Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Ett barns memoarer

Författaren Anders Larsson.
Anders Larsson är aktuell med boken "Ett barns memoarer". Författaren Anders Larsson. Bild: Cata Portin Anders Larsson (Författare)

Anders Larsson har skrivit en totalt oemotståndlig, klok, eftertänksam och rolig bok om stora känslor i en liten kropp.

Vilka minnen bär vi med oss från vår tidiga barndom? Hur såg det ut i hemmet där jag bodde som barn? Vad hette grannarna? Vad har hänt med mina skolkamrater som jag inte träffat på flera decennier? Vad har hänt med mig?

I boken Ett barns memoarer återvänder författaren Anders Larsson till de där åren som på många sätt formar oss och bidrar till att göra oss till dem vi är idag.

Den där tiden då vi börjar skolan och då vi förväntas lära oss att anpassa oss till vissa grundläggande beteendemönster och förhållningsregler.

Tiden då vi tillbringar allt mindre tid ute i skogen och allt mer tid i skolbänken. En tid när inomhus inte längre betyder straff utan är det nya normala.

I kortfattade stycken beskriver Anders Larsson hur jagberättaren Lasse försöker navigera mellan mammans oroliga förhållningsregler och grannflickan Barbros outsinliga nyfikenhet och orädda upptäckariver, mellan pappans praktiska råd och syjuntatanten Svenséns stränga blick.

Vofför gör di på detta viset?

För barn (ja, i synnerhet för barn, kanske för en och annan s k vuxen också) är det ofta svårt att förstå varför man i olika sociala sammanhang och i interaktion med andra människor måste göra på ett visst sätt och hur det kommer sig att vuxna titt som tätt beter sig så märkligt.

Att bli vuxen är kanske det som avses med begreppet ”livslångt lärande”.

För en Pippi Långstrump var det hart när omöjligt, obegripligt och otänkbart, att anpassa sig till en vuxenvärld med alla krav på blygsamhet och anständighet, återhållsamma gester och självbehärskning.

Inte heller Lasse tycker att det är särdeles lätt att anpassa sig till en värld där ens eget bästa aldrig är ens eget, utan alltid föräldrarnas.

Pärmbild till Anders Larssons bok "Ett barns memoarer".
Pärmbild till Anders Larssons bok "Ett barns memoarer". Bild: Schildts & Söderströms förlag Anders Larsson (Författare)

Vad gör man med en boll om man ej får sparka den?

Lika mycket som barndomen handlar om en viss tid i ens liv handlar det om en plats som formar en, liksom om de människor som råkar bo på denna plats. Om slumpen som ofta styr sakernas tillstånd och utveckling.

Den underliggande frågan i boken är vad det innebär att bli vuxen, och när kan man anses vara vuxen? Är det kanske när man slutat leka som man gått över gränsen till vuxenlivet?

I huset i hörnet mitt emot Lasses bor familjen Johansson. Farbror Georg och hans fru tillbringar mycket tid i sin prydliga trädgård, medan Johanssons pojkar mest ter sig som ett par förvuxna och bortkomna plantor:

”De ser vilsna ut, Johanssons pojkar. Ligger det en boll på gången sparkar de inte till den. Står bara bredvid den som om de glömt att den är till för att sparkas på. Är det att bli vuxen? Det är sorgligt att se storvuxna farbröder stå i sin gamla trädgård och inte längre höra hemma i den.”

Fotbollen som bara ligger där på grusgången i familjen Johanssons trädgård fascinerar lilla Lasse något oerhört, för vad gör man med en boll om man inte får, vill eller kan sparka iväg den?

Bollen blir en återkommande bild för leken och lusten, glädjen och friheten. Barndomen fångad i ett litet runt paket.

Bollen blir också ett föremål som ingår i ett slags övergångsrit mellan barndomen och vuxenvärlden – lite på samma sätt som sågen blev det i Anders Larssons novellsamling Hjärtat är en indian som utkom år 2013.

I inledningsnovellen ”Pojke med såg” får en femårig kille en verktygslåda i present och i lådan ligger en leksakssåg som kommer att öppna en helt ny värld för honom.

I novellen blir leksakssågen en konkret symbol för den lilla killens väg ut ur barndomens trygga lekar och hans skräckblandade förtjusning över att ta steget ut i en vildhet och en frihet som förefaller gränslös. Den plötsligt påkomna och förlösta friheten väcker känslor hos honom som han inte tidigare känt – en förbjuden lust och en vilja att förstöra. Han kan helt enkelt inte motstå den fina granen på grannens gård, men sedan han sågat ner trädet och burit hem det kommer ångern över honom och han beslutar sig för att spika fast granen igen …

Anders Larsson
Anders Larsson Bild: Schildts & Söderströms förlag anders larsson

En total oemotståndlig bok

Ett barns memoarer påminner i hög grad om Nalle Valtialas barndomsskildringar från ett efterkrigstida Helsingfors där gårdens ungar hejvilt kastar sig från det ena upptåget till det andra - än ordnar man OS i längdkissning, än placerar man hundbomber på spårvagnsskenorna.

Steget från Valtialas barndomskvarter i Mejlans till Flädervägen i småländska Västervik är inte särdeles långt.

Vi rör oss i samma mentala landskap och också rent stilistiskt finns det ett släktskap mellan Nalle Valtialas böcker och Anders Larssons barndomsminnen.

Anders Larsson visar att de stora känslorna inte kräver några stora åthävor för att vi ska få syn på dem, och han har en alldeles särskild förmåga att skildra allvaret i livet genom ett raster av humor och espri.

Ett barns memoarer bjuder på många situationer och känslor att känna igen sig i: allt från den unga gossens ängslan över att inte passa in, att inte ha några riktiga kamrater, att skämmas för sina alltför stora röda öron eller att bli bottenlöst förälskad i en bänkkamrat med de vackraste stjärnögon som finns i hela universum.

Vi svingas mellan tillförsikt och förtvivlan, mellan magknipande passion och hjärtskärande svartsjuka, mellan självförhävelse och självrannsakan.

Anders Larsson har skrivit en totalt oemotståndlig, klok, klarsynt, eftertänksam och rolig bok. Under läsningens gång spricker jag ofta ut i spontana skratt och bara måste citera ett stycke ur boken för vem som än råkar befinna sig i min närhet.

Hör nu bara på detta till exempel:

”Det är mycket livet ska lära en innan det är färdigt med en. Först ska det lära en att leva utgående från de förutsättningar man har, sedan ska det få en att inse att ens egen synvinkel bara är en av miljarder vinklar, och att ens egen är den mest banala av dem alla. Det är bra att man inte vet det från början, då skulle man ha kastat in handduken direkt.”

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Far och son poserar utomhus med Kimito kyrka i bakgrunden.

    Far och son Lindberg premieras för årets kulturgärning på Kimitoön

    Ingrid Holm årets ambassadör på Kimitoön.

    Kimitoöns kommun premierade idrottare, kulturaktiva, företagare och ungdomar på årets Axelafton, som ordnades i Villa Lande i Kimito på fredagskvällen. Ingrid Holm valdes till årets ambassadör medan Johan "Jussi" Lindberg och Jonas Lindberg premierades för årets kulturgärning.

  • Sofia Öster har tagit bilder på sig själv.

    Sofia Öster vill bli toppmodell

    Sofia Öster är en av tio som är kvar i Finlands Toppmodell.

    Vackra läppar och långt hår är ett av Sofia Östers starka kort. Hon är en av tio deltagare som är kvar i den finska versionen av tv-programmet Toppmodell. Hon hoppas att deltagandet kommer att öppna dörren till en framtida plats på catwalken.