Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Ensam i Berlin – en thriller om motstånd på gräsrotsnivå

Tiina Weckström och Jukka Pitkänen i Yksin Berliinissä.
Tiina Weckström och Jukka Pitkänen som paret Quangel i Yksin Berliinissä. Tiina Weckström och Jukka Pitkänen i Yksin Berliinissä. Bild: Moe Mustafa Tiina Weckström,Jukka Pitkänen,yksin berliinissä

Vad kan den minsta kuggen göra för att motarbeta ett helt samhällsmaskineri byggt på terror och ojämlikhet? I sin sista roman Jeder stirbt für sich allein, skriven året efter Tredje rikets fall, skildrade den tyske författaren Hans Fallada livet i det tidiga 1940-talets Berlin och när Mikko Roiha nu omsätter eposet till scenen ligger tonvikten uttryckligen på den frågan.

Av romanens brokiga persongalleri återstår nämligen bara två: makarna Otto och Anna Quangel som egentligen inte alls är några typiska regimkritiker.

De är som folk är mest, håller låg profil och anpassar sig efter de rådande omständigheterna. De har till och med förtroendeuppdrag inom naziststyrda organisationer som arbetsfronten och kvinnoförbundet trots att de aldrig löpt linan fullt ut och anslutit sig till partiet.

Men samma dag som Frankrike kapitulerar förändras deras liv i en handvändning.

På en spartanskt möblerad scen i kyliga gråtoner skallar radiosändningarnas jubel över Frankrikes fall samtidigt som Otto och Anna får post.

Ett brev med beskedet att deras enda son har stupat.

Den tillknäppta Otto har inte stått sin son nära men inför hustruns förtvivlan och de egna självförebråelserna mognar beslutet att agera.

Otto inleder en anonym postkortskampanj där den officiella segerretoriken vänds till sin motsats med texter som ’Moder! Führern har mördat min son. Moder! Führern kommer att döda också dina söner, han kommer inte att upphöra, ens när han har försänkt vartenda hem i världen i sorg.’

En berättelse med verklighetsbakgrund

Uppslaget fick Fallada ur verkligheten. Berättelsen om makarna Quangel är kalkerad på historien om Otto och Elise Hampel som avrättades år 1943 för högförräderi sedan deras motståndskampanj avslöjats.

Det var ingen stor aktion, ett par hundra kort som paret lade ut på olika håll i Berlin och de flesta landade dessutom hos Gestapo så fort någon hittade dem.

Och så går det förstås också för romanens gräsrotsuppror. Ingen vågar sprida makarna Quangels anonyma budskap och trots alla försiktighetsåtgärder åker de snart fast. Många dras dessutom med i fallet.

Men innebär det att deras kamp var förgäves?

I Falladas brett upplagda roman (publicerad för första gången på svenska år 1948 som En mot alla och i ny, oförkortad version som Ensam i Berlin år 2012) blottläggs en tröstlös väv av brutalitet, opportunism, undfallenhet och maktlöshet.

Karaktärerna är många och trots att de ofta gestaltas rätt grovt bockar Fallada samtidigt klarsynt av våra samlade svagheter.

Inte ens de modigaste karaktärerna är särdeles hjältelika - men det är också anledningen till att de blir så svåra att avfärda.

Makarna Quangels postkortskampanj är både valhänt och smått patetisk men de väljer att handla med de redskap de har när de inte längre förmår blunda för terrorn och människoföraktet i Hitlers Tyskland.

Var går vår gräns, lyder den outtalade frågan i Mikko Roihas avskalade iscensättning.

Thriller med stumfilmsestetik

Yksin Berliinissä – Annan ja Oton tarina är ett samarbetsprojekt mellan Roihas Vapaa Teatteri och tre andra teatrar. Premiären var i Berlin för ett par veckor sedan och under våren kommer uppsättningen att turnera på olika håll i Finland.

Först i tur står Avoimet Ovet i Helsingfors och om jag ska vara helt ärlig kändes de första minuterna av Finlandspremiären nog inte alls som en fräsch fläkt från Berlin utan snarare som ett märkligt eko från en svunnen tid.

Närmare bestämt från en tid då minsta sinnesrörelse omsattes i plågsamt övertydliga gester på scenen.

Tiina Weckström och Jukka Pitkänen gestaltar ett par vars angst och spänning framställs med fysiska megamått från allra första stund.

Jukka Pitkänen som Otto Quangel i  Yksin Berliinissä.
Snaran dras åt. På bilden Jukka Pitkänen som Otto Quangel. Jukka Pitkänen som Otto Quangel i Yksin Berliinissä. Bild: Moe Mustafa Jukka Pitkänen,yksin berliinissä

Irrande blickar, darrande händer och segnande kroppar gestaltas med en övertydlighet som mest av allt för tankarna till tidig stumfilm.

Det är stort, på gränsen till det ofrivilligt komiska.

De visuella stilvalen faller i och för sig på plats efter ett tag. Det som inledningsvis framstått som märkliga övertramp i en realistisk ram får småningom karaktären av ett stiliserat ödesdrama med känslorna förvandlade till koreografi.

Det övergripande patoset i uppsättningen förblir däremot ett problem alltigenom. Tonfallet ligger ofta ljusår från Falladas desillusionerade nykterhet.

Men det är förmodligen också avsikten.

Varthän, hundraåring?

’De som inte kommer ihåg historien är dömda att leva den på nytt’ löd mottot för Roihas Marguerite Duras-produktion Vastarinta för några år sedan.

Yksin Berliinissä – Annan ja Oton tarina är i många avseenden en syskonpjäs.

Tiina Weckström och Jukka Pitkänen i Yksin Berliinissä.
Inför rätta. Tiina Weckström som Anna Quangel, i förgrunden Jukka Pitkänen. Tiina Weckström och Jukka Pitkänen i Yksin Berliinissä. Bild: Moe Mustafa Tiina Weckström,Jukka Pitkänen,yksin berliinissä

Att Hans Falladas författarskap fått en internationell renässans vittnar i och för sig om att vi inte har glömt. Närhistorien fasor känns kusligt aktuella igen . Men den uppfordrande frågan i den här uppsättningen riktar sig uttryckligen mot vår hantering av insikten.

Mitt i den förlamande determinism som präglar samhällsklimatet i dag drar Yksin Berliinissä in som en uppfordrande uppmaning till kollektiv eftertanke och aktivitet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje