Hoppa till huvudinnehåll

Glenn Lindholm: Iivo Niskanen – från talang till världsmästare

Iivo Niskanen får sin guldmedalj.
Iivo Niskanen, världsmästare. Iivo Niskanen får sin guldmedalj. Bild: ©Tomi Hänninen. All rights reserved. Iivo Niskanen

Onsdagen den 1 mars 2017 tillhör dagarna jag aldrig kommer att glömma. Att se en finländsk skidåkare närma sig J-svängen i Lahtis, i en klassisk intervallstart, i en ointaglig ledning och efter ett perfekt genomfört lopp kändes nästan overkligt. Det var fullständigt omöjligt att hållas på stolen, hjärtat och varje mikroskopisk cell i hela kroppen levde i takt med Iivo Niskanens kraftfulla parstakningar mot mållinjen. Det som skulle ske, hade plötsligt skett.

Tidigare under dagen hade jag sett referentlegendaren Anssi Kukkonen i presscentret vid Lahtis skidstadion. Jag funderade hur han kände sig efter att ha refererat Lasse Viréns och Pekka Vasalas guldlopp vid OS i Mϋnchen 1972. Nu vet jag på ett ungefär. Det känns, både fysiskt och mentalt. Tänk att en stor karl kan få en annan karl till tårar, bara för att han tar sig fort fram på skidor. Det känns inte så där jäkla manligt – men det bjuder jag på.

Närbild
Glenn Lindholm (arkivbild). Närbild Bild: Yle / Berislav Jurisic 6567 6924 000

Jag har nämligen alltid haft stor respekt för Iivo Niskanen – den färska världsmästaren.

Det har givetvis med hans framfart i spåret att göra. Få idrottare är ändå precis lika stora utan nummerlapp på bröstet. Det är Iivo. Det har vi också sett här i Lahtis. Vi minns sprintstafetten och kollisionen med den otursamme norrmannen. Trots att Iivo, Sami och hela Finland gick miste om en sannolik guldmedalj, kunde de behärska sig.

Det blev inga stora rubriker, bara några småtokiga pikar åt det norska hållet och så var den händelsen avklarad. Åtminstone utåt. Blickarna och tankarna riktades redan mot följande mål, det klassiska loppet över 15 kilometer, kungsdistansen vid de här VM-tävlingarna. Så gör en verklig idrottsman.

Junior-VM 2010: Något stort var på gång

År 2010 gick junior-VM i ett snörikt Hinterzarten i tyska Schwarzwald. Jag gjorde mitt tredje VM som lagledare för den finländska truppen. Förhoppningarna var högt ställda, i laget fanns ju bl.a. Kerttu Niskanen, Krista Lähteenmäki (Pärmäkoski), Anne Kyllönen, Mari Laukkanen, Martti Jylhä och Lari Lehtonen.

Allt gick som på räls, medaljerna duggade tätt och mitt i all framgång ringde den dåvarande chefstränaren Magnar Dalen och berättade att tre av idrottarna var nominerade till OS i Vancouver. 18-årige Iivo Niskanen fanns också med i Hinterzarten och han blottade redan då sin enorma talang, för hela skidvärlden. Hans namn nämndes med stor respekt.

Många förstod att något stort var på gång, en grabb på väg att bli idrottsman.

Den efterlängtade medaljen

Följande säsong var strulig för tonåringen, han var sjuk mest hela tiden, som vanligt, tyvärr. Till junior-VM i Otepää kom han nästan direkt ur sjuksängen. Han gjorde ändå vad han kunde och bidrog till att Finland fick en länge efterlängtad medalj i pojkstafetten. Så här agerar bara en verklig idrottsman.

Niskanen gjorde sitt sista junior-VM år 2012 i Erzurum i östra Turkiet. Skidcentret var en ödslig plats mitt i ingenting. Det var fasansfullt kallt, tävlingsbanorna låg på 1700 meters höjd över havet och ingen hade upplevt ett så trögt skidföre tidigare. Men, Iivo Niskanen var taggad. Målet var glasklart, det skulle äntligen bli en individuell medalj på junior-VM. Det blev det inte. Han stannade en ynka sekund från bronset på den klassiska tian.

Han led, och jag led. Han grät, och jag släppte mina tårar. Hela världen kändes orättvis. Plötsligt steg han ändå upp ur snödrivan och snart fanns det där breda flinet på hans läppar igen. Besvikelsen var behandlad och slutförd. Det var dags för nästa mål. Den där verkliga idrottsmannen hade visat sig, igen.

Genombrottet

OS-året 2014 kom genombrottet. Jag minns hur vi i slutet av januari reste till junior- och U23-VM i Val di Fiemme. Hela truppen hade i god tid samlats i terminalen på Helsingfors flygplats. Nästan hela truppen, för ingen Niskanen syntes till. Jag väntade, blev otålig. Då alla andra gått genom säkerhetskontrollen anlände Niskanen, iklädd en mask som täckte halva ansiktet. Han var noga med hälsan, han hade fått nog av alla sjukdomar.

En verklig idrottsman, som gör det som behövs.

Nere i Italien var det dags för 15-kilometersloppet med klassisk teknik. Alla såg fram emot en duell, Iivo Niskanen mot Sergej Ustiugov. Det snöande ymnigt och föret var besvärligt. I startfållan var allt ändå som vanligt, Iivo var koncentrerad och fokuserad.

OS-året 2014 kulminerade i guldfest i Sotji. Bild: EPA/ARMANDO BABANI os i sotji

Han visste att formen fanns där, inget tvivel, självförtroendet var på topp, han var här för att äntligen bli världsmästare. Jag hjälpte till med överdragskläderna, som vanligt. När allt var fixat, frågade han efter brillorna, som skulle hindra snön från att komma i ögonen. Jag hade ingen aning om vart de hade hamnat! Panik! Nervositet! Men så, lösningen kunde finnas i Ristomatti Hakolas klädpåse. De måste finnas där! Jag grävde, hittade dem och sprintade till startplatsen där Niskanen redan väntade på sin tur att komma iväg.

Han gjorde det med sina egna torra och fina brillor. I mål kom han sjutton sekunder snabbare än Ustiugov. Iivo Niskanen var världsmästare. Han njöt, jag njöt. Vi fixade lite bubbeldricka och bjöd hela det finländska teamet på ett sedvanligt medaljkaffe. Idrottsmannens medaljkaffe.

Iivo visade igen sin storhet, som idrottsman.

På eftermiddagen ringde Magnar Dalen, igen. Han ville ha Iivo till världscupen i Toblach, genast. Jag var tveksam, prisutdelningen skulle ske först följande kväll, och det var ju önskvärt att världsmästaren skulle vara närvarande.

Det var Iivo Niskanen. Han fick sin medalj och sitt hederspris. Han fick i lugn och ro njuta där uppe på prispallen. Sedan blev det bråttom. Innan han hoppade in i taxin till Toblach gav han sitt hederspris åt mig med minnesvärda ord: ”Det här ska du ge åt dina barn, det är för allt du gjort för mig!” Så här gjorde en verklig idrottsman.

I världscuploppet i Toblach åkte han in på en fin åttonde plats, efter en natt i en taxi på italienska vägar. Han var tre sekunder snabbare än Daniel Richardsson och fyra sekunder snabbare än en viss Martin Johnsrud Sundby, som ännu idag är utan en individuell VM-titel...

OS-guld

Niskanen nominerades för OS i Sotji. Vi minns att han på 15 kilometer förlorade bronset till Richardsson med futtiga 0,2 sekunders marginal. Det kändes grymt, det var helt förfärligt. Jag led med Niskanen och tänkte tillbaka på vår resa i Turkiet. Varför blev det så fel igen och just på vändagen den 14 februari? Ödets ironi låg som en skugga över mannen?

Men, han reste sig. Fem dagar senare stod han där som olympisk mästare i lagsprint tillsammans med Sami Jauhojärvi. Det kommer alla ihåg. Men i den sista grenen, på femmilen, gjorde han ännu någonting minnesvärt. Han var då en verklig lagspelare och gjorde allt för att Matti Heikkinens utbrytningsförsök skulle lyckas. Det gjorde det inte, men den unge Iivo hade igen visat sitt format som idrottsman.

Nu är Iivo Niskanen en av de riktigt stora. Han har korats till världsmästare på hemmaplan i Lahtis år 2017.

Han är en verklig Idrottsman, för hela det finländska folket, och för hela skidvärlden. Men speciellt för sina nära och kära; familjen, sambon Saana Kemppainen, tränaren Olli Ohtonen, Esko Paavola som var tränare under gymnasietiden, hans personliga serviceman Mika Venäläinen och många, många fler.

Glenn Lindholm
Yle Sportens expertkommentator

Läs också

Nyligen publicerat - Sport