Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: En maktberusad Macbeth med planeten som slagfält

Antti Luusuaniemi  som Macbeth på Nationalteatern.
Människan under lupp. Antti Luusuaniemi gör titelrollen i Nationalteaterns Macbeth. Antti Luusuaniemi som Macbeth på Nationalteatern. Bild: Mitro Härkönen Finlands nationalteater,Macbeth,Antti Luusuaniemi

Samtiden är påtagligt närvarande i Nationalteaterns uppsättning av Macbeth. I Janne Reinikainens och Eva Buchwalds nybearbetning förvandlas Shakespeares tragedi till ett ödesdrama med såväl politiska som ekologiska förtecken. Har människan som art överhuvudtaget någon framtid - och hur ser den i så fall ut?

Frågan är berättigad. En annan sak är väl sedan hur understruket den måste formuleras för att nå fram.

Regissören Janne Reinikainen väljer det säkra före det osäkra.

I en nyskriven text som ympats in i dramats slutskede sammanfattar författaren Antti Nylén vårt existentiella dilemma.

Det mänskliga förståndet har utmanat naturen men naturen är en dålig förlorare, påpekar han. Den faller, viker undan men den försvinner inte. Och den tid naturen har till sitt förfogande är evig i jämförelse med människans.

Juha Hurme formulerade sig snarlikt i Muuttomiehet för ett par år sedan då mänskligheten träffande nog beskrevs som ett gycklarsällskap i storleksklassen "kosmisk loppcirkus”.

Men i Nationalteaterns Macbeth visualiseras vår kollektiva framfart och sorgliga loppcirkus så tydligt genom hela uppsättningen att den avslutande moralkakan med fördel kanske kunde ha uteslutits – liksom alla dagsaktuella hänvisningar till fartberusade makthavare och destruktiv maktutövning.

Shakespeare är tydlig nog och Macbeth drabbar oss uttryckligen för att människoskildringen är så igenkännbar, oavsett vilken epok man väljer som ram.

Rädd för sin egen spegelbild

Men visst drabbar också Nationalteaterns uppsättning, åtminstone stundvis, de smått ängsliga understrykningarna till trots. Av alla Shakespeares antihjältar är Macbeth otvivelaktigt den som i all sin nakenhet kommer oss närmast.

Där Rickard III till exempel mördar sig till makt med öppna ögon framstår Macbeth som skräcken personifierad.

Han är livrädd för att förlora greppet om den hägrande makten men lika rädd för att bli ertappad för sina våldsdåd. Men mest av allt är han skräckslagen över den förändring han ser sig själv genomgå.

Antti Luusuaniemi och Katariina Kaitue i Nationalteaterns uppsättning av Macbeth.
Med blodbesudlade händer. Antti Luusuaniemi och Katariina Kaitue som Macbeth och Lady Macbeth. Antti Luusuaniemi och Katariina Kaitue i Nationalteaterns uppsättning av Macbeth. Bild: Mitro Härkönen Finlands nationalteater,Macbeth,Antti Luusuaniemi,Katariina Kaitue

På Nationalteatern kan man faktiskt se de två troninkräktarporträtten gå i dialog med varandra nu när Macbeth gör entré på stora scenen samtidigt som Kristo Salminen gestaltar Rickard III på Willensauna-scenen.

Det är intressant. Inte bara för att uppsättningarna är så olika utan också för att Shakespeare närmar sig makttemat ur två helt olika synvinklar.

Från triumf till ruelse

I Antti Luusuaniemis och Katariina Kaitues tolkningar ter sig Macbeth och hans hustru Lady Macbeth inledningsvis som ett modernt och urbant genomsnittspar med lätt satiriskt gestaltade framgångsambitioner.

När Macbeth i ett textmeddelande rapporterar vad de tre häxorna ( i den här sättningen de tre rappande Weird Sisters) förutspått honom brister hustrun ut i en triumferande segerdans.

Yess - äntligen!

Makten eggar och väcker underförstått också den avsomnade erotiken i förhållandet till liv.

Men det hägrande målet glider ju dem ständigt ur händerna och slänger in paret i en våldsspiral där de snart sitter fast som i ett kommunicerande kärl.

När den ena tvekar manar den andra på och i slutändan hägrar bara det symbiotiska förhållandets självförbrännande katastrof.

Det sista vi ser av den levande Macbeth är en människospillra ihopkurad i fosterställning, fångad i en glasbur som ett märkligt djur på en naturhistorisk utställning.

Bilden är anslående. Men vägen dit är i längsta laget.

Ansvaret är ert, bästa publik

Det koncentrerade dramat har i den här versionen tänjts ut till en tre timmar lång elegi över mänskligheten. I det stämningsmåleriet ryms både plågsamt utdragna scener och ett par överflödiga musiknummer.

Fördelen med det eftertänksamma tempot är att såväl Luusuaniemi som Kaitue bereds möjlighet att utveckla djupperspektivet och nyanserna i sina respektive personporträtt.

Dramats övriga personer hanterar uppsättningen däremot ofta med renodlad cynism.

Foto från Macbeth på Nationalteatern. I mitten Esko Salminen och Katariina Kaitue som kung Duncan och Lady Macbeth.
Den gamle kungen omgiven av sitt hov. I mitten Esko Salminen som kung Duncan och Katariina Kaitue som Lady Macbeth. Foto från Macbeth på Nationalteatern. I mitten Esko Salminen och Katariina Kaitue som kung Duncan och Lady Macbeth. Bild: Mitro Härkönen Finlands nationalteater,Macbeth,Esko Salminen,Katariina Kaitue,Seppo Pääkkönen

Den gamle kung Duncan ter sig i Esko Salminens tolkning till exempel inte ett dugg bättre än usurpatorn Macbeth. Och Duncans son Malcolm (Fanny Noroila) är kanske inte heller att lita på ...

Men det är han som får sista ordet också här. Och det ordet lyder ”helvetti”.

Är det ett dystert konstaterande eller en ansats till kursändring i elfte timmen?

Det svaret överlåter uppsättningen helt åt oss.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje