur illa till mods han är över det som händer i USA.

- Antalet hatbrott steg kraftigt redan när Donald Trump inledde sin valkampanj, det har ni antagligen känt av också här i Europa. Men Trumps värsta brott är att han lyckats sätta likhetstecken mellan orden flykting och terrorist, och fått många att omfatta den lögnen.

Dag 3 – myten lever kvar

Bioaffisch
Bioaffisch. Bioaffisch Bild: Tomas Jansson/YLE der junge karl marx

Ockuperat hus i Berlin.
Några enstaka ockuperade hus finns fortfarande kvar i Berlin. Ockuperat hus i Berlin. Bild: Tomas Jansson/YLE Berlin

Jag flyttar för några nätter till en halvbekant i stadsdelen Prenzlauer Berg.

Här upplevde jag det postmur-Berlin som jag förälskade mig i, en spännande osannolik regelfrihet under det tidiga 90-talet. En hel stadsdel som Östtyskland och östtyskar lämnade, kvarter efter kvarter med fallfärdiga smutsbruna femvåningshus som stod mer eller mindre tomma – tills västtyskar och västberlinare och européer flyttade in, slog upp mer eller mindre laglösa barer och gallerier och kulturcentrum överallt, för några dagar eller år.

25 år senare, 2017, lever bara myten kvar, som ett eko från tidigt 90-tal. Idag är PrenzlBerg etablerade 30+familjers paradis. Husen är renoverade och supersnygga, jag hittar sympatiska barer och matställen, allt är sympatiskt. Och fast jag själv naturligtvis inte har förändrats på 25 år (eller, nåja, jag dricker inte tequila och Beck’s till tre på natten längre) känns det bara fint. Jag får acceptera att det Berlin jag förälskade mig i efter murens fall inte finns kvar.

Så har ju också världen förändrats på 25 år. Det är inte bara Berlin. Och som en halvbekant Berlinregissör en gång sa, ”visst, Berlin har blivit litet Disneyland, men det är ändå bättre här än i fast Düsseldorf”.

På bioduken möts jag av en hel rad mer eller mindre uttalade kommentarer till vår samtid. En polsk film om korruption och manligt våld och en äldre kvinnas motstånd, med ett djurföraktande jaktlag som en symbol för ett samhälle som blir allt råare. Samma tema finns också i ungerska On Body and Soul där en udda kärlekshistoria utspelar sig i ett Budapest-slakteri – en film som genast klassas som tävlingsfavorit. Världen blir allt råare, och vi måste öppna ögonen!

Eller en tysk/fransk film om den unga Karl Marx.

För 25 år sedan hade den filmidén känts, tja, främmande. Idag smakar filmen om unga mäns och kvinnors uppror mot den ekonomiska maktens omänsklighet under 1800-talet tragiskt relevant. ”Idag då åsikter plötsligt verkar vara viktigare än kunskap”, berättar regissören Raoul Peck, ”kändes det viktigt att göra den här filmen”.

Att han också vill lyfta fram både Engels’ och framför allt Marx’ hustru (Jenny Marx) berättar att vi lever i en tid där inte allting går bakåt – det hade knappats hänt för 10 eller 25 år sedan, att kvinnor som klassats som bakgrundsfigurer får ta så mycket plats.

Dag 4 – Det finns mera som förenar oss än som skiljer oss åt

Scen ur filmen Vicerouy's House.
Upstairs and Downstairs i brittiska Indien. Scen ur filmen Viceroy's House Scen ur filmen Vicerouy's House. Bild: kerry monteen photography vicerouys house

Olga Tokarczuk på presskonferens under Berlinale.
Olga Tokarczuk i Berlin. Olga Tokarczuk på presskonferens under Berlinale. Bild: GUILLAUME HORCAJUELO Olga Tokarczuk

Jag träffar en gammal vän som bor i Berlin. Hon kommer ursprungligen från Kosovo, och berättar nu att provokationerna på Balkan har ökat igen, efter Trump. Serbiska tåg hissar serbiska flaggor när de kör genom Kosovo. Ett litet steg som, kanske, öppnar dörrar för mycket större steg.

Dagens politiska kommentar får jag från Berlinale Talent, en samling för unga filmmakare från hela världen som bjuds på 90 minuter långa samtal med spännande filmpersonligheter. 90 minuter! På den tiden hinner man på riktigt diskutera.

Nu hör jag indiska Gurinder Chadha (Bend it like Beckham) berätta om hur hennes mål är att behandla svåra frågor via kommersiell film; ”det är ju ingen idé att göra en film som ingen ser eller som bara diskuteras i akademiska kretsar. Jag VILL påverka, men för att jag ska kunna göra det måste mina filmer ha en stor publik”.

Bend it like Beckham är ett bra exempel. ”Det tog lång tid att få någon att finansiera en film om en indisk flicka som vill spela fotboll...”, men den blev oerhört populär och fick snyggt in frågor om etnicitet, och ”nu frågar alla när Bend it like Beckham 2 ska komma”.

I Berlin får hennes nyaste Viceroy’s House sin världspremiär, en film som handlar om när Indien blev självständigt, och de våldsamma sammandrabbningarna mellan religiösa grupperingar som följde på att England lämnade landet.

- Mitt ansvar är att visa en balanserad bild av världen. Det hade funnits så många hemska öden att ta med i den här berättelsen, men det jag i slutändan vill säga är att det finns mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Samma dag hör jag också författaren Olga Tokarczuk tala om situationen i Polen. Hennes Styr din plog över de dödas ben har blivit film, en roman som handlar om manligt maktbegär och som också finns översatt till svenska. Det handlar om en översittarmentalitet som strävar efter att kväva allt som dessa män betecknar som svagt; kvinnor och natur, och svaga män.

- Det är väl typiskt att det just nu kommer filmer från Polen och Ungern som söker efter alternativ till den nu så rådande autoritära formen av makt. Idag befinner vi oss mitt i en tid av definierande, det är nu vi måste kunna formulera vad det är vi vill kämpa för och vad det är vi vill kämpa emot.

Dag 5 – Nattradio och Iron Sky goes China

Liveradio.
Liveradio klockan 23.45 inför intresserad biopublik. Liveradio. Bild: Tomas Jansson/YLE Radio Eins

Två bitar av den gamla Berlinmuren.
Två bitar av den ursprungliga muren, nära Potsdamer Platz. Två bitar av den gamla Berlinmuren. Bild: Tomas Jansson/YLE Berlin

Varje kväll bjuder radiokanalen Radio Eins (slogan; ”bara för vuxna”) på två timmar liveradio inför publik. Mellan klockan 22 och 24 är en bar i biokomplexet Cinemaxx överfyllt av nyfiken publik, varje kväll bjuds det på ett dussintal högintressanta gäster (också finlandssvenska Elmer Bäck var här för några år sedan) från hela världen, och det den osannolikt närvarande radiovärden lockar fram är riktiga samtal, inte om hur kallt vädret är eller hur kiva Berlin är eller smalltalk om filmvärlden. Här handlar det om filmers essens, vad man försöker berätta med sina filmer, och varför.

På dagen har Berlinalechefen Dieter Kosslick träffat stjärnor som Sienna Miller, Diego Luna, Paul Verhoeven, Daniel Brühl (Goodbye Lenin), tagit dem till ett stycke kvarlämnad Berlinmur, och så har 20-30 välkända figurer tagit varandra i hand som en tyst protest mot alla planer på nya murar som försöker skilja människor åt.

Branschfolket diskuterar flitigt hur Trumps politik ska påverka filmvärlden. Kina har aldrig tidigare varit så välrepresenterat på den jättelika European Film Market där 10 000 branschmänniskor från hela världen träffas parallellt med Berlinale, vilket tolkas som att Kina vänder sig mot Europa nu. USA är en osäker partner. Då är Europa intressant.

Ett exempel på det samarbetet avslöjar finska Tero Kaukomaa under Berlinale. Hans nya Iron Sky-film (The Ark) ska enligt planerna produceras i Beijing under sommaren, och filmen kommer rätt långt att gå på... kinesiska.

Danska produktionsbolaget Zentropa samarbetar i sin tur med Kina kring en film om sagofarbror HC Andersen, och då ska både manusförfattaren och regissören komma från Kina!

Dag 6 – en finsk tango

Presskonferenslista.
Presskonferenslista. Bild: Tomas Jansson/YLE Aki Kaurismäki,berlinale 2017

Sakari Kuosmanen sjunger tango på Berlinale.
Sakari Kuosmanen sjunger tango. Sakari Kuosmanen sjunger tango på Berlinale. Bild: Tomas Jansson/YLE Sakari Kuosmanen,berlinale 2017

Berlin älskar Aki Kaurismäki. Cineastjournalister älskar också Aki K. Det här är Berlinale-veteranens första gång i tävlingsserien, och då han med sina buttra skämt lufsar in till presskonferensen är applåderna uppriktigt varma. Halvvägs in i konferensen stiger Sakari Kuosmanen upp och sjunger en tango – siks oon mä suruinen, inte bara en refräng utan hela låten. Det är en unik stund, jag har aldrig upplevt något liknande under de kanske hundra Berlinale-presskonferenser som jag har hunnit med.

Det är spännande hur man i en stad som Berlin ser så annorlunda på K. än i Finland.

Så har det alltid varit. Jag minns mitt första långa Berlinbesök (två månader 1991) då K. var aktuell med I Hired a Contract Killer. Jag hade sett den i Finland, mottagandet var halvlamt, men jag älskade filmen och då jag såg att den snurrade på fyra (!) biografer i Berlin tvingade jag mina vänner på bio.

Jag glömmer det aldrig. Salongen var smockfull, skratten ekade genom hela filmen. Det var speciellt, jag hade nästan lust att stiga upp och skrika ”jag kommer från Finland”.

Han har fortfarande hängivna fans i Berlin. Då jag besöker festivalens pressavdelning, frågar om den kommande festliga prisutdelningens tidtabell och berättar att det är speciellt intressant i år eftersom jag kommer från Finland. Då ler hon, knyter nävarna som till ett hejarop och viftar litet, det kommer så spontant, och jag förstår hur K. med sin karga estetik lyckas beröra något riktigt djup hos väldigt många.

Då jag läser internationell medias reaktioner på Kaurismäkis film, inser jag att han på riktigt är en priskandidat i Berlin med sin nya Toivon tuolla puolen.

Dag 7 – inte stirra!

Solsken i Berlin.
Äntligen sol vid Marlene Dietrich Platz. Solsken i Berlin. Bild: Tomas Jansson/YLE Berlin,Solsken

Sienna Miller.
Sienna Miller. Sienna Miller. Bild: / All Over Press Sienna Miller

Kylan ger vika, plötsligt är mina vinterkläder för varma.

Jag sover fortfarande dåligt. Två timmar för litet varje natt. Men varje gång jag bestämmer mig för att satsa på dagssömn, börjar jag tänka på allt jag går miste om. Och så stiger jag upp, sova kan jag väl när jag kommer hem. Hoppeligen.

Mera film. Arabisk film. Det är spännande med kulturer som jag annars så gott som aldrig får studera på film, också för att de nordafrikanska filmer jag ser ställer kvinnor i centrum, kvinnor med en stark egen vilja, på ett självklart sätt.

Mera presskonferenser. Jag sitter tre meter från Sienna Miller. Jag får inte stirra, jag får inte stirra! Eller Kristin Scott Thomas. Det är spännande att bara iaktta henne, en skådespelare som jag håller så högt, fundera på om hon är lika som bilden jag fått av henne via alla hennes rollprestationer. Hon är suverän i nya The Party (regi Sally Potter), men framför media är hon tyvärr väldigt tyst.

Oftast ger de inte sååå mycket av sig själva, stjärnorna. Men de är väldigt olika, förhåller sig till den egentligen så absurda situationen på olika sätt. Jag menar, först är det 100 fotografer som skriker och bränner av foton i kulsprutetempo, sedan är det 250 journalister som noterar varje ord och gest – och ännu fler fotografer som blixtsnabbt reagerar då en stjärna viftar med handen eller skrattar till.

Alla är de olika, personliga på sitt sätt. George Clooney gillade att skämta och flirta, Angelina Jolie var istället oerhört seriös. Men framför allt minns jag Juliette Binoche som hör till mina absoluta filmskådisfavoriter. Hon har gjort så många såriga figurer på filmduken, men privat verkar hon vara både rolig och underhållande. Jag har sett henne tre gånger på en presskonferens, och hennes skratt har alltid varit väldigt väldigt stort!

I år var det förstås Kaurismäki som tog priset, trots att rutinerade Berlinjournalister kallar honom för nedlugnad. De har väl upplevt presskonferenser då han förutom skådespelare också hämtat vin och tobak med sig.

Dag 8 – Kaurismäkis röda ögon

Savoy Hotel i Berlin.
Inte något modernt när Aki Kaurismäki väljer plats för intervjuer. Savoy Hotel i Berlin. Bild: Tomas Jansson/YLE Berlin,savoy hotel berlin

Sista dagen. Utmattning. Nu är jag en av de hålögda, en av de lyckligt utmattade.

Jag väljer att kolla in några tv-serier. Ja, de passar ihop nu, filmfestivaler och tv-serier.

Under Berlinale har serier de tre senaste åren varit en del av det officiella festivalprogrammet, och nu bjuds det på ett halvt dussin världspremiärer månader innan tv-premiärerna. Det säger mycket om seriernas nya status.

Också regi- & skådisnamnen säger mycket om hur seriöst man ser på genren. Tyska Oliver Hirschbiegel (han bakom Hitler-filmen Der Untergang) är här med Unter der gleiche Himmel (Under samma himmel). Det är 1970-tal, väst- och östberlin, romanser, delade familjer och spioneri. Verkar intressant, bara musiken smakar billig tv-serie. Har de inte lärt sig av danskarnas suveräna titelsånger?

Jag ser också två avsnitt av en ny dansk tv-serie som ska få sin tv-premiär om ett par månader; Gidseltagningen (Under ytan), ett gisslandrama i en metrotunnel i centrum av Köpenhamn. Träffar ett par skådespelare, och så talar jag med en producent om hemligheten bakom det danska tv-serieundret. Sammanfattningsvis; studieresor till USA, att man satsat riktigt mycket på att lära sig hantverket, och förstås hårt jobb med manuskripten. Gidseltagningens manus skrevs om fem gånger, från grunden, först av avsnittförfattare, sedan av huvudförfattaren.

Och så träffar jag Aki Kaurismäki.

Under mina sex Berlinaleår är han den första som totalt struntar i tidtabeller. Den tyska agenten är mycket illa berörd, direkt generad, men finska produktionsbolagsrepresentanter ser ut som ”business as usual”.

Då han anländer är han rödögd och riktigt riktigt trött, ”jag tog i fel handtag på flygfältet och fick nånting i ögat därifrån”.

Det är som om han struntade i vad han sagt tidigare, motsäger saker han påstått under presskonferensen några dagar tidigare. Och efteråt är journalisterna oense. Någon slår upp rubriken att ”nu ska K. sluta göra film”. Det sa han väl inte alls? Den planerade trilogin ska han avbryta nu efter två filmer, men sluta helt och hållet? Ja, han verkar utled och trött, men en regissör som hävdar att han inte vet ”vilken jävla tävling jag deltar i här” ska man kanske inte ta på orden, speciellt som största delen av hans svar innehåller metaforer och citat.

Då jag ställer en direkt fråga, ”ska du sluta göra film nu?”, börjar han tala om en amerikansk scififörfattare istället för att svara.

Men en sak säger han bestämt, och tydligt. Han vill inte tyst följa med vad som händer i världen, hur illa flyktingar behandlas. Om du är tyst då grannen förs bort, då finns det ingen kvar som protesterar då det är din tur.

- Allt det som händer nu är ett första steg mot fascism.

Det säger han. Bestämt.

Det tar jag med mig hem. Alla protester mot tystnad. Alla mänskor som manifesterar motstånd. Under en filmfestival är det sällan med handling men nog med ord. Och ord är också handling. 30-talet, tänker jag, saknade ord. Tystnaden lämnade autostradan öppen för fascism och nazism.

Aki Kaurismäki intervjuas
Finsk pressträff med Aki Kaurismäki på Hotel Savoys festvåning. Aki Kaurismäki intervjuas Bild: Tomas Jansson/YLE aki kaurismäki

Dag 9 - epilog

Första regndroppar. Klockan 8.30 stiger jag på ett tåg. Mycket blev oupplevt, som vanligt. Jag blir inte heller kvar för att följa någon prisutdelning. Kollar den via webben.

Tåget till Hamburg startar. Sedan Köpenhamn. Sedan Stockholm. Och jag tar fram min dator och börjar skriva ner min dagbok.

Epilog 2 – Åbo

Hemma ser jag prisutdelningen via en videostream. Ungerska On Body and Soul vinner huvudpriset Guldbjörnen. Aki K. belönas för bästa regi, det är en av finsk films finaste utmärkelser någonsin. Han går inte upp på scenen för att hämta sin Silverbjörn, han lär på förhand ha kommit överens med arrangörerna att det är ok, men det har aldrig tidigare hänt i festivalens långa historia och media spekulerar i hur berusad K. var.

Låt honom vara, tänker jag. Listar jag hemskheter som sker i världen idag ryms hans eventuella fyllor definitivt inte med. Att han använde Silverbjörnen som mikrofon och sedan lämnade över den till sin Syrienfödda skådespelare var dessutom helt snyggt. Däremot kunde han ha dykt upp på presskonferensen efteråt. Det kunde han ha bjudit på, berusad eller inte.

Några veckor senare får jag ett pressmeddelande som berättar att Akis film har sålts till 81 länder. Nu tyder allt på att Toivon tuolla puolen blir hans bäst sålda film någonsin.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje