Hoppa till huvudinnehåll

Ahlnäs: Man vill bara ge Niskanen en stor, varm, lång guldkram

Iivo Niskanen.
Iivo Niskanen fällde tårar efter att guldet var klart. Iivo Niskanen. Bild: Yle/Tomi Hänninen Iivo Niskanen

Onsdagen basunerades ut som en dag för hjältar från arrangörshåll. Finland fick också sin hjälte. Vilket lopp. Vilken kross. Vilken värdig världsmästare du är, Iivo Niskanen.

Femton kilometer klassiskt. Med intervallstart.

Med skiathloner, skidbyten, masstarter, sprint och andra nymodigheter på programmet finns det få konstanter i dagens skidvärld. Intervallstartsloppen under ett stort skidmästerskap är däremot precis som förr. Det blir inte mer klassiskt än så. Det är en ensam mans kamp mot klockan, pinan, mjölksyran.

Om ni frågar mig är det här kungsdistansen. Här får vi svaret på vilken åkare som är allra bäst på att gräva efter nya krafter från källaren på egen hand och stänga av hjärnans rop på att stanna.

Dagens solklara svar? Iivo Niskanen.

Jag tror aldrig att jag har upplevt en mer värdig finländsk världsmästare.

Allt var så vackert

Att sitta och följa med dagens strapats i Lahtisterrängen var som en smekning av forntiden. Man satt nästan och försökte se runt krökar och granar för att skymta den finländska jordfräsen på skidor.

Man hade nästan lust att gräva fram ett tidtagarur och ”knäppa en egen klocka” mellan varven. När Niskanen väl dök upp i rutan var tendensen tidigt tydlig: Det här blir en finländsk guldfest.

När Niskanen vräkte sig ner mot stadion för sista gången var det bara ett störtskönt ärevarv inför den guldrusiga hemmapubliken. Hela Lahtis kokade – Niskanen gjorde alla segergester på en och samma gång när han efter trettiosex minuter och fyrtiofyra sekunders åkning överskred mållinjen.

Skratt, knutna nävar, tårar, segervrål.

Varenda rörelse var en bit finländsk idrottshistoria – och allt var så vackert.

Bars runt som en kung

Det är inte speciellt vanligt att finländska män visar känslor. I segerintervjun med Yle stockade sig Niskanens röst flera gånger. Ögonen var blanka som en kvällslugn sommarsjö.

Man ville ju bara hoppa in i intervjuzonen och ge killen – Finlands färska världsmästare – en stor, varm, lång guldkram.

– Jag har drömt om att vara bäst i världen. Nu var jag det inför hemmapubliken och en av mina största drömmar har gått i uppfyllelse.

Samtidigt som Niskanen snörvlade vidare konstaterade han det allra roligaste: Karriären har knappt börjat.

25 år gammal är Niskanen världsmästare. Han bars runt i en tron som kungen av Lahtis på tvåan Martin Johnsrud Sundbys och trean Niklas Dyrhaugs axlar.

Första guldet sedan 2011

För första gången sedan 2011 har Finland en världsmästare på skidor. Då var det Matti Heikkinen som ordnade guld på samma distans.

Nu släckte Niskanen den finländska titeltörsten – tre dagar senare än nödvändigt. Jag är fullständigt övertygad om att brottningsmatchen med Emil Iversen i sprintstafetten, som slutade med ett besviket bronsbesök på prisutdelningen i centrala Lahtis, varvade upp Niskanens motor ett hack till.

I och med att han skred till verket som en av de stora förhandsfavoriterna, var det bara att trycka ut all frustration i Lahtisluften och gå fram som en furie i spåret.

Det bar till guld. I kväll återvänder Niskanen till medaljceremonin. Den här gången är jag övertygad om att det inte är några besvikna miner.

De känslosamma bilderna från skidstadion Lahtis talar sitt tydliga språk. En världsmästare gråter inte av besvikelse.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport