Hoppa till huvudinnehåll

De gåtfulla runorna i Vörå II: Mannen med metalldetektorn

Skyltning mot Egilristningen.
Skyltning mot Egilristningen. Bild: Yle/ Viktor Granö vörå

”En enda man har spårat och bringat i ljuset en hel förhistorisk litteratur. Det är säkerligen unikt i världen. Österbotten kommer aldrig att glömma Uno Forss’ forskargärning.” – Gösta Ågren

Ett missförstått fältarkeologiskt geni, eller en skälm utan motstycke? Det andra avsnittet av den tredelade artikelserien om Vörårunorna, Österbottens stora historiska mysterium, är ett försök att lära känna Uno Forss (1921-2003).
De gåtfulla runorna i Vörå I: Österbottens första viking
De gåtfulla runorna i Vörå III: I jakt på bevis

En januarieftermiddag med bitande vind står jag på en gata i Vörå, eller rättare sagt på gatan i Vörå.

Snart ska jag köra ut till Rejpelt, men mannen jag ska träffa där är ännu inte ledig. Så jag passar på att höra mig för hos andra ortsbor. Vad har de att säga om sina runstenar?

Vy över gatan i Vörå.
Gatan i Vörå. Vy över gatan i Vörå. Bild: Yle/ Viktor Granö Vörå

En äldre herre i skinnmössa är på väg in i apoteket. Han avvisar min fråga med att han är från en helt annan del av Vörå, norrifrån.

Den unga kvinnan bakom disken på Kaffikåppen har inte mer att säga.

- Jag har aldrig brytt mig om något sånt där gammalt.

Men Magnus Kulp bakom grilldisken minns bättre:

- Nå, under skoltiden var vi ju på studiebesök dit. Det är ju en tid sedan, det. Men nog presenterades runorna som att de hör till vår kulturhistoria, att det hör till österbottniska historien, att vikingarna rörde sig här på den tiden.

- Tja, det var ju alltid spännande att slippa bort från lektionerna och få fara ut i skog och mark.

Magnus Kulp i grillen i Vörå.
Magnus Kulp. Magnus Kulp i grillen i Vörå. Bild: Yle/ Viktor Granö vörå

Jag värmer mig en stund inne i hantverksbutiken. Birgitta Björck skrattar till vid min fråga:

- Herremin… ja, då har du nog kommit till rätt plats. Not!

- Jag minns bara att det var väldigt aktuellt när jag var i gymnasiet, på 80-talet. Då hade de ju hittat något där… Jonund hette det väl, jo! Man lärde ju sig skriva det där namnet eller vad det var. Alla skolor vallfärdade dit. Men sedan vet jag inte om det kom fram att det var fejk… Eller var det riktigt? Jag minns inte.

- Jag ska visa en sak!

Birgitta Björck håller upp assietten med Jonundristningen.
Birgitta Björck. Birgitta Björck håller upp assietten med Jonundristningen. Bild: Yle/ Viktor Granö vörå

Hon plockar fram en handmålad souvenirassiett, med båten och texten från Jonundristningen. Sex euro kostar den. När jag ska hämta plånboken från bilen, hejdar Birgitta mig.

- Ta den! Du får den gratis. Man ska vara snäll mot helsingforsarna.

Assietten med Jonundristningen.
Assietten med Jonundristningen. Bild: Yle/ Viktor Granö vörå

Jag har tagit mig till Vörå för att själv få se stenarna, och för att lära mig mer om Uno Forss.

Ju mer jag läst om honom, desto mer spännande har han blivit, mannen som hittade Anundstenen, Björnstenen, Olafstenen (den som ingen annan sett än han), en drös med mindre lösfynd (de flesta klassade som falsifikat), och som var med om att upptäcka Egilstenen och den kontroversiella forngraven.

Amatörarkeolog med polisen i hälarna

Tillsammans med sin syster anmälde han Museiverket för justitieombudsmannen.

Och Museiverket skickade polisen efter honom:

”Museiverket i Helsingfors har i ett brev till polismyndigheterna i Vörå begärt handräckning för utredning av om Uno Forss bryter mot paragraf 16 i fornminneslagen när han plockar fram föremål på föremål ur åkrarna på Pörnullbacken.” (21.10 88)

Bild av Uno Forss och rubrik: Museiverket bussar polisen på Uno Forss
Bild av Uno Forss och rubrik: Museiverket bussar polisen på Uno Forss Bild: Yle/ Viktor Granö museiverket

Som svar meddelar Uno Forss att han ”kommer att lämna sökandet helt och hållet. Absolut, blir man polisanmäld då man är en av de få, som publicerar sina fynd i tidningen, så undviker jag detta i framtiden.”

Så han ”plockar batterierna ur detektorn”. (27.10 88)

Två år senare är han hur som helst i full fart igen, och skriver i Vasabladet om nya fynd och om sin misstro mot Museiverket.(16.5 90)

Året därpå fyller han sjuttio och säger, igen, att ”han skall upphöra med sitt sökande i höst. Han skall tömma batteriet i detektorn, sedan får den stå.” (4.8 91)

Jag hade gett mycket för att få intervjua Uno Forss. Men sedan 2003 är det inte längre möjligt, och varken han eller hans syster Anna hade några barn – de levde tillsammans i Forssgården i Rejpelt. Inga nära anhöriga är vid liv.

Mitt enda spår hittar jag i en bisats i en av de senare artiklarna om Uno Forss (15.2 96). Där nämns den ”unge, beundrande grannen Harald Svens”.

Nummerupplysningen erbjuder en Harald Svens i Rejpelt. Jag ringer upp; min vittring slog rätt!

- Ja, det var få förunnat att ha Unos och Annas förtroende. De var i gräl med hela byn, skrattar Harald i telefonen.

Han berättar att han i många år hjälpte till på deras gård, och senare fick köpa mycket av deras skogs- och åkermark.

Egil- och Anundstenarna ligger i dag i anslutning till Haralds skogsskifte. Och han erbjuder sig att ta mig med ut i skogen för att titta på stenarna!

Ut i skogen i lånta stövlar

Jag lämnar bilen utanför traktorstallet på Haralds gård i Rejpelt. Harald står för skjutsen ut i skogen.

Innan vi åker iväg hör han sig för om mitt skonummer. Själv har jag ju inte tänkt på att ta gummistövlar med mig.

Harald Svens.
Harald Svens. Harald Svens. Bild: Yle/ Viktor Granö harald svens

Det slår mig att jag ännu inte frågat Harald om hur han är släkt med Erik Svens, han som var med om att hitta Egilstenen – och som snart får en oväntad roll i berättelsen.

- Nå det är på långt håll, svarar Harald. Det är det som är problemet här att alla är i princip släkt med varandra. När min mamma gjorde släktutredning sa jag att ”aldrig att jag tar en fru från Vörå”!

Medan vi kör mellan åker och skog ber jag Harald beskriva Uno Forss.

- Fyndig, beläst, ett rörligt intellekt och gott minne. Men han hade ju sett alldeles för mycket av kriget. Det följer alla veteraner tills de dör.

Du sa på telefon att Uno och Anna var ovänner med nästan hela byn.

- Nå, de hade ett stort jordbruk och hade sina idéer om hur saker och ting skulle skötas. Det var ju dikningstorrläggning som var på gång då. Som gick över deras åkrar. Och som inte de så riktigt gärna skulle vilja delta i. Och det var skogsväg som de kom sig på kant med byn om, som går genom deras skog och åkrar.

- Så det blev lite mothugg. Men allt är genomfört.

Vi stannar på en skogsväg. En skylt pekar in mot en smal stig.

Skogsstig med skyltning mot Egilrunan.
Skogsstig med skyltning mot Egilrunan. Bild: Yle/ Viktor Granö runinskrift

Vi behöver inte traska länge förrän jag begriper att jag aldrig hade hittat fram utan guide. Stigen är igensnöad, skyltningen mycket sparsam.

- Hit kommer väl ett tiotal besökare per sommar. Men kommunen har åtminstone byggt broar.

Misstänkliggjord antinazist

Harald minns väl när runorna kom in i bilden.

- Det var ju många tvivlare. Så jag frågade Uno många gånger om än det ena och än det andra. Och så upprepade jag frågan senare för att kolla om jag fick samma svar. Jo, det fick jag. Så där tycker jag han var rätt och riktig. Att kunna relatera till händelser på samma sätt.

Med du hade alltså så pass mycket tvivlare i dig att du ville testa honom?

- Jo, faktiskt. Det fanns en liten baktanke där att ”få se nu, någon gång kanske han går och försäger sig”. Men nej.

Om du tänker på den Uno du kände, kunde han ha gjort något sådant som att förfalska ristningar?

- Tja, jag tog upp den frågan alldeles rakt på sak med honom, att ”det är ju många som tror att du har gjort dem”. ”Ja, då skulle jag vara stolt”, svarade Uno. ”För då skulle jag vara minst docent, säger de.”

Uno Forss högre utbildning bestod av ett år på Borgå folkakademi. Men en obildad man var han inte. Hans far, Matts Forss, var riksdagsman i två perioder. I deras hem fanns byns första bibliotek.

Bild av Uno Forss i Vasabladet 1979.
Bild av Uno Forss i Vasabladet 1979. Bild: Yle/ Viktor Granö uno forss

I en intervju från 1979 (Vbl 11.4) berättar Uno Forss att han under uppväxten kontinuerligt lyssnade på BBC, och som ung vuxen skrev rapporter på engelska om läget i Finland, som BBC sedan sände.

År 1978 lät han publicera sin dagbok från kriget (som jag inte lyckats få tag på). I dagboken tar Uno Forss skarpt avstånd från nazismen.

Redan då anklagades Uno Forss för falsifikat. Boken framstod enligt vissa kritiker som en efterhandskonstruktion. Den politiska hållningen var misstänkt progressiv, språket var misstänkt modernt (t.ex. ”är” istället för ”äro” som på 40-talet ännu var kutym).

”Vad skulle jag ha för intresse av det? Sådan fantasi har jag inte att jag skulle ha kunnat hitta på alltsammans efteråt”, var Uno Forss kommentar.

Men kanske är det mot den här bakgrunden ändå tänkbart att han hade den kunskap som krävdes för att förfalska runor?

- Ja, men om vi nu tänker på 40- 50-talet. När skulle han ha haft tid att knacka det där? Han hade ju arbete upp över öronen med en stor lantbruksgård som inte var så maskinell heller, funderar Harald.

- Jag fick också ta del av deras bibliotek, Anna visade mig allt de hade där. Jag hade nog den där tanken att ”få se om det kommer fram någon bok om hur man slår en runskrift”. Men inte.

Men som person, då. Är det här något Uno hade kunnat hitta på? Om vi antar att han hade den kunskap och den tid som behövdes?

- Nej, jag tror inte han hade den naturen.

Rimfrost och skogsbrand

Vi stiger upp på ett stenröse. Där, under ett tak, ligger Egilstenen.

Egilrunstenen, under sitt tak i skogen.
Egilrunstenen, under sitt tak i skogen. Bild: Yle/ Viktor Granö vörå

- Där finns det där korset och så själva runskriften, och så slutar det med ”Gud signe hans själ”.

- Någonstans här skulle det finnas ett ovanligt stunget L som någon av de runkunniga hade noterat... Där är det! En punkt och ett streck, som det ska vara. Det är någonting som ingen vanlig skulle kunna komma på.

Egilristningen.
Egilristningen. Bild: Yle/ Viktor Granö runinskrift

- Runorna har ju varit färglagda tidigare, men det har vittrat bort, som tur är. Men nog ser man ju att någon varit här och petat.

En tio minuters marsch senare är vi uppe på nästa stenröse, vid Anundstenen.

Anundristningen, under sitt tak på stenröset.
Anundristningen, under sitt tak på stenröset. Bild: Yle/ Viktor Granö runinskrift

Jag reagerar på hur svårt det är att urskilja runorna i stenen.

Anundristningen, svår att se.
Anundristningen, svår att se. Bild: Yle/ Viktor Granö runinskrift

- När runorna täcks av rimfrost syns de tydligt. Om jag har ärende till skogs brukar jag passa på att gå när det slår om från varmt till kallt eller kallt till varmt. Om man skulle råka se en tillstymmelse till något inhugget någonstans.

Nu kommer Harald till det han egentligen ville visa mig. Han pekar ut en grå men svartsvedd gammal stubbe.

- En tjärstubbe. Den bevisar att också den här skogsholmen var med om skogsbranden på 1830-talet.

Harald Svens pekar ut tjärstubbe, svartnat gammal trä.
Harald Svens pekar ut tjärstubbe, svartnat gammal trä. Bild: Yle/ Viktor Granö tjärstubbe

- Enligt vad min pappa berättat så gick branden från nuvarande Härmävägen, alltså från Vörå centrum, över hela det här området, upp till Kaurajärvi och vidare till Storkyro. Storkyroborna släckte den, de hade så lite skog.

- Så nu har vi chansen. Skulle vi kunna fysiskt bevisa att runbottnarna är påverkade av den skogsbranden, med assistans av någon geolog som kan det här och förstås med godkännande av Museiverket, så ja, det skulle ju vara helt okej det! En fysisk beskrivning, inte bara någonting som någon säger och tycker.

Harald minns när han för Uno lade fram tanken om att undersöka om ristningarna varit med om skogsbranden 1832.

- Han rörde annars aldrig en min. Men då hajade han till. Han riktigt knyckte till, som om jag hade stjälpt hans korthus, som om jag hade varit en kriminalare. Det är som en kriminalhistoria: var ska du hitta det där tekniska beviset?

Harald visar också en referenssten.

Harald Svens pekar ut referensstenen.
Harald Svens pekar ut referensstenen. Bild: Yle/ Viktor Granö vörå

- Här är siffror inhuggna 1935 som råmarkering. Så de har bevisligen inte varit med i skogsbranden.

Jag lovar Harald att utreda vad som kan göras för saken. Nu måste han vidare till banken, för att skriva på papperen för det som kanske blir hans sista skogsköp.

Det börjar skymma. Jag frågar Harald om han tror jag på egen hand kan hitta till Jonundstenen.

- Ja, nog kunde jag ju peka ut platsen på kartan förstås. Men min granne var där i trakten nyligen. Han skulle serva sin skogsmaskin. Då stod fyra vargar och tittade på honom. Så han tog nog skogsmaskinen till bilen den gången! Jag tror inte du ska gå dit nu.

Dödsruna över Uno Forss.
Dödsruna över Uno Forss. Bild: Yle/ Viktor Granö uno forss

Korrespondens med Gösta Ågren

”Jag känner att jag förlorat en vän. Vetenskapen har förlorat en genialisk fältarkeolog.” Så skriver Gösta Ågren i dödsrunan över Uno Forss, 15.2 2003.

När jag på tåget hem från Vasa slår upp min dator, har jag fått svar av Ågren. I ett mejl dagen innan, frågade jag honom om hur han i dag ser på runorna, på de fria forskarnas starka vilja att tro på runornas äkthet, och på Uno Forss. Han svarar:

Jag har inte haft någon "vilja att tro" på runornas äkthet. Jag har bara inte fått dem att stämma överens med någon förfalskningsteori. Texterna är fascinerande. Professor Olav Ahlbäck visade i ett långt och grundligt föredrag några år före sin död, att texten på Egilstenen är stiliserad på ett sätt, som egentligen gör den till poesi. Lyriken tränger fram trots de två lakunerna, men det krävdes en språkforskare på Ahlbäcks nivå för att se den. Översatt ser texten ut så här, under sitt kristna kors:

Efter ..... sonen sin,
fjärran österut dog,
..... Egil, fadern, ristade runor.
Gud hjälpe hans själ.

Ahlbäck var övertygad om inskriftens höga ålder. Han hann inte publicera någonting i ämnet; ohälsa och död kom emellan.

Jag beundrade och beundrar Uno Forss. Han var en stor fältarkeolog med en fyndlycka, som han själv hade lätt att förklara: jag är den enda som söker! Och det var inget sporadiskt hugskottssökande: i dagar, veckor, månader genomgick han metodiskt Vörå-markerna i många omgångar under många år. Men han fick nog till sist och sitt sista runfynd, Olafstenen, visade han bara fotografier av och lät oss sedan söka själva! Han hade tröttnat på att misstänkliggöras.

Det var en kontinuerlig förolämpning, som mången skulle ha knäckts av. Inte Uno, som var en stark man, men naturligtvis led han, en hedersman, som varken ljög eller skröt. Dessutom är det ju överhuvudtaget absurt att tala om sentida inskrifter, eftersom det på de senaste 800 åren inte existerat någon runolog i Österbotten med den sakkunskap, som inskrifterna hade krävt.

Gösta Ågren
Gösta Ågren. Gösta Ågren Bild: Paschinsky Studio, Sets förlag gösta ågren

Nästa dag skickar Gösta Ågren några tillägg.

Viktor,

en känsla av, att någonting blev osagt i vårt skriftsamtal, har besvärat mig. Det är litet störande, därför att min gode vän Uno Forss står mitt i lakunen! Du visade honom stor uppskattning genom att utse honom till den huvudmisstänkte, men jag är rädd för att han inte är värdig utnämningen.

Uno var son till en (enligt de österbottniska måtten!) storbonde och ärvde Forss hemman. Han läste böcker och tidningar, men var ingen studiosus.

Vi pratade en gång om en runristning, Uno och jag. Jag har glömt vilken av dem. Vi fäste oss särskilt vid en runa, och Uno sade: Kanske det är en diftong.

Det är fråga om ett elementärt begreppskaos, som fick vår diskussion att avlida; jag varken vågade eller ville börja hålla föredrag om diftongering och vokaler. Men med Uno misstänkt känns det som en plikt att delge dig det här minnet. Om Uno förfalskade, så imiterade han olika handstilar (de är ju faktiskt ytterst särpräglade), skrev felfri fornnordiska och, inte minst, författade Egilstenens poesi med dess insatta lakuner, den, som fick Olav Ahlbäck att i veckor söka paralleller i litteraturen.

För den, som kände Uno Forss, är det inte bara absurt, det är helt otänkbart!

Också här i Österbotten har han anklagats för att ha ristat själv, men anklagarna har nog inte haft någon aning om vilken eminent grad av bildning och kunskap, de pådyvlat stackars Uno!

Samvetet känns lugnare nu. Kanske skulle Uno rentav ha accepterat det här inlägget; han gjorde inte anspråk på någon akademisk lagerkrans!

Hjärtligen,
Gösta Ågren

Uno Forss 1979, med bok i handen i sitt hem.
Uno Forss, 1979. Uno Forss 1979, med bok i handen i sitt hem. Bild: Yle/ Viktor Granö uno forss

Ett omruskande vittnesbörd

Efter besöket i Vörå och korrespondensen med Ågren har gåtan Uno Forss bara djupnat.

Tillbaka i Helsingfors börjar jag i stället utreda möjligheterna till naturvetenskaplig bevisföring. Den berättelsen kommer att utgöra den tredje och sista delen i artikelserien.

Men här är jag tvungen att hoppa framåt i berättelsen. Under den vetenskapliga utredningen kastas nämligen nytt ljus på Uno Forss. Eller snarare grumlas ljuset ytterligare.

Alltså. Per telefon intervjuar jag Pentti Risla, landskapsarkeolog på Österbottens museum:

- Nå hejsan, jag fick just kaffe framför mig. Jag hann inte äta. Och det här med runorna gör mig inte gladare.

Frågorna har jag skickat per mejl i förväg. Den första lyder:

År 1985 sa C J Gardberg att ’I själva verket har vi [Museiverket] aldrig tagit ställning [till runornas ålder]. Vi har bara sagt att vi inte vet hur gamla de är.’ Har något väsentligt nytt tillkommit forskningen sedan dess? Alltså något som gjort det säkrare att runorna är sentida?

- Nå, du får bestämma om det är väsentligt, svarar Risla.

- Det har kommit ett brev av Erik Svens. Och då vet du vem jag pratar om?

Det gör jag. Mannen som bland annat hittade Egilstenen tillsammans med Uno och Anna Forss.

- Det här brevet fick vi 1998. Har du läst det?

Det har jag inte, så jag ber Pentti Risla skicka det till mig. Det är ord och inga visor.

Erik Svens brev till Museiverket.
Erik Svens brev till Museiverket. Bild: Österbottens museum vörå

Svens skriver:

”Jag blev manipulerad av syskonen [Uno och Anna Forss] för att ge fyndet en viss trovärdighet.”

”Med facit i hand kan sägas, att det var ett misstag att jag lät mig övertalas att vara med på detta skälmstycke.”

”Den uppmärksamhet som riktades mot mig blev ’en nagel i ögat’ på syskonen Forss. Då kom de med påståendet att det var Uno ensam som vetat om runorna och att jag bara råkat vara med på platsen. Detta är naturligtvis med sanningen överensstämmande.”

”Det jag ovan beskrivit är sant. Om det är nödvändigt kan jag gå ed på det.”

Brevet överrumplar mig. Erik Svens hävdar alltså att det är syskonen Forss som förfalskat runorna?

- Väldigt klart, svarar Pentti Risla.

Om jag får fråga ännu, när du sa att du inte blev på bättre humör av det här ämnet så, ja, vill du berätta vad du menade med den saken?

- Nä, nå jag har ju annat att göra än att tänka på de här runorna. Så är det bara. Om jag har en prioriteringslista så det här kommer inte så högt upp på den.

Vems var avunden?

Jag skickar Erik Svens brev till Gösta Ågren. Hans tolkning är tämligen annorlunda än Pentti Rislas:

Jag träffade Erik Svens flera gånger. Det var han som hittade Egilstenen tillsammans med Anna och Uno Forss! Den tiden var de ännu goda kompisar. Men tiden gick och Unos berömmelse växte med varje nytt fynd! Erik blev grön av avund. Han ringde till många, också till mig, och varnade för Uno!

Erik Svens och Uno Forss i skogen.
Erik Svens och Uno Forss, ännu i sämja. Erik Svens och Uno Forss i skogen. Bild: Yle/ Viktor Granö uno forss

Enligt Ågren var det alltså inte Uno som var avundsjuk, utan Erik. Och Eriks avund växte ”till svart hat mot Uno”, till den grad att han ”miste sin psykiska balans”.

Det syns, menar Ågren, ”plågsamt tydligt” i Eriks brev till Museiverket: ”den maniska pressen i stilen, den sällsamma tolkningen av varje detalj, löftet om edgång i avslutningen”. Erik har ”nått fram till, att han nu så gärna vill tro på sina ganska hjälplösa lögner, att han gör det!”

Ågren avslutar sitt brev med utropet: ”Ack, mänsklighet!”

Ord står mot ord. Jag ringer Harald, som var välbekant också med Erik Svens. Han är inte lika övertygad som Ågren, och tar bestämt avstånd från varje misstanke om brister i Erik Svens psykiska hälsa.

- Nä, det glömmer vi. Men på det viset fungerade ju nog Erik, att det han blev serverad tog han till sig, och det skulle vridas och det skulle vändas.

Men nu menar alltså Erik Svens att Uno och Anna var avundsjuka på honom, medan Gösta Ågren påstår att Erik Svens var avundsjuk på Uno. Kan du alls kommentera det?

- Nå, lite börjar jag faktiskt fundera… Han var nog en lite självcentrerad individ, Uno. Ja, inte något lite heller.

Efter en tankepaus fortsätter Harald.

- Uno hade ju en bror som hette Hugo. Och deras far, riksdagsman Matts, var allt för sträng med pojkarna efter kriget. Han skulle ha låtit dem börja på själva, och släppt sina tömmar.

- Hugo var ju egentligen krigsskadad. Han hade hamnat mitt i en koncentration och fått för mycket tryck i hjärnan. Så han gick med mössa både sommar och vinter. Annars hade han huvudvärk. Så byfolket gjorde ju narr av honom. Och det kunde ju inte Hugo på något vis göra någonting åt. Han åt så mycket värkmedicin så han fick blödande magsår och dog i förtid.

- Och Uno igen hade sett så mycket av kriget så han var som förlamad. Han klarade inte av att försöka axla det där jordbruket. Jag minns en gång när han hade fått punktering, och så stannade jag och frågade ”behöver du hjälp”. Han var våt över pannan och i ansiktet, det bara rann svett av honom. Det var oöverkomligt att byta ett däck på bilen.

- Men så blev det här med arkeologin en möjlighet för honom att visa att han duger till. Han ville ha det för sig själv.

- Så det är fråga om personligheter också det här, avrundar Harald och efterlyser än en gång den naturvetenskapliga undersökningen.

Uno Forss 1979.
Uno Forss 1979. Bild: Yle/ Viktor Granö uno forss¨

Var vi egentligen har Uno Forss förblir höljt i dunkel. Jag börjar tvivla på att någon klarhet alls är tillgänglig för mig.

Ett är säkert: Uno Forss var en man med ihärdigt glödande hängivenhet och nerver av härdat stål. Han spårade upp en hel forntidslitteratur – eller också skapade han en sådan. I vilket fall som helst har jag stor respekt för honom.

I nästa del, artikelseriens sista, går jag i jakt på fällande bevis.

Läs mera:

De gåtfulla runorna i Vörå III: I jakt på bevis

Nästan alla vetenskapsmän hävdar i sten att Vörårunorna är moderna förfalskningar. Men viktiga undantag finns. Och fällande bevis saknas. Är sådana möjliga att få? Läs avslutningen på den slingrande berättelsen.

Läs mera:

De gåtfulla runorna i Vörå I: Österbottens första viking

En arkeologisk sensation, eller skamlös historieförfalskning? En svenskösterbottnisk konspiration, eller fennomani på Museiverket? Läs hela den oerhörda berättelsen om Vörårunorna. Läs mer:

De gåtfulla runorna i Vörå II: Mannen med metalldetektorn

De gåtfulla runorna i Vörå III: I jakt på bevis

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje