Hoppa till huvudinnehåll

Gyllene damer i Lahtis – OS-segrarna ”Hellu”, Marjo och Marja-Liisa var på topp även i hemma-VM

Helena Takalo
OS-guldmedaljören Helena Takalo blev 1978 första finländska dam att vinna guld i hemma-VM. Helena Takalo Bild: / All Over Press Helena Takalo,Världsmästerskapen i nordisk skidsport,Salpausselän kisat,Längdåkning,Världsmästerskapen i nordisk skidsport 2017,Nordisk skidsport i Olympiska vinterspelen 1976,Världsmästerskapen i nordisk skidsport 1978

1926 och 1938 fick damerna inte ens vara med i Lahtis och 1958 tog Sovjet guld både individuellt och i stafetten. Efter det har de finska damerna med Helena Takalo, Marjo Matikainen och Marja-Liisa Kirvesniemi i spetsen tagit sju guld på tre hemma-VM.

I Innsbruck 1976 blev Helena Takalo den andra finländska damen att vinna ett individuellt skidguld, 24 år efter att Lydia Wideman ledde en blåvit trippelseger i OS 1952. Sedan Widemans, Mirja Hietamies och Siiri Rantanens trippel i Oslo hade de sovjetiska damerna tagit över i spåren.

Bara Sveriges Toini Gustafsson lyckades slå en kil i den sovjetiska guldraden i OS 1968 före ”Hellu” fick till det under den senare hälften av 1970-talet. Takalos triumfer satte samtidigt en slutlig punkt för den ensidiga sovjetiska dominansen i damernas längdåkning.

Takalo knäckte motståndarna i två repriser och gav hemmapubliken glädjefnatt

VM i Lahtis 1978 inleddes med en helg utan blåvita triumfer. Hilkka Riihivuori knep brons på damernas inledningssträcka, 10 km, bakom Zinaida Amosova och Raisa Smetanina, Matti Pitkänen var fyra på herrarnas 30 km och Pentti Kokkonen femma i ”lilla” backen.

Det var därmed en något seg stämning inledningsvis måndagen den 20 februari då damerna skulle åka 5 km. Innanför huvudet på Helena Takalo, som var sträckans regerande OS-mästare, gick det däremot hett till.

”Hellu” som var vårt största trumfkort på förhand, skidade in i väggen riktig ordentligt på den inledande milen. Hon gick ut med gasen i botten, kroknade totalt och placerade sig till slut som trettonde, långt över en minut efter segrande Amosova.

Det var en revanschsugen Takalo som skidade 5 km. Nu var han klok nog att inleda avvaktande, fast hon startade före såväl Riihivuori, Kulakova som Smetanina. Ännu efter åkta fyra kilometer var Takalo utanför medaljerna, sju sekunder efter ledande Smetanina och fem sekunder efter Kulakova och Riihivuori.


Spurten som den finländska duon satte in var ursinnig. Takalo var förkrossande överlägsen på den sista kilometern och vände ett sju sekunders underläge till en åtta sekunders seger över Smetanina. Riihivuoris spurt förde henne upp bakom Takalo men före Smetanina och därmed fick hemmapubliken festa en blåvit dubbelseger. Stämningen var på topp!

Stafetten två dagar senare bjöd på mera godis. Och igen var det Hilkka och Helena som frälste publiken på Lahtis-skidstadion. Före det lyckliga slutet hade en ung Marja-Liisa Hämälainen blivit frånåkt på den andra sträckan och guldet tycktes ha rymt iväg.

Hilkka Riihivuori gjorde ändå sitt livs lopp på den tredje sträckan och åkte upp en halv minuts inledande underläge mot Raisa Smetanina och DDR:s Barbara Petzold. Som avslutning skickade hon ankaret Takalo ut som först, med Sovjet och DDR hack i häl.


”Hellu” visste att hon var starkare än Galina Kulakova och Christel Meinel och placerade sig inledningsvis som trea i medaljtåget. Vid tre kilometersskylten satte hon sedan in ett ryck som inte de två övriga damerna kunde svara på och skidade hem Finlands genom tiderna andra damstafettguld.

Publiken jublade, stafettdamerna kramades, Immo Kuutsa njöt och Finlands flaggor svajade stoltare än på länge – stafett är alltid stafett.

M & M – Marja-Liisa och Marjo levererade på alla tiders blåvita skidfest

Tänk att ha fått vara en fluga i taket när alla tiders blåvita längdåkningsdamer, Marja-Liisa Kirvesniemi och Marjo Matikainen, råkade befinna sig i samma utrymme under hemma-VM 1989.

Aldrig har väl två samtida finländska världstoppars mentala våglängder varit så långt ifrån varandra. Den urbana teknologen och mjölkbondens dotter från Simpele var så totala motpoler som det är möjligt att vara för två blonda finländska längdåkare.

Den gemensamma nämnaren var medaljer i stycke och parti från stortävlingar. Båda två var dessutom glödheta i Lahtis 1989. På ett VM där de finländska damerna tog två trippelsegrar och sammanlagt nio medaljer.


Marja-Liisa ledde de finländska damernas första trippel på 10 km klassiskt genast den första tävlingsdagen. OS-hjältinnan från Sarajevo gjorde kanske sitt bästa lopp någonsin och vann guldet med hela 53 sekunders marginal före Pirkko Määttä och bronsmedaljören Matikainen.

Marjo hade varit vår bästa damåkare redan i några år och var inte van att bli slagen av en eller ännu mindre två blåvita åkare. Så bronssmåleendet var nog rätt så tvunget i jämförelse med guld- och silvermedaljörernas ohämmade glädje. För Määttä var det karriärens främsta individuella merit.

Marjo Matikainen var ändå den möjligtvis tuffaste vinnarskallen någonsin inom finländsk längdåkning och tog under VM tillbaka sin position som etta i damlandslaget. Två dagar efter bronsinledningen åkte hon hem den enda finländska medaljen på 10 km fritt, silver bakom Jelena Välbe.

Två dagar senare åkte damerna 15 klassiskt och det blev igen en blåvit parad – trippelseger på nytt. Men den här gången var det Matikainen som drog det längsta strået. Hon startade två minuter före Marja-Liisa och loppet blev en våldsam kraftmätning mellan de två blåvita skiddrottningarna. Med exakt två sekunder tog Marjo hem guldet. Pirkko Määttä på tredje plats var mer än en halv minut efter.

Stafetten två dagar senare blev den fantastiska duons enda gemensamma guldfest. Marja-Liisa skidade igen andra sträckan precis som hon gjorde i guldstafetten elva år tidigare. Då var hon lagets svagaste länk, nu var hon en klippa.


Pirkko Määttä gjorde en finfin första sträcka och skickade iväg Kirvesniemi i en 22 sekunders ledning. Marja-Liisa tackade för karamellen och ökade ledningen till 39 sekunder. Den här gången var det tredje etappens skatespecialist Jaana Savolainen som var lagets svagaste länk. Hon tappade 17 sekunder av sitt försprång till den ursinnigt skidande sovjetiskan Tamara Tichonova.

Ankaret i finska laget var Marjo Matikainen. På jakt startade Jelena Välbe. Damen som några dagar tidigare lämnat Marjo på en silverplacering på 10 km fritt med en dryg halv minuts marginal. Världens två bästa fristilsåkare ute i spåret med andra ord. Välbe skruvade upp ett brutalt tempo och lyckades knappa in på försprånget. Men Matikainen svarade och höll undan.

Välbe kom aldrig på attackavstånd och fast segermarginalen var endast sju sekunder till slut, så hade den analytiska utpräglade tävlingsmänniskan Marjo Matikainen hela tiden kontroll över situationen. Stafettguld igen – precis som 1978!

Två dagar senare åkte Marjo Matikainen sitt sista stortävlingslopp. Hon avslutade karriären med ett VM-brons på 30 km fritt som bara 24 år gammal. Den 10 år äldre Marja-Liisa Kirvesniemi fortsatt sin karriär ännu en god bit in på 90-talet och knep sina två sista brons i Lillehammer-OS 1994.

Pirjo Manninen blev alla tiders första sprintvärldsmästare

Något som är lätt att glömma gällande de sorgliga VM-tävlingarna 2001 är att Finland har en guldmedaljör från Lahtis som aldrig under sin karriär var dopningsmisstänkt. Supertalangen Pirjo Manninen (gift Muranen) hade inte ens fyllt 20 år när hon vann den nya VM-grenens, sprintens, första guld.


Den unga, enormt begåvade, Manninens bragd är värd att ta med sig som ett ljust minne från ett annars dystert VM.

Källor: Hiihdon MM-kisat 1926–2017 - Lahti, Mediatalo ESA 2016, Pitkä Latu – vuosisata suomalaista hiihtourheilua, WSOY 1983, Idrottsboken 1978 och 1989, Hufvudstadsbladet, Wikipedia

Läs också

Nyligen publicerat - Sport