Hoppa till huvudinnehåll

Vuojärvi: Bravo Lahtis – Bravo Finland!

Stämningen i Lahtis skidstadion var på topp under hela VM.
Stämningen i Lahtis skidstadion var på topp under hela VM. Stämningen i Lahtis skidstadion var på topp under hela VM. Bild: Lehtikuva skidåkning,publik

Jag medger att jag var skeptisk då Lahtis för fem år sedan valdes till värd för skid-VM år 2017. Jag tvivlade på att Lahtis och den finländska publiken skulle klara av att fixa en VM-fest. Jag hade fel. Fel flera gånger om.

Ett utmärkande drag i den finländska folksjälen är att vi är smått besatta av vad utlänningar tänker och tycker om oss. Jag är inte ett undantag och följaktligen var jag redo att damma av den klassiska hashtaggen #ASH (på finska: Aina Saa Hävetä – fritt översatt: ”Alltid får man skämmas”) då jag anlände till min första VM-dag i torsdags.

Det visade sig att min ängslan var obefogad. Stämningen i årets skid-VM har varit både gladare och mindre missunnsam än den jag upplevde för 16 år sedan i Lahtis. (Och nu talar jag om stämningen före dopningsbomben briserade).

Glåporden lyste med sin frånvaro

Att de finländska idrottarna har fått ett sagolikt fint stöd har förstås inte varit en överraskning. Däremot befarade jag att de finländska skidvännernas komplicerade relation till Norges skidlandslag skulle leda till övertramp i form av burop och hånfulla plakat. Också den oron försvann efter att jag äntrat stadionområdet.

Skid-VM har snarare präglats av en hjärtlig stämning. Och den stämningen har också internationella skidstjärnor som Charlotte Kalla varit måna om att hylla.

En förändring till det bättre

Personligen tycker jag att det är fascinerande att spekulera i vad den gemytliga atmosfären beror på? Att varje missad medaljchans inte lett till svordomar och vita knogar. Att man har hejat på alla idrottare.

Dels har säkert de blygsammare framgångarna de senaste 15 åren lett till sundare förväntningar på de finländska idrottarna. Då VM arrangerades i Lahtis 2001 och 1989 var läget ett annat.

Men dels har också samhället förändrats. Den finländska idrottspubliken har tagit intryck från Mellaneuropa, där vinteridrottsevenemang ofta påminner om karnevaler.

Vad än förändringen beror på så är den välkommen. Inget snack om den saken.

Vältaliga idrottare

Jag vill i sammanhanget också lyfta på hatten för de finländska idrottarna. På ett undantag när (Jo, jag talar om dig Anne Kyllönen).

Kommentarerna både före och efter tävlingarna har i regel varit balanserade. Och lyckligtvis snarare analytiska än klyschiga. Och det känns enastående att Sami Jauhojärvi och Iivo Niskanen lyckades behålla glimten i ögat efter guldmissen i sprintstafetten

Det var också väldigt rörande att se Kerttu Niskanen gång på gång klappa om Laura Mononen efter damstafetten. Mononen kroknade ju under sin etapp och var helt förstörd efter målgången.

Hon hade gråten i halsen i intervjuzonen ännu en timme efter tävlingen. Men Niskanen såg med sitt agerande till att hon inte bröt ihop.

Jag är säker på att det var ombytta roller igår efter att Niskanen var tvungen att kasta in handduken halvvägs in i tremilen.

En ynnest att få vara på plats

Så jag är glad över att ha fått uppleva några dagar av skid-VM 2017 på ort och ställe. Att jag fick uppleva Lahtis och hela skid-Finland ta revansch på mardrömmen för 16 år sedan.

Nästa gång Lahtis kommer att tilldelas VM-arrangemanget så kommer jag inte att vara klentrogen. Skid-VM får för min del väldigt gärna anordnas i Finland igen. Kanske vi inte ens behöver vänta 16 år på nästa gång?

Läs också

Nyligen publicerat - Sport