Hoppa till huvudinnehåll

Att fly för sitt liv

Ranias historia är en berättelse om mod, hopp och kvinnokraft.

Många män i mitt land tycker att kvinnokroppen finns till för att ge dem barn eller njutning. Om jag tvingas åka tillbaka blir jag bortgift och får aldrig chansen att uppfylla min dröm om att bli advokat och jobba för mänskliga rättigheter, säger 15-åriga Rania Alzubaidi som flytt från Irak till Finland.

Rania Alzubaidi sitter i en trång liten båt utanför Greklands kust. Solen strålar från en obarmhärtigt blå himmel och hon har kastat upp flera gånger. Stanken är outhärdlig.

Med henne i båten finns hennes mamma, bror, brorsbarn och svägerska. De övriga är främlingar som, liksom hon, flytt från ett land i krig.

Tungan klibbar i munnen, hon har knappt druckit något alls på flera dagar. Lilla Dudi, två år gammal, frågar efter vatten. De har inget att ge honom.

Många timmar senare, när familjen först blivit strandsatt på en ö mitt ute i ingenstans, för att sedan bli upplockad av en annan båt blir påfrestningen för stor för 12-åriga Ranias kropp. Hon tappar medvetandet.

Vid det här laget är den söndriga båten nästan helt vattenfylld och hon glider långsamt över kanten. Här kunde Ranias berättelse, liksom så många andras, tagit slut. Men det gör den inte.

I sista sekund upptäcker hennes mamma vad som håller på att hända och lyckas dra henne ombord.

- Jag minns knappt något alls. Bara att hon ropade mitt namn. Rania, Rania!

     


Om du dör så dör jag också

Rania är född och uppvuxen i Bagdad, Irak. Så länge hon levt har landet varit oroligt, periodvis mer, periodvis mindre.

Rania inleder sin skolgång i Irak men när läget blir kritiskt bestämmer sig familjen för att fly till Syrien som vid den här tiden anses vara säkrare än Irak.

- Jag älskade Syrien och vi bodde där i ungefär fyra år. Sedan fick vi höra att Irak var tryggt igen så vi bestämde oss för att återvända hem. Men situationen hade bara blivit värre.

Otryggheten blir en ständig följeslagare. Rania får aldrig gå någonstans på egen hand eftersom kidnappningar och krav på lösensummor hör till vanligheterna.

- Mamma såg till att jag aldrig var ensam. Hon sa till mig att om jag dör så dör hon också.

 

En dag detonerar en bomb precis vid Ranias skola.

- Min bästa vän satt i klassrummet bredvid. Hon dog när bomben smällde och fönstret gick sönder och rasade in över henne. Efter det var jag rädd när jag duschade, lagade mat, ja till och med när jag sov. Rädslan försvann aldrig.

Min bästa vän satt i klassrummet bredvid. Hon dog när bomben smällde.― Rania

Redan innan den händelsen har tanken på att lämna Irak börjat gro, speciellt hos Ranias mamma. När okända män kommer och hotar med att bränna ner hennes frisörsalong eftersom de anser att kvinnor inte har någon plats i arbetslivet finns det inget annat kvar att göra. Familjen bestämmer sig för att ge sig av.

- Vi gjorde allt för att ta oss ut ur Irak. Vi kontaktade immigrationscentret och ansökte om att få åka till USA men fick nekande svar. Mamma åkte av och an till Syrien för att se om vi kunde ta oss dit, men läget försämrades också där.

Till slut får familjen kontakt med en irakisk man bosatt i Sverige som lovar att hjälpa dem. Han påstår sig bland annat veta hur de ska gå och var de kan stiga på en båt. Den typen av information betalar en utsatt och desperat familj dyrt för att få höra.

Men mannen ljuger. Många gånger uppger han fel uppgifter eller låter helt enkelt bli att svara när de försöker kontakta honom.

- Han lurade oss, men samtidigt var han den enda vi kunde vända oss till. Vi hade ingen annan.


Rania Alzubaidi.  copyright: Yle/Malena Holmström




Rania Alzubaidi. copyright: Yle/Malena Holmström
alzubaidi

Ett mirakel

I en gassande sommarsol lyckas familjen slutligen ta sig till Turkiet. I Irak lämnar de efter sig en möbelaffär som Ranias pappa driver. En affär som snabbt länsas av tjuvar så snart det står klart att den är övergiven.

Rania berättar om hur familjen vandrar över ett högt berg utan egentliga stigar eftersom mannen i Sverige sagt att båten som ska ta dem till Europa finns på andra sidan.

- Vi hade knappt mat eller vatten. Vi såg inga människor på vägen, bara obehagliga djur som ormar. Min brors yngsta barn var bara några månader gammal då. Det är ett mirakel att hon överlevde.

Efter många dagar av vandring, och lika många dagar av väntan kommer båten till slut.

- Den var liten och jag såg att den inte skulle rymma alla de människor som stod på stranden. Då skrek jag rakt ut: Snälla, ta oss! Eftersom vi hade två små barn med oss blev vi den sista familjen att stiga ombord. Jag förstod inte då vilken farlig färd vi hade framför oss.

 

Att se ett barn födas

När en människa utsätts för en krissituation är det vanligt att hon reagerar genom att bli apatisk, en slags psykisk bedövning. Medan Rania sitter i båten, hopklämd bland alla människor, tittar hon på sin brorsson, tvååriga Dudi.

- Han var så liten och satt bara tyst och stirrade.

När båten äntligen når Grekland är alla trötta och blöta. De ägodelar familjen packat med sig har försvunnit i Medelhavet. Den grekiska polisen för dem till ett ställe där de får vila.

Åter en gång försöker de kontakta den irakiska mannen i Sverige för att be om hjälp. När han äntligen svarar säger han att resan hittills har varit en barnlek, nu börjar den farliga biten.

Från Grekland tar familjen Alzubaidi sig till Serbien, vidare till Ungern och Österrike. Oftast går de, ibland åker de bil och betalar smugglarna dyrt.

Vid gränskontrollerna ligger de gömda under filtar i bilar. Håller andan, ber att ingen ska göra en noggrannare granskning av bilen.

I Österrike bor de på gatan ett tag, men hör sedan ett rykte om att man kan ta tåg till Tyskland och bestämmer sig för att åka.

Vistelsen i Tyskland blir ändå inte särskilt långvarig. Familjen åker vidare med tåg, målet är Sverige.

- På tåget fick vi höra att många irakier fått negativa asylbesked i Sverige och att chanserna är större om man åker till Finland. Dessutom fick vi höra att Finland är ett bra land med en bra skola. I Finland kan man bygga en framtid.

En natt knackade det på min dörr och de berättade att en kvinna som bodde på förläggningen skulle föda barn― Rania

Så hamnar familjen Alzubaidi småningom i Raseborg och på Mjölbolsta flyktingförläggning. Bakom sig har de många veckor av resande, framför sig en framtid fylld av ovisshet.

Rania, som talar både arabiska och engelska, får ofta agera tolk på förläggningen, sin ringa ålder till trots.

- En natt knackade det på min dörr och de berättade att en kvinna som bodde på förläggningen skulle föda barn. Det fanns ingen tolk där på natten så jag åkte med till sjukhuset och var med under hela förlossningen. Det var en mycket speciell upplevelse.

Nästa dag går Rania till skolan precis som vanligt.

- Jag frågade min kompis om hon någonsin sett ett barn födas och hon sa nej. Det har jag, sa jag.

Väntan på besked kan ibland bli oändligt lång även om skolan tar upp en hel del av Ranias tid. Varannan torsdag bakas det så att det slår imma på rutorna hemma hos den familj i Karis som Alzubaidis nu bor hos.

- Det var en bekant till oss som föreslog att vi skulle gå med i Reko-ringen här i Karis. Varannan fredag är vi där och säljer bland annat falafel. Affärerna går bättre och bättre hela tiden och folk börjar känna igen mig nu.

Jag vill vara oberoende!

Efter bara några månader i Finland börjar Rania skolan här. Hon är motiverad och lär sig snabbt finska.

- Språk och utbildning är viktigt för mig och borde vara något som alla kvinnor har tillgång till, oavsett var man bor. I Irak är det inte okej för kvinnor att utbilda sig och ha ett yrke.

Rania berättar att det är svårt att ändra på den inrutade synen på vad kvinnor kan och inte kan göra.

- Många människor har under hela sin uppfostran fått höra att kvinnor ska giftas bort, sköta hushållet och ta hand om sina barn. Min pappa tycker att det är okej för kvinnor att utbilda sig, men samhället tycker annorlunda.

Rania säger att det enda sättet att förändra det här är genom utbildning. Bland den yngre generationen tycker hon sig redan se en förändring i tankesättet.

- Jag vill tjäna pengar och försörja mig själv. Jag vill inte vara beroende av en man och stå i köket hela dagarna!

Tyvärr är det med stor sannolikhet just en sådan tillvaro som väntar Rania ifall hon och hennes familj tvingas åka tillbaka. Familjen har i dagsläget fått avslag på sin asylansökan och väntar nu på att få höra vad överklagan för med sig. Under tiden fortsätter Rania gå i skolan, träffa vänner och lära sig koreanska via Youtube.

- Att leva i ovisshet är hemskt. Vi vet inte vad som kommer att hända.

Rania har valt att inte bära hijab eftersom hon är rädd för att möta fördomar.
- Jag skulle vilja ha en för jag tycker att den klär mig, men folk skulle tänka så mycket om mig utan att känna mig. Därför har jag valt att låta bli.

Till Irak vill Rania bara återvända om kriget tar slut.

- Irak är inte ett säkert land och jag får inte utbilda mig där som jag får i Finland. Dessutom finns det ingen som skulle ta en kvinnlig advokat på allvar där.

Som ung kvinna i Irak blir hennes uppgift knappast att jobba med mänskliga rättigheter, något hon drömmer om. Där väntar i stället en tillvaro som hemmafru.

- Min mamma skulle inte vilja gifta bort mig, men vad har hon för val? Om vi åker tillbaka till Irak och jag inte gifter mig tror folk att det är något fel på mig. Om du är flicka är det helt enkelt det som förväntas av dig. Och även om du inte älskar din man så måste du vara med honom.

Men mest av allt hoppas Rania på att få stanna i Finland.

- Jag hoppas att jag har min framtid här. Men det känns som att de som fattar beslut inte ens lyssnar på våra berättelser. Vi är bara människor, så snälla behandla oss som sådana.