Hoppa till huvudinnehåll

Avenged Sevenfold och vad ungdomen bamlar om

Avenged Sevenfolds logo plus en astronaut
A7X logo och astronaut Avenged Sevenfolds logo plus en astronaut Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos Avenged Sevenfold

Bäste hårdrockare. Det kommer en punkt i ditt liv när du inser att du inte längre har koll på vad ungdomen bamlar om och du börjar ge upp hoppet för rockmusikens framtid.

Först märker du att du inte känner till ett enda band som pryder pärmen till Kerrang!

Sedan noterar du att lineupen på metallfestivalerna i stan till 90 procent består av okända band och till sist märker du med fasa att Megadeth, Judas Priest och Slayer inte längre är huvudartister utan där står namn som In flames, Sabaton och Ghost.

Väntas nu; dem såg du ju på minsta scenen klockan 14 på dagen helt nyligen. Eller var det ren för sju år sedan? Dessutom var de skit. Förutom Ghost som sparkade röv.

Så du går hem och lägger på Venoms Welcome to hell på skivtallriken och gråter en skvätt över världens orättvisa.

Liknar Lasse M. Shadows?

För många år sedan intervjuade jag bandet Good Charlotte och de skrattade och tyckte att jag liknar “den där ena typen i Avenged Sevenfold” till utseendet.

“Avenged vadförsla?”

Vokalisten M. Shadows från bandet Avenged Sevenfold
M. Shadows (arkivbild) Vokalisten M. Shadows från bandet Avenged Sevenfold Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Avenged Sevenfold,Music

Och nu har Avenged Sevenfold, eller A7X som de förkortas, stigit upp i den stora ligan som spelar i arenan. Som huvudartist. De gjorde det de facto redan för fyra år sedan när de sålde slut arenan när de turnerade med skivan Hail to the king (2013).

Också den här konserten är slutsåld med 11 000 fans i publiken.

Avenged Sevenfold i ett nötskal

Medlemmar är M. Shadows (sång), Synyster Gates (gitarr), Zacky Vengeance (gitarr), Johnny Christ (bas), Brooks Wackerman (trummor)

Grundades 1999 i Kalifornien

Slog igenom med skivan Waking the fallen 2003

Till deras kändaste låtar hör “Hail to the king”, “So far away”, “Beast and the harlot” och “Bat country”

Trummisen James “The Rev” Sullivan dog av en överdos 2009 och ersattes av Dream Theaters Mike Portnoy på skivan Nightmare 2010

Har släppt sju album och sålt över 10 miljoner skivor

När slutar man vara ett “nytt band”?

Första gången A7X spelade i Finland var som uppvärmare för Iron Maiden på Olympiastadion i Helsingfors och Ratina-stadion i Tammerfors 2008.

Två år senare spelade de i Helsingfors ishall och 2011 var de huvudartister på Provinssirock.

Jag anser mig ha ganska god koll på hårdrock men jag har aldrig sett A7X live. Åtminstone minns jag inte att jag skulle ha gjort det.

Bandet har sålt över 10 miljoner skivor och deras nyaste platta The Stage kom fullständigt oannonserat ut ifjol. De hade lyckats hemlighålla hela skivinspelningen till och med för de nyfiknaste fansen och överraskade alla.

The Stage låter som en blandning av Muse, Metallica och modern amerikansk hårdrock. Mer progressivt än Hail to the king och i själva verket riktigt bra.

Arkivbild Bild: Live Nation avenged sevenfold

Kan man kalla bandet nykomlingar när de grundades 1999?

Klart man kan. Min första stora konsert var 11 år tidigare i ishallen där jag såg Kiss på deras Crazy nights-turné. Efter det såg jag i slutet av 80-talet och början av 90-talet Iron Maiden, AC/DC, David Lee Roth, Guns n’ Roses och Alice Cooper. Alltid i ishallen på Nordenskiöldsgatan i Helsingfors.

Det var som Megadeth sjunger Back in the day. På den tiden fick man röka inomhus och utskänkningsalternativen för publiken bestod av varm korv i en kiosk i ishallen samt ljumskvarm bärs i någon buske utanför.

Nästa dag i skolan hade man en ny t-skjorta, keps, halsduk och tinnitus.

Hur smälta in?

Hur beter sig metal-kidsen nuförtiden? Hur skall jag smälta in? Skall man bära jeansväst med 100 emblem och har 90 procent av publiken långt hår? Är vita tennisskor ännu det enda rätta skodonet, oavsett väder? Smugglar man in bärs i kalsongerna för att sedan i smyg häva dem på toaletten inne i hallen? Bandar folk egna bootlegs med kassettbandspelare som också smugglats in i trosor eller långkalsonger?

Van Halen på festival backstage 1984
Van Halen visste 1984 hur man poserar Van Halen på festival backstage 1984 Bild: imago stock&people/ All Over Press Van Halen

Egentligen borde jag gå till gamla ishallen istället för arenan för att ta reda på de här sakerna. Senaste gången jag var i arenan såg jag ju för fan Disney on ice: Frozen! Är jag en sämre hårdrockare för att jag dessutom gillade Disney on ice och kunde gnola med i Let it go?

Det finns bara ett sätt att ta reda på.

Så jag googlar. Videoklipp på Youtube visar att A7X:s publik 2017 inte helt ser ut som Maidens 1982. Nåjo. Jag styr stegen mot arenan, hämtar min pressbiljett och går in.

Disturbed fullträff som uppvärmare

Förbandet Disturbed såg jag redan 2009 på Graspop-festivalen i Belgien. David Draiman är en duktig sångare och egentligen skulle jag inte varit så förvånad om Disturbed varit huvudakt och A7X uppvärmare.

Jag träffar Ida Voutilainen och Anna Back som kommit från Vasa för att se konserten och Ida säger att hon faktiskt är mer taggad att se Disturbed tack vare Sound of silence-låten.

Men att se A7X har varit en “fjortisdröm” för dem så de ser fram emot att återuppleva bitterljuv tonårsångest med A7X.

När Disturbed börjar spela är arenan så gott som fullsatt från golv till tak, vilket visar att det här bandet för många är minst lika viktigt som A7X.

Det är ju som på den gamla goda tiden när t.ex. Iron Maiden tog Anthrax med sig eller när Guns n' Roses hade Skid Row med sig. Man ville se båda banden nästan lika mycket.

I ett skede var det bara små inhemska band som fick spela för en tom hall i väntan på Ozzy & co.

David Draiman i sin långa svarta kappa sjunger perfekt som på skiva men han verkar koncentrera sig litet mer på att sjunga bra än att underhålla publiken. Nästan inget mellansnack alls förrän mot slutet.

Mobiltelefonerna lyser upp arenan och största applåderna får bandet i Simon & Garfunkel-covern Sound of silence. Disturbed tror starkt på pyroteknik, vilket aldrig är fel.

En klart godkänd konsert men den lämnar mig ändå aningen likgiltig. Kanske det beror på att jag ligget i matkoma på golvet efter köttpastejen med korv i som jag åt före giget?

Avenged Sevenfold i arenan i Helsingfors 7.3.2017
A7X Avenged Sevenfold i arenan i Helsingfors 7.3.2017 Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos Avenged Sevenfold

Den förhatliga metalcoren

Det största problemet med A7X är att de spelade metalcore när de började. Det är den moderna amerikanska metal-genren som kännetecknas av tekniskt finslipat spelande, pitch-perfekt growlande och mycket attityd. Exakt mot eller för vad är oklart.

Men growlandet är tonrätt och rent och kommer snarare från stämbanden än från tjocktarmen.

Metalcore-sång låter mer som en stämd telefax än ett rytande lejon. Fast det är growling har det nästan ingenting att göra med t.ex. Autopsy eller Deicide.

För den generationen som vuxit upp med antingen klassisk hårdrock, grindcore eller death- och black metal är metalcore litet av ett rött skynke.

Men A7X har någonting. Något mer än bara en igenkännbar logo och en sångare som enligt Good Charlotte liknade mig.

Dessutom förändras deras musik litet för varje skiva de ger ut.

Debuten Sounding the seventh trumpets (2001) sång lät nästan som dödsrosslande, men den tidiga metalcore-stilen började suddas ut och det började på till exempel den självbetitlade skivan Avenged Sevenfold (2007) luta mer mot traditionell hårdrock och senast på Hail to the king stod de redan på Metallica-territorium. Och The Stage tar dem vidare mot nya episka sfärer.

Är jag förresten den enda som tycker att The Stage-skivomslaget ser ut som en hundvalp i rymden?

A7X:s rekvisita: En flygande kub och en astronaut

Gene Simmons från Kiss sade en gång att publiken lyssnar med ögonen. Därför behövs det stuff och rekvisita på scenen.

Ozzy hade sin katedraltrappa, katapulten som slängde slakterirester på publiken och en dvärg som hängdes. Alice Cooper har sin giljotin. Kiss har bomber och granater, hissar, en robotspindel och en pansarvagn. AC/DC har kanonerna och en jättelik uppblåsbar tasmansk prostituerad. Rammstein brinner. Guns n’ Roses har Axl och en cylinderhatt. Och Iron Maiden har pyramider, isberg, Eddie och nu senast ett Maya-tempel.

A7X är inte sämre. När konserten börjar avslöjas en stor vit kub av tyg i taket och flera stora vita screenar. På dem projiceras dockanimationsvideon till singeln The Stage när bandet inleder sin konsert.

Sist in på scen är förstås sångaren M. Shadows iklädd rödrutig lumberjack-skjorta, svarta solglasögon och kepsen bakfram som om det vore studsheavy-dagar igen. Shadows håller brillorna och kepsen på genom hela giget och han har odlat skägget.

Mysteriet med den försvunna öronproppen

Bandet får bra publiken med, men sången är mixad litet lågt. Med öronproppar hör jag nästan ingen sång alls, bara den mullrande basen.

Jag löser problemet med att ta ut den ena proppen för att efter en stund tappa den. Tror jag. De facto hittar jag öronproppen efter konserten. I mitt öra. Mycket besynnerligt.

M. Shadows från Avenged Sevenfold i arenan i Helsingfors 7.3. 2017
M. Shadows på catwalken M. Shadows från Avenged Sevenfold i arenan i Helsingfors 7.3. 2017 Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos Avenged Sevenfold

A7X spontana restaurangframträdande avbröts

M.Shadows berättar att de i söndags hade försökt spela låten Nightmare på restaurangen Hard Rock Café i Helsingfors, men alla började gå ut och personalen bad dem avsluta spelandet.

Och mycket riktigt. Bandet hade två dagar tidigare kopplat av med förfriskningar i stan och beslöt sig för att de ville spela låten Nightmare på restaurangens scen med husets instrument. Givetvis lätt på fyllan. Vilket inte helt uppskattades av personalen som avbröt “giget”.

Två dagar senare spelade de sen för en slutsåld arena.

Se videon här

Många hitar

Som A7X-”novis” får jag ärligt erkänna att jag inte känner igen alla låtarna. Men om man inte annars känner till bandet så torde hitten Hail to the king åtminstone vara bekant om man någon gång har lyssnat på en rockradiostation.

Den kommer som tredje låt och publiken sjunger givetvis strongt med. Därefter kommer nyaste skivans Paradigm som också är en mycket bra låt. Litet senare får de framföra Nightmare utan avbrott och till ett mer entusiastiskt mottagande än på krogen i stan.

Gitarristen Synyster Gates och basisten Johnny Christ ser ut som små glada pojkar i ett Discharge-coverband och bandet andas väldigt litet av den “farlighet” som förr i världen skrämde föräldrar och lärare. Gitarristen Zacky Vengeance ser väldigt prydlig, välfriserad och snäll ut han med.

M. Shadows trivs bäst längst ut på catwalken nära publiken och hela giget lämnar ett sympatiskt intryck.

Jag kan dock inte relatera till låtarna på samma sätt som fansen som återupplever sin tonårsångest eller annars har en lång gemensam historia med A7X. Jag har inte spelat luftgitarr till Bat country på sommarstugor eller förlorat min oskuld (eller nån annans heller för den delen) till tonerna av A little piece of heaven.

Konsertens näst sista låt som Shadows utförligt marknadsför som en låt om nekrofili. För säkerhets skull frågar han arenan hur många som vet vad ordet betyder. Och mången tårfyllt lycklig ung tjej syns på videoskärmarna.

Bandet avslutar med Unholy confessions och jag noterar att de inte spelade gamla hiten Beast and the harlot.

Men ett mysigt metal-gig av rutinerade proffs med gott förhållande till publiken. Jag är inte alls förvånad att de säljer slut arenor.

Läs också