Hoppa till huvudinnehåll

Bland fåglar och gestalter i Mirós konst

Alfons och Ian Fellman framför "Fågel" av Joan Miró
Alfons och Ian Fellman framför "Fågel" av Joan Miró Alfons och Ian Fellman framför "Fågel" av Joan Miró Bild: Ralf Sandell Joan Miró,konstutställningar,Waldemarsudde,målningar,fåglar,skolungdomar

Det råder ingen tvekan om att Joan Miró hör till de riktigt stora 1900-tals konstnärerna. Likt Picasso, Dalí och eventuellt några till räknas han in bland de fåtal som ”alla” känner till, åtminstone till namnet.

Som en av föregångarna inom surrealismen ses han också som en representant för det som fortfarande brukar kallas ”modern konst”, trots att det är gott och väl hundra år sedan den här stilen slog igenom.

Att man också kan beskriva Mirós stil som naivistisk, eller rent av barnslig – i rent positiv bemärkelse, märk väl – är inte heller svårt att finna belägg för i hans konst. Kännetecknande för hans mer eller mindre nonfigurativa målningar är stora, kluddiga streck och plumpar i starka färger, såväl svart som klara, men också tunna och spretiga streck och små bollar.

Gestalter, fåglar
"Gestalter, fåglar" Gestalter, fåglar Bild: Foto: Lars Engelhardt, Prins Eugens Waldemarsudde 2017 Joan Miró,konstutställningar,Waldemarsudde,målningar

Ibland förekommer också figurer som påminner om huvuden, fåglar eller andra levande varelser. Men bara påminner om, just så mycket att en association väcks, fantasin sätts i rörelse.

”Är det här konst?”

Ja, kanske det här lekfullt naivistiska uttrycket i själva verket har bidragit till att provocera fram den förklenande repliken som man ibland kan höra fällas om dylik ”modern konst”:

så här skulle en femåring kunna måla.

Så när jag nyligen hade tillfälle att besöka en aktuell Miró-utställning på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, Joan Miro – Vardagslivets poesi, tillsammans med ungdomarna Alfons och Ian Fellman 15 och 12 år, ville jag utföra ett litet test med ovanstående resonemang som utgångspunkt.

En annan fråga som brukar ställas i samband med ”modern konst” (i synnerhet ännu modernare konst än Miró och Picasso) av både tonåringar och äldre är: ”ska det här föreställa konst?”. Också det här fick vi anledning att ta ställning till, skulle det visa sig.

En barnslig ”Målning”

När vi då stegar in på utställningen fastnar blicken genast i första avdelningens korridor på väg in mot de större utställningslokalerna, på en målning som faktiskt med viss rätt - och utan att förringa - kan beskrivas som lite barnslig. Den heter helt enkelt ”Målning” och är utförd i olja och vaxkrita på papp, från år 1976.

"Målning" av Joan Miró
"Målning" av Joan Miró "Målning" av Joan Miró Bild: Ralf Sandell Joan Miró,konstnärer,konstutställningar,Waldemarsudde,målningar

Jag ber Ian beskriva tavlan:

- Jo, den ser ju på sitt sätt väldigt barnslig ut och i synnerhet vaxkritan gör att den ser ut som ritad av ett barn. Man kan se ett ansikte ungefär, som kan vara både ledset och glatt, beroende på hur man väljer att titta på det.

Det visar sig också att vi har valt att se det lite olika faktiskt. Medan Ian såg de svarta prickarna som ögon, tolkade jag de större röda bollarna som ögonen i ”ansiktet” (se bilden och gör din egen tolkning).

Också Alfons håller med om ”det barnsliga” och tar fasta på de stora formerna och streck som egentligen inte föreställer någonting. Man kan helt enkelt säga, att det påminner om då ett barn har försökt rita ett ansikte.

Men skulle pojkarna se det som en kritik mot Mirós målning om man så här fräckt skulle jämföra med ett barns sätt att rita?

Inte egentligen, det där är hans stil och han gör det snyggt, och för att det är hans stil blir det naturligt.― Ian Fellman

En ”Vindklocka” av kartong och en träslev

Bredvid ”Målning” står en skojig skulptur som heter ”Vindklocka”. Också den har någonting onekligen – och oemotståndligt – barnsligt över sig, hopsatt som den är av diverse bortslängt skräp mer eller mindre, som Miró har tagit till vara; i huvudsak en lite tilltufsad, vindig pappkartong med en rund burk i mitten från vilken sticker upp en träslev i klockan ett.

Ian föreställer sig att om en pysselgrupp med skolbarn i ungefär 8-årsåldern, fått i uppdrag att bygga ihop en klocka, kunde resultatet se ut så här. Men å andra sidan, flikar Alfons in:

- Även om ett barn visserligen sku kunna få ihop en sån här klocka, så tror jag inte att ett barn sku få idén att sticka en träslev genom en papplåda. I varje fall skulle ett barn inte kalla det ”konst”.

”Konst” blir det då i och med att man ställer ut det på ett galleri, eller?

- Ja, eller så är det för att Miró är en professionell konstnär.

Det också, och därför kan man sedan i förlängningen sälja hans verk för ofantliga summor pengar:

bara för att han kommit på idén att bygga ihop en klocka av en bortslängd pappkartong och en träslev och kalla det konst.

Sådana här frågor om konstens väsen och (nya) sätt att se på konst, kom in i konstdiskursen i och med genombrottet för de moderna strömningarna – kubism, expressionism, surrealism och dylik abstrakt konst – för hundra år sedan. Och väcker tydligen fortfarande diskussion.

Vardagliga objekt

Utställningens underrubrik är alltså ”Vardagslivets poesi” och här syftar man dels konkret på just de vardagliga föremål som Miró använde sig av i sin konst. Som exempelvis i den skulpturen vi var inne på, Vindklockan från 1967.

I en monter mittemot i samma rum finns sedan faktiskt utställt sådana här kasserade, upphittade objekt, som Miró samlade på sig: näsdukar/servetter, ett glas med ett hål i, en Ajax-flaska i plast, en hopknycklad Kodak-filmask, en tratt och så vidare.

Vardagliga objekt i en monter
Vardagliga objekt i en monter Vardagliga objekt i en monter Bild: Ralf Sandell konstutställningar,Monter,föremål,Waldemarsudde,Joan Miró

De här vardagliga, till synes slumpmässiga objekten är alltså uttryckligen material som Miró använt sig av, eller haft för avsikt att använda i sina skulpturer. Och det som gör dem intressanta är främst då att de handlar om Mirós objekt; att han fascinerades och inspirerades av det vardagliga, vilket i sin tur sätter fantasin i rörelse hos betraktaren.

Fåglar - ett återkommande motiv

Just fantasin spelar en central roll i Miros konst; för honom själv så väl som för betraktaren, som en självklar utgångspunkt när man talar om och försöker tolka den.

Sedan lär han också ha sagt att det är fritt fram för var och en att själv tolka vad det är frågan om i hans målningar, han kan inte bestämma vad någon annan ser. Med tanke på det märker vi också, när vi fortsätter rundvandringen, att det inte går att dra helt entydiga slutsatser om konstverken utgående från t.ex. vissa återkommande likheter i titlarna.

”Gestalt med fågel”, en annan skulptur som vi stannar inför väcker fantasifulla associationer: gestalten för tankarna i riktning mot något slags robot, medan fågeln(?) liknar en gurka, enligt Ian. Men helt klart år fågeln ett återkommande motiv hos Miró, får vi märka.

"Gestalt med fågel", skulptur av Miró
"Gestalt med fågel", skulptur av Miró Bild: Ralf Sandell Joan Miró,konstnärer,skulpturer (konstverk),konstutställningar,Waldemarsudde

För mera fåglar: ”Huvud, fågel”, ”Gestalter, fåglar”, ”Flygande änder, kvinna” etc. möter oss i den stora salen med målningar.
Men var är, eller vad är det i målningarna som ska föreställa fågeln?
Frågar vi oss och försöker oss nyfiket på tolkningar.

Förbryllande ”Kvinnor” och en överraskande handske

Vid sidan om fågeln är ”kvinna” ett annat ord som ofta går igen i titlarna, vilket Alfons också konstaterar till följande. Men inte heller här är det helt lätt att enas om vad som är kvinnan i målningarna.

Eller som då vi står inför en skulptur med titeln ”Kvinna”:

Är det den här lådan? undrar vi.

”Lådan” är alltså en bronsskulptur från 1967 som faktiskt ser ut som en trälåda; knappa metern hög, en halv meter bred och med en utstickande rund mun, ett slags tratt precis i mitten och ett litet ägg i brons ovanpå.

"Kvinna", bronsskulptur av Joan Miró
"Kvinna", bronsskulptur av Joan Miró Bild: Ralf Sandell Joan Miró,skulpturer (konstverk),konstverk,konstutställningar,Waldemarsudde

Hm, Kvinna? kan man fråga sig. Och en till överraskning stöter vi på vid ytterligare en ”Fågel”.

Det här är en stor duk, vit till grunden, med en svart figur nertill och till höger en röd fläck, som från mitten rinner och droppar nedåt. Men som den mest iögonenfallande detaljen syns i centrum, hängande från en krok, ett par gummihandskar. Och målningen heter alltså bara ”Fågel”.

"Fågel", målning med handske av Miró
"Fågel", målning med handske av Miró Joan Miró,konstnärer,målningar,konstutställningar,Waldemarsudde

Ian tolkar den röda färgfläcken i målningen som något skrämmande och ser den som blod, bloddroppar.

I efterhand läser jag i den praktfulla utställningspublikationen en essä av Terasa Montaner från Fundació Miró-museet i Barcelona att handsken ska ses som ”en hand som sträcker sig efter en fågel”. Alltså inte fågeln, så som vi tänkte oss.

Fast enligt Miró är ju varje tolkning lika god som en annan.

Mirós sena konst i fokus

Essän har för övrigt samma titel som utställningens underrubrik, ”Vardagslivets poesi”. Så här kan man notera att Miró inte bara i sina skulpturer, utan senare också i sina målningar, använde sig av vardagliga objekt.

Tilläggas kan också att den här utställningen koncentrerar sig på den senare delen av Mirós konst, från slutet av 1960-talet framåt, och en viktig ställning har också affischkonsten.

Affisch för FC Barcelona av Joan Miró
Affisch för FC Barcelona av Miró Affisch för FC Barcelona av Joan Miró Bild: Ralf Sandell Joan Miró,affischkonst,konstutställningar,Waldemarsudde,FC Barcelona

Joan Miró dog år 1983 på juldagen den 25 december, 90 år gammal.

Slutsats om Mirós konstnärskap

Men om det inte är vi som här kan bidra med de djupgående analyserna om fågelmotivet eller kvinnobilden hos Miró, så försöker jag i alla fall locka fram något slags slutomdöme av pojkarna.

Då är det till exempel stilen (penselföringen) som pojkarna tar fasta på, den som kan ses som till och med barnslig, men i själva verket tyder på en intention att måla just så. Sedan är det vissa återkommande, igenkännbara former och i synnerhet färgerna, som Ian nämner. Och Alfons hakar på:

- De (Mirós målningar) är jättespeciella, han har ett helt unikt sett att måla, påpekar han och jag ber honom utveckla sitt resonemang, för att jag anar att han är ute efter någonting viktigt.

- Ja, alltså han… eller om många andra målare försöker måla en realistisk (av)bild av någonting, så har Miró valt att inte göra det och skapar i stället ett helt eget sätt att göra konst på.

Jämfört med Picasso, till exempel, som också representerar de här moderna 1900-tals inriktningarna, men prövade på ännu fler stilar, verkar Miró hålla sig till en mer genomtänkt intention:

- Från början målade Picasso helt realistiskt, fortsätter Alfons, innan han sedan slog igenom med sitt fyrkantiga måleri (den mer abstrakta kubismen, min anm.).
- Miró igen har aldrig haft det där realistiska momentet, eller i varje fall är han inte alls känd för det.

I stället har han har hittat en speciell och egen stil, som han följer genom alla tider och det gör att han är en så fin konstnär.― Alfons Fellman

Här kan du lyssna på ett inslag från Miró-utställningen i Vega Kväl:

Här nedan i en länk kan du läsa en något mera avmätt konstkritikers syn på utställningen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje