Hoppa till huvudinnehåll

Psykisk ohälsa inom idrotten stort men osynligt problem – Hanna gick in i väggen

Ensam löpare springer i regnet, VM i Helsingfors 2005.
Det är fortfarande tabu att prata om psykiska problem inom idrotten. Ensam löpare springer i regnet, VM i Helsingfors 2005. Bild: Laci Perenyi / All Over Press friidrott

Nästan en tredjedel av svenska elitidrottare har lidit av psykisk ohälsa under karriären. Ändå talas det knappt om ämnet.

För Hanna Rintamäki tog det stopp hösten 2015. Den mångfaldiga finländska juniormästaren i diskuskastning inledde sitt tredje studieår på Åbo Akademi och stressfaktorerna hopade sig.

– Det var väldigt mycket i skolan och diverse ekonomisk ovisshet som gjorde att jag helt enkelt gick in i väggen. Inte var det så att jag inte skulle orkat upp ur sängen, men helt vardagliga saker kändes övermäktiga. Jag orkade inte träna och knappt studera nånting alls.

Det blev ingen friidrottssäsong för Hanna i fjol. Hon led av panikattacker och ångestanfall, och fick koncentrera sig på att få ordning på livet utanför idrotten.

Hanna Rintamäki, våren 2017.
Hanna Rintamäki tog sig ur svackan och siktar nu sommarens friidrottssäsong. Hanna Rintamäki, våren 2017. Bild: Yle/Janne Isaksson hanna rintamäki

Hon är allt annat än ensam med sina problem, och det finns många som varit ännu längre ner på botten. Bland annat har konståkaren Kiira Korpi öppet berättat om ångesten hon kände under stora delar av karriären, bland annat eftersom hela hennes identitet var knuten till idrotten.

– Det låter mycket bekant, säger Rintamäki. Den identiteten jag är van med – att idrotten kommer först och allt annat efter det – kastades om den hösten.

– Det gjorde att det var jättejobbigt att identifiera sig själv. Att vem är jag nu riktigt? Och vem skulle jag vara om jag inte skulle idrotta? Det var jättepåtagligt.

Tror du idrottare kan vara mer utsatta för psykisk ohälsa än andra?

– Absolut, vi ska ju prestera både på idrottsplanen och utanför med studier och arbete och allt möjligt annat. Och då man är tävlingsinriktad vill man ju vara jättebra på allt det också, man vill prestera på alla plan. Det är klart man utsätts för en enorm press.

En tredjedel drabbas

Hanna Rintamäki medverkade på fredagen i radioprogrammet Slaget efter tolv i Yle Vega tillsammans med forskaren Cecilia Åkesdotter och tränaren Petra Stenman.

Idrottarna har en benägenhet till perfektionism, vilket även spiller ut över livet utanför. När orosmolnen blir för många och mörka bryter illamåendet ut.

– När man ser på elitidrottare utifrån ser man väldigt fysiskt starka individer och kopplar det samman med att de är väldigt trygga också psykiskt. Men det är ju människor det handlar om.

Det konstaterar Åkesdotter som är doktorand i idrottsvetenskap med inriktning på psykisk ohälsa inom elitidrott vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Kiira Korpi skrinner, januari 2017.
Kiira Korpi mådde dåligt bakom den glada fasaden. Kiira Korpi skrinner, januari 2017. Bild: All Over Press Kiira Korpi

I Åkesdotters forskning framgår att nästan en tredjedel av svenska landslagsidrottare under något skede av karriären upplevt psykisk ohälsa. Symptomen speglar delvis samhället i stort med depression, ångest och utmattning, medan bekymmer med överträning och ätstörningar är vanligare bland idrottare.

Problemen är överlag åtminstone lika vanliga bland idrottare som andra, kanske till och med vanligare. Men forskningen i området är bristfällig. I Finland finns till exempel inte någon dylik kartläggning som Åkesdotter format fram i Sverige.

– Fokus har väldigt länge varit på de biologiska och fysiologiska variablerna, och det finns väldigt bra stödsystem när man gör illa ett korsband, säger Åkesdotter och fortsätter att läget är väldigt annorlunda inom det mentala.

”Tungt att se när ung människa lider”

Ex-landslagslöparen Petra Stenman hade själv problem med psykisk ohälsa under elitkarriären, och har efter den aktiva karriären tränat idrottare som haft det jobbigt.

– Många gånger kommer det fram ganska sent. Fastän man har ett nära förhållande med adepten finns det saker vi inte är vana att prata om i vårt samhälle. Det är känsligt, säger Stenman.

– Jag har kanske lättare att som tränare diskutera saken eftersom jag själv hade bland annat panikattacker under karriären. Men såklart är det tungt att se när en ung människa lider. Och idrotten ska ju vara något positivt, inte en börda.

Petra Stenman, läger i Portugal, våren 2016.
Petra Stenman har varit tvungen att tampas mycket med psykisk ohälsa inom friidrotten. Petra Stenman, läger i Portugal, våren 2016. Bild: Yle/Leif Lampenius Petra Stenman,stenman

Stenman fungerar som sportchef på Finlands Svenska Idrott (SFI) som börjat bjuda in mentaltränare till lägren. Detta för att sänka på tröskeln för idrottare att ta kontakt och prata om sina problem – vilket även förverkligats.

– Vi har alla världens massörer och naprapater, men jag tycker det är viktigt att också den här sidan syns och är närvarande. När vi visar idrottarna att det är helt normalt att prata med en mental tränare, öppnar de sig kanske lite mer.

Våga fråga

De idrottare som tar sig mod och berättar om sin psykiska ohälsa har i allmänhet personer runtomkring sig som förespråkar mental träning. Ifall till exempel tränaren fnyser när psykologiska faktorer kommer till tals skjuter tröskeln i höjden.

Små gester kan betyda enormt mycket.

– Våga ställa frågan när ni ser att nån är trött, inte lika glad som innan, eller reagerar annorlunda på träning. Det kan vara oerhört viktigt att bara våga gå fram och säga att ”hej, hur är det, jag ser att du verkar ha det jobbigt, finns det nånting jag kan göra?”.

– Första gången är svaret kanske att ”nä, det är lugnt, det är ingenting”, men när de ser att nån verkligen bryr sig och visar omsorg kanske de faktiskt vågar berätta, tror Åkesdotter.

Hanna hittade hjälpen

Tränare, familj och vänner kan dock endast hjälpa en bit på vägen. Ibland behövs professionell hjälp i form av till exempel en psykolog.

Det hände även Hanna Rintamäki.

Jag ringde åt honom mitt i natten och grät.

– Det tog jättelänge innan jag faktiskt vågade söka hjälp och sedan berätta om mina problem öppet för familjemedlemmar och tränare. Tröskeln var väldigt hög i början, berättar hon.

– Det var i praktiken pojkvännen som fick dra hela lasset, jag ringde åt honom mitt i natten och grät. Men i nåt skede förstod jag att jag inte bara kan dumpa allt på honom, och då sökte jag mig till studenthälsan.

Hur svårt är det att själv orka ta tag i saken när man ligger på botten?

– Det är jättejobbigt. Tanken att jag inte kan ta mig ur det här om jag inte aktivt söker hjälp fanns alltid i bakhuvudet, men det kändes så otroligt tungt och nästan överväldigande att orka ta det där steget.

Förbjudet att visa svaghet

Idrotten är ett av områdena i samhället där psykisk hälsa har allra största tabustämpel. Huvudorsaken till att idrottare tiger om sina problem är enligt Åkesdotter att de tror att det inte är accepterat.

– Det är tydligast inom områden där du ska prestera och vara frisk och psykiskt stark, och där det finns en väldigt stark maskulin norm enligt vilken du ska bete dig. Då är stigmat större för att prata om ohälsa generellt och psykisk speciellt.

– Samma problematik har man sett inom militären, berättar Åkesdotter. Det finns en kultur där man lär sig att stå ut med själsligt obehag, det är ett tecken på svaghet (att lida av psykisk ohälsa).

Cecilia Åkesdotter, doktorand vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.
Cecilia Åkesdotter fungerar även som mental tränare för Sveriges orienteringslandslag. Cecilia Åkesdotter, doktorand vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Bild: Gymnastik- och idrottshögskolan cecilia åkesdotter

Med ökad information och kunskap sänks tröskeln för idrottare att söka hjälp. Inom fransk elitidrott ingår en psykiatrisk bedömning i idrottarnas årliga hälsogranskning, i Sverige har två kliniker specialiserade på elitidrott och hälsa öppnat.

Petra Stenman ser att även idrottsrörelsen i Finland tar stadiga steg framåt i arbetet med att normalisera och avdramatisera psykisk ohälsa – men vägen ända fram är fortfarande lång.

– Jag tycker problemen blivit allt vanligare under åren jag jobbat som tränare. Förutom idrotten som i sig kräver jättemycket och utgör en stressituation på många sätt, har också det allmänna klimatet blivit hårdare, menar Stenman.

– Tidigare ställdes det inte så mycket krav utanför idrotten, men nu är det krav överallt, man ska vara bra på så många saker. Det tar sig sedan uttryck i att många helt enkelt går in i väggen.

”Du är inte ensam”

Hanna Rintamäki, 24, berättade för första gången offentligt om sina problem i sin blogg förra sommaren. Responsen bekräftade hennes aningar: hon är inte den enda som brottas med liknande tankar.

– Nog har jag också tidvis känt mig ganska ensam med alla känslor, säger hon. Men när jag berättade om hur jag mått blev jag jätteöverraskad av hur många som skrev åt mig och sa att de känner likadant.

Vad har du för hälsning till idrottare som sitter hemma med liknande tankar?

– Du är inte ensam. Det är jätteviktigt att komma ihåg. Det finns alltid nån som bryr sig, nån som vill lyssna, nån som kan hjälpa. Det behöver inte vara så här för evigt, du kan ta dig ur det.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport