Hoppa till huvudinnehåll

Folkmordsrättegång: Tysklands okända kolonialistbakgrund rannsakas

En man sitter på en översvämmad järnväg mellan Keetmanshoop och Lüderitz i dåvarande Tyska Sydvästafrika, nuvarande södra Namibia. Bilden är tagen omkring 1910.
En man sitter på en översvämmad järnväg mellan Keetmanshoop och Lüderitz i dåvarande Tyska Sydvästafrika, nuvarande södra Namibia, omkring år 1910. En man sitter på en översvämmad järnväg mellan Keetmanshoop och Lüderitz i dåvarande Tyska Sydvästafrika, nuvarande södra Namibia. Bilden är tagen omkring 1910. Bild: Deutsches Historisches Museum Folkmordet på herero- och namafolken,Tyska Sydvästafrika,Namibia

Det handlar om ett rätt så okänt kapitel i tysk historia. I trettio år hörde Tyskland till de stora europeiska kolonialmakterna, med besittningar i bland annat sydvästra Afrika. För de folk som kom i kontakt med de tyska kolonialherrarna går kampen för rättvisa vidare än i dag.

Det handlar om händelserna under åren 1904-1908 då det kejserliga Tysklands trupper slog ner ett uppror i det dåvarande Tyska Sydvästafrika, dagens Namibia.

Uppskattningsvis mellan 75 000 och 100 000 människor från folkgrupperna herero och nama miste livet i det systematiska förintelsekrig som har kallats för 1900-talets första folkmord.

Kolonisation trots att Bismarck länge var emot tanken

De första tyska handelsmännen kom till det som i dag är Namibia år 1883. I rask takt började man köpa upp mark av ursprungsbefolkningen i området.

Tysklands rikskansler Otto von Bismarck var länge emot tanken att man skulle skaffa sig kolonier. Tysklands framtid ligger i Europa menade Bismarck.

Trots att han alltså inte var någon stor vän av koloniala äventyr utfärdade han ändå ett skyddsbrev för de första tyska kolonisatörerna i området.

Det här ledde till att allt fler tyskar sökte lyckan i det som kom att kallas för Tyska Sydvästafrika. Nykomlingarna köpte samtidigt upp en allt större del av den odlingsbara marken.

Förutom hos ett fåtal missionärer fanns det ingen förståelse för den ursprungsbefolkning som fanns i området. Kolonisatörerna uppträdde öppet rasistiskt och ursprungsbefolkningens uppgift bestod närmast i att underordna sig.

Upprorsmän dödade tyska kolonisatörer

I början av år 1904 kom det så till ett uppror, startat av hereroledaren Samuel Maharero.

En stor del av de tyska kolonisatörerna, i det här skedet cirka 3 000 i hela kolonin, fördrevs från sina farmer och tvingades söka skydd på de större orterna, bland annat i huvudstaden Windhoek och hamnstaden Swakopmund.

Enligt tyska uppgifter dödade upprorsmännen över 120 kolonisatörer. För de fåtaliga tyska trupperna i landet fanns i det här skedet inget annat att göra än att vänta på förstärkningar.

Tyska trupper kallades in - gerillakrig krävde många liv

Tyska trupper dök upp i början av juni 1904 då general Lothar von Trotha anlände tillsammans med sina 2 000 soldater.

von Trotha hade redan varit med om att slå ner uppror i bland annat tyska Östafrika och i Kina. I Tyska Sydvästafrika skulle han komma att få fria händer.

I början av augusti gick de tyska trupperna till attack mot de hererokrigare som hade samlats vid platån Waterberg. von Trotha lyckades ändå inte med sin plan på att omringa och förinta motståndarna, och många lyckades fly.

De tyska trupperna tog ändå upp jakten på de flyende och jagade dem och resten av folket ut i öknen där största delen av dem dog.

För dem som ännu var vid liv utfärdade von Trotha i oktober 1904 en så kallad skjutorder som var menad att slutföra förintelsen av hererofolket i den tyska kolonin.

I samband med hereroupproret reste sig också namafolket mot de tyska kolonisatörerna. Gerillakriget skulle fortsätta i flera år, och krävde sammanlagt över 10 000 människors liv.

En tennfigur föreställer en vit man som höjer ett svärd ovanför en mörkhyad man. I gräset bredvid ligger en till mörkhyad person.
Tennfigur från Nürnberg i Tyskland, från omkring år 1900. En tennfigur föreställer en vit man som höjer ett svärd ovanför en mörkhyad man. I gräset bredvid ligger en till mörkhyad person. Bild: Stiftung Stadtmuseum Berlin kolonialism,Folkmordet på herero- och namafolken,folkmord
De fick ersättningar och ursäkter - vi fick ingenting

– Ni övade förintelse på vårt folk, och sedan fortsatte det med judarna. De fick ändå ersättningar och ursäkter medan vi inte har fått någonting. Det beror säkert på att vi är svarta afrikaner, sade hereroledaren Vekuii Rukoro i höstas i Berlin.

Rukoro talade i Berlin på inbjudan av vänsterpartiet Die Linke som redan länge har kritiserat den tyska regeringen för hur man förhåller sig i frågan.

Folkmordet ska behandlas i domstol i USA

I Tyskland har man först under de senaste åren börjat använda begreppet folkmord om händelserna och sedan några år tillbaka pågår förhandlingar med den namibiska regeringen.

Någon direkt ekonomisk kompensation till offrens anhöriga lär det ändå inte bli. Tyskland har valt att förhandla endast med den namibiska regeringen, och eventuella skadestånd är i det här skedet tänkta att i så fall tillfalla staten.

– Det ser ut som om Angela Merkels regering i bästa fall kommer att nöja sig med en officiell ursäkt och sedan bara glömma hela saken, säger Vekuii Rukoro.

Hereroledaren har ändå ingen avsikt att nöja sig med det här och därför har man nu fört ärendet till en amerikansk domstol som den 16 mars ska börja behandla folkmordet.

Man utnyttjar en paragraf i amerikansk lagstiftning, som tillåter utlänningar att vända sig till domstolar i USA i fall som gäller brott mot mänskliga rättigheter också då de misstänkta brotten har skett utanför USA:s gränser.

Kolonialism på museum - Tysklands koloniala förflutna en historisk vit fläck.

Tyska flaggan på ett afrikanskt spjut, 1892.
Tyska flaggan på ett afrikanskt spjut, 1892. Bild: Deutsches Historisches Museum Tyskland,kolonialism,Tyska Sydvästafrika,tysklands flagga

Samtidigt som det koloniala förflutna ser ut att bli något Tyskland allt mer tvingas befatta sig med, kan man på det tyska historiska museet i Berlin se en utställning om just det här temat.

Också här är man medveten om att frågan ligger i tiden.

– Vi vill presentera historisk fakta och förklara varför det från namibisk sida nu ställs krav på Tyskland, säger projektledaren för utställningen, Arnulf Scriba.

– Vi hoppas förstås att folk får upp ögonen för den här frågan och att man på så sätt kan föra en saklig diskussion om till exempel ekonomisk kompensation.

I Tyskland har landets koloniala förflutna länge varit en historisk vit fläck.

– Det som i tiderna hände i kolonierna hamnade förstås helt i skuggan av nationalsocialismen och andra världskriget.

– Att Namibia blev självständigt först så sent som år 1990 har också fört med sig att diskussionen om folkmordet och möjliga kompensationer har kommit igång relativt sent, säger Scriba.

Samarbete, konflikter, missionsverksamhet, handel och rasism.

Utställningen i det historiska museet kretsar ändå inte endast kring Tyska Sydvästafrika och folkmordet där.

Man vill presentera den tidsperiod på omkring trettio år, då Tyskland var kolonialmakt, så heltäckande som möjligt.

I utställningen rör man sig därför från samarbete till konflikt, från missionsverksamhet till handel och från exotism till rasism.

Geografiskt rör man sig bland annat i länder som i dag heter Namibia, Togo, Kamerun, Samoa och Papua Nya Guinea.

Idén till utställningen kom då man vid museet för några år sedan satte upp en utställning om första världskriget.

En följd av kriget var ju att Tyskland blev av med sina kolonier, bara ett tiotal år efter att de hade skaffats.

Den tyska kolonialtiden var mer än en parentes i tysk historia

Man har därför också i viss mån utgått från att den tyska kolonialtiden endast var en parentes i tysk historia, något som enligt Arnulf Scriba inte riktigt stämmer.

– Mycket av tankesättet och erfarenheterna levde vidare. Det forskas som bäst mycket kring sammanhang, och man utreder samband mellan kolonialismen och nazismen.

– Det är förstås inte en rätlinjig väg, men mycket baserade sig på liknande tankar, till exempel på tanken om en rasmässig tysk överlägsenhet, säger Scriba.

I stora drag liknade förstås den tyska kolonialismen på många sätt till exempel den franska och brittiska. Men det fanns en del skillnader som bland annat förklarar hur ett folkmord på herero och nama kunde ske.

– När det gällde kolonialkrig utgick man i den tyska armén från en offensiv hållning, och målet var alltid en seger till varje pris. I motsats till britter och fransmän hade man en begränsad kolonial erfarenhet och på så sätt förstod man inte alltid när det skulle ha varit bättre att förhandla.

– Det är åtminstone en delorsak till att upproret i det nuvarande Namibia slutade i raskrig och folkmord, säger Scriba.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes