Hoppa till huvudinnehåll

Lenita Airisto: Vi har blivit drängar i vårt eget hus

Bild på Lenita Airisto
Bild på Lenita Airisto Bild: Yle Lenita Airisto

Lenita Airisto var två år gammal då vinterkriget bröt ut. Hon minns att det var kallt och att hon frös hela tiden. Och hon minns ljudet från sirenen. Den satt på taket i huset där hon bodde och den hade ett ljud som skar igenom hela kroppen.

- Då sprang vi ner till källaren, säger hon.

I dag ger hon ut sina memoarer, som samtidigt är en sorts hyllning till det 100-åriga Finland. Hon tillägnar boken försvarsmakten, alla män och kvinnor vid fronten - och Lotta Svärd-rörelsen.

- Jag är oerhört tacksam. Utan deras mod och vilja att kämpa för frihet och självbestämmanderätt, hade mitt liv gått förlorat, förklarar hon, och tillägger att barndomsupplevelserna har format henne till den person hon är.

- Jag lärde mig att inte klaga. Hemma hos oss var det förbjudet att jämra sig. Min mamma påminde oss alltid om att det fanns andra som hade det ännu värre, minns Lenita.

Jag har levt under den tid då ingen ville höra om krigsveteranerna.― Lenita Airisto

Som barn funderade Lenita ibland på vilka de var som mamma hade avsett. Tills hon råkade gå i samma skola med tre små barn från en ingermanländsk familj.

Hon minns att de där små barnen var borta från skolan mycket. Ofta kom bara en av dem till skolan.

- Läraren blev riktigt arg en dag, lyfte upp den där lilla gossen och sade barskt till honom att i Finland kommer alla barn till skolan. Då svarade pojken att det inte går, för de har bara ett par skor. Kan du förstå? Sådana tider har det varit, säger Lenita, och tittar på mig intensivt.

- Så inte ska man klaga.

Ociviliserat att behandla veteranerna respektlöst

Lenita anser att den krigstida generationen, alla de som gjorde stora uppoffringar, inte alltid har fått den respekt den förtjänat.

- Jag har levt under en tid då ingen ville höra om dem. På 70-talet var det rentav skamligt hur vi behandlade krigsinvalider och veteraner. Det var hemskt, säger Lenita med eftertryck.

- Det att man inte vet eller inte har intresse är en sak, men det att man vet men är så ociviliserad att man behandlar de här människorna respektlöst är skamligt. Det är dem vi har att tacka för vårt välstånd! För visst är det otroligt, det vi uppnått, säger hon.

Och hon understryker att Finland enligt alla måttstockar är ett av de bästa länderna i världen.

Dessa downshiftare. De är de allra dummaste!― Lenita Airisto

Lenita Airisto är inte känd för att vara särskilt finkänslig då hon lägger ut texten. Då hon för nästan 30 år sedan sade att finländska män inte kan klä sig, och nämnde de vita tennisstrumporna kombinerade med kostym som ett skräckexempel, blev hon för evigt känd som strump-polisen.

Och då hon går åt dagens trend - downshiftandet - bryr hon sig heller inte om att väga orden på guldvåg. Hon anser att dumhet och lättja bromsar Finland.

- Dessa downshiftare. De är de allra dummaste! De som tänker att de vill göra så lite som möjligt. Vi har inga möjligheter till den attityden i det här landet! Om hundra år så har vi försvunnit om vi alla börjar downshifta. Vår styrka är ju att vi lär oss och vi utnyttjar vår lärdom för vårt land, liksom de som hade den här drömmen om att Finland kunde vara självständigt. De var modiga män och kvinnor!

Utan industri inga innovationer

Men inte heller politikerna och företagsledarna får godkänt av Lenita, som under flera årtionden ledde skräddarsydda spektakulära shower som sålde finländska företag och innovationer i projektet "Success story Finland". Enligt Lenita förstår sig dagens politiker inte på global ekonomi, och också företagsledarna saknar fantasi.

- Vårt land hade visionära företagsledare på 70- och 80-talen. Vi skapade varumärken och visioner. Nämn ett finländskt bränd i dag, uppmanar Lenita och lutar sig uppfordrande framåt i stolen.

- Allt är sålt, tillägger hon sedan sorgset, och nämner varvsindustrin som ett exempel. Hon säger att vi inte kan skapa nya framgångsprodukter och innovationer om vi inte har egen industri.

Nämn ett finländskt brand i dag!― Lenita Airisto

- Vi har politiker som tycker att det är fantastiskt om vi får utländskt kapital och utländska firmor till landet, för då får vi arbete. Men vi har blivit drängar i vårt eget hus! Tidigare var det våra egna brand vi utvecklade här i Finland, nu jobbar vi för andra. Om vi bara är drängar, då är vi som Bangladesh. Dit för man produktionen för att där finns bra arbetare och för att det är billigt där.

Vill vi ha det så, frågar Lenita, och tillägger att vi ändå inte kan konkurrera med kostnader i billiga länder, Så det enda som återstår är kvalitet. Och varumärket, brandet, som hon kallar det.

Barnlösheten

Till Lenitas livsval hör att hon medvetet valt bort att skaffa barn. Under flera årtionden insinuerades det om att karriärkvinnan inte ville ge utrymme för en familj i sitt liv. I sina memoarer lättar Lenita på dimridån, och visar att beslutet inte styrdes av karriären, utan någonting helt annat.

Hon berättar om sin syster Armi, som led av en utvecklingsstörning, som gjorde att hon stagnerade på barnstadiet. Och Lenita låter förstå att risken hade varit överhängande att samma störning hade drabbat hennes barn.

Världen är hemsk mot människor som inte kan försvara sig.― Lenita Airisto

- Mera vill jag inte säga. Socialpornografi har aldrig varit my cup of tea, säger hon hon bestämt, men tillägger att det är svårt att diskutera den här frågan med sådana som inte har egen erfarenhet av att leva med ett barn med utvecklingsstörning.

- Min syster hade förstås lyckliga tider också, men världen är hemsk mot människor som inte kan försvara sig, säger Lenita allvarligt.

- Folk sitter i TV-soffor och säger att de har ett barn med utvecklingsstörning och att de är så lyckliga, men ingen frågar hur lyckligt det här barnet självt är. Jag har levt med min syster och sett hur olycklig hon var och hur hon mobbades överallt.

Till och med då hon blev gammal så kom giriga människor från så kallade välgörenhetsorganisationer - och till och med kyrkan - och började utnyttja henne, säger Lenita med en huvudskakning.

- Man ska ta risker i livet, men man ska ta förnuftiga risker, tillägger hon och tillskjuter att det ju nog finns tillräckligt med barn i världen, även utan hennes medverkan.

Man kan inte få allt.― Lenita Airisto

Att äktenskapet med Ingvar S. Melin upplöstes hade heller inte direkt med barnlösheten att göra.

- Melin var en civiliserad och klok man. Han ställde aldrig några ultimatum. Men jag visste att det var viktigt för honom att få bli pappa. Så vi skilde oss medan vi ännu var så unga att vi kunde börja nya liv. Om vi hade väntat tio år så hade det varit för sent, konstaterar Lenita och tillägger att hon inte känner sig ensam.

- Man kan inte ha allt! Jag har haft väldigt mycket fint i mitt liv, så inte kan jag sitta här och börja klaga att jag inte har barn, säger hon.

I tidigare intervjuer har Lenita lyft fram de många underbara män hon delat olika perioder av sitt liv med, och i boken öppnar hon även den dimridån.

Förutom maken Ingvar S. Melin, tillägnas bland annat den första kärleken Raimo, artisten Vesa-Matti Loiri, finansgeniet Pentti Kouri samt diplomaten, journalisten och politikern Max Jakobson flera sidor.

Ett av avslöjandena i boken är att Lenita hade en 40 år lång kärleksrelation med den sistnämnde.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje