Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Vad betyder civil olydnad?

Filosofen Mari Lindman
Filosofen Mari Lindman skriver varför det inte är så enkelt att förklara vad civil olydnad innebär. Filosofen Mari Lindman Bild: Sebastian Bergholm/Yle porträtt,person,filosof,mari lindman

Hela samhällen har förändrats genom civil olydnad, det finns det flera exempel på också i vår egen närhistoria. Men när kan ett brott mot lagen ses som civil olydnad? Och är det som är lagligt alltid rätt?

År 1902 var Finland fortfarande ett storfurstendöme. Under den här tiden inleddes en våg av värnpliktsstrejker. Bakgrunden var att den finska armén i praktiken hade upplösts, och de värnpliktiga skulle kallas in till ryska trupper. Värnpliktsstrejken pågick från år 1902-1904. Många människor lät helt enkelt bli att infinna sig vid uppbåden. En del emigrerade.

Generalguvernör Nikolaj Bobrikoff, som förknippas med förryskning, hotade vapenvägrarna med att dra in studieplatser och att införa yrkesförbud.

1905 inleddes storstrejken som var en betydelsefull episod för historien om Finlands självständighet. Fabriker, skolor och ämbetsverk stod stilla. Strejkarna hade sinsemellan olika mål, men följden blev att förryskningsåtgärderna drogs tillbaka, vägen mot allmän rösträtt (som omfattade både kvinnor och samtliga män, oavsett förmögenhet) var påbörjad och Finland fick en enkammarriksdag genom lantdagsordningen 1906. Tittar man på de här åren märker man att en sorts civil olydnad spelade en avgörande roll.

Det här historiska exemplet väcker många tankar om vad det kan betyda att i en viss situation se sig tvungen att bryta mot en lag som uppfattas som orättfärdig.

Att respektera eller inte respektera lagar

Civil olydnad är ett ord som inte finns i rubrikerna i dagstidningarna så ofta. Ändå är det ett viktigt tema, också just nu.

Ett exempel som väckt en del diskussion är att en del präster i den finska evangelisk-lutherska kyrkan helt öppet meddelat att deras församling för en begränsad tid kan bevilja vissa människor kyrkoasyl. Det innebär att människor som inte fått asyl som en sista utväg, om det bedöms att de befinner sig i fara om de skickas tillbaka, tas under kyrkans beskydd. Kontakt hålls kontinuerligt med myndigheter och polis.

Kyrkoasylen har ingen juridisk kraft i sig, och hindrar inte att en person utvisas, även om myndigheterna hittills har tenderat att respektera denna tradition. Det är snarare frågan om en markering. En präst i Åbo församling har i Åbo Underrättelser talat om ”legaliserad civil olydnad”. Bland annat inrikesministern har ifrågasatt denna praxis.

Men kyrkan bryter inte explicit mot några lagar genom kyrkoasylen.

Att blåsa i visselpipan

Whistleblowing i olika skepnader - tänk till exempel på Edward Snowden och Chelsea Manning - kan vara exempel på civil olydnad, där någon väljer att avslöja olägenheter, trots att avslöjandet är straffbart. Visselblåsande hänger ihop med civil olydnad också på det sättet, att syftet är att väcka diskussion om sådant som tidigare inte varit allmän kunskap.

Många oroar sig för de högerextrema krafter som breder ut sig i Europa och USA. En dimension det inte går att blunda för är att lagstiftarmakten i flera länder (tänk på Polen och Ungern) hamnat i händerna på makthavare som vill skapa exkluderande, instängda samhällen.

Den här utvecklingen föder två reaktioner som kan verka ganska olika.

Den ena är att säga att ett sunt juridiskt system måste försvaras, eftersom det håller på att krackelera. En annan reaktion är att det finns utrymme att vägra vara laglydig om lagarna är sådana, att de inte kan respekteras.

Jag tror inte att de här två nödvändigtvis alltid måste vara skilda från varandra. En och samma person kan stå för båda: att försvara en rättsstat, och att säga att det finns situationer där lagar måste brytas i protest mot en stat som inte lever upp till att vara en riktig rättsstat.

Vad betyder civil olydnad?

Men vad betyder civil olydnad? I vilka fall kan ett lagbrott ses som civil olydnad? Jag ska skriva om varför det inte är så lätt att svara på de frågorna.

I en numera klassisk text från 1849, ”Om civil olydnad” skriver den amerikanska filosofen Henry David Thoreau att det kan komma en gräns där individens eget samvete övertrumfar lagen. Den specifika kontext han skriver om i texten är USA i mitten av 1800-talet, ett land där slaveriet fortfarande upprätthölls och där ett krig mot Mexiko pågick.

Thoreau vägrade betala krigsskatt för att han inte ville stöda en regim som upprätthåller krig och slaveri. Texten har varit enormt inflytelserik i diskussionen om varför en moralisk övertygelse ibland kan berättiga att lagen inte följs.

En viktig sida i civil olydnad är att väcka andras olydnad.

Med civil olydnad avses att på ett öppet och (ofta) icke-våldsamt sätt bryta mot lagen eller vägra utföra vissa föreskrivna handlingar för att genom detta förändra samhället i en viss riktning.

Suffragetterna i Storbritannien och USA är exempel på en rörelse som såg sig tvungen att ta till civil olydnad för att få in kvinnors rösträtt på den politiska agendan, för att få allmänheten och de etablerade politiska institutionerna att lyssna. I filmen Suffragette som kom härom året skildras på ett intressant sätt oenigheterna inom rörelsen angående vilka medel som skulle tas till för att nå förändring: är det berättigat att krossa fönster och bränner ner hus? Hur får man människor att reagera?

Formerna för civil olydnad varierar: det kan till exempel handla om blockad, ockupation, vägran att utföra arbetsuppgifter, värnpliktsvägran, offentliggörande av dokument. En viktig sida i civil olydnad är just att väcka andras olydnad - att väcka reaktioner mot en regim eller en viss lag som betraktas som korrupt. Att få människor att ifrågasätta sin egen laglydighet, sin egen lydnad. Att få människor att ta ställning.

Ingen neutral beskrivning

Intressant med civil olydnad är att fenomenet inte alls låter sig sorteras på en höger-vänsterskala. Sådan olydnad har försvarats på religiösa grunder, av liberala, av medborgarrättskämpar, av anarkister, av miljöaktivister, av motståndare till totalitära samhällen (som Sovjetunionen).

Tittar man närmare på debatten om civil olydnad kommer man att märka att det inte finns någon given, neutral beskrivning av den. Civil olydnad är ingen juridisk term. Det är snarare ett normativt begrepp, ett begrepp som innehåller en värdering. Talar man om civil olydnad (snarare än exempelvis om ett brott), brukar man ofta mena att handlingen är berättigad, vilket i sin tur kan utmanas genom att beskriva handlingen på ett annat sätt.

Är det lagliga alltid rätt?

Thoreus text om att respektera eller inte respektera lagen berör ett tema som i högsta grad är levande: vilken är relationen mellan lag och moral? Att dessa inte är synonymer skulle de flesta hålla med om. Rasistiska, kvinnofientliga eller homofobiska lagar påminner oss om detta (tänk på Apartheid-systemet).

Lagstiftning som leder till beslut som försätter människor i fara visar också på skillnaden.

Ändå lever en rätt allmän föreställning kvar: att det lagliga är lika med det moraliskt godtagbara.

I Finland idag säger många människor att de tappat tron på det finländska systemets förmåga att se till flyktingars bästa, att erbjuda trygghet åt dem som behöver det.

Så här sade bibliotekarien och aktivisten Sunniva Drake nyligen i Hufvudstadsbladet:

"Jag levde länge i tron att vårt system fungerar, att de som måste få asyl för att saken gäller liv och död verkligen också får det via våra lagliga kanaler. Men så drev regeringen genom lagförändringar som lett till att massor av människor som hotas till liv och lem får avslag på sina ansökningar. De kan inte stanna kvar och de kan inte heller resa hem".

Citatet uttrycker den desperation som sprider sig: hur ska vi få politikerna att lyssna? Hur ska vi nå fram med budskapet? Att lagarna åtminstone formellt sett stiftats enligt demokratisk ordning är här inte det sista ordet – diskussionen och försöken att förändra pågår.

Ändå lever en rätt allmän föreställning kvar: att det lagliga är lika med det moraliskt godtagbara. ”Det vi gör är faktiskt lagligt” – det är kanske det vanligaste sättet att som politiker fösa undan kritik. Här framstår lagen som något oemotsägligt och självklart. Lagen är lagen. Mer med det är det inte. Om något är lagligt kan det inte kritiseras.

Men som filosofen Jonas Ahlskog skriver i en bloggtext för ett par veckor sedan: att följa lagen betyder inget mer än att man följer samhällets minimikrav – genom det kan man inte bli moraliskt frikänd.

Samtidigt lever som sagt hela tiden en moralisk utvärdering av lagar ett synnerligen aktivt liv. Lagar är inte fixerade, och utvärderandet av dem sker inte bara i riksdag och regering. Medborgare debatterar lagars ändamålsenlighet, humanitet, rättvisa. ”Att allt har gått rätt till” är inte ett övertygande sätt att avfärda den desperation som upplevs av dem som oroar sig för vänner och bekanta som nekats asyl.

Att följa sitt samvete

Att människors samvete inte ger auktoritet åt en lag finns som sagt som ett betydande stråk i civil olydnad.

Men samvetet kan åberopas på många sätt. Utrikesminster Timo Soini, Sannfinländarnas partiledare, var alldeles nyligen förgrymmad på att medlemmar ur hans riksdagsgrupp röstade för jämlik äktenskapslag och gick emot partilinjen genom att åberopa samvetet. Samtidigt är det just samvetet de som motsatt sig samma lag också ibland talat om.

Men att samvetet åberopas på olika sätt betyder inte att samvetets roll är godtycklig eller problematisk. Att säga att någon åberopar samvetet för att, säg, vägra ha med kvinnliga präster att göra, väcker frågan: Är det verkligen samvetets röst som talar här? Att vädja till samvetet kan ses som början på ett samtal, en markering som bjuder in till reflektion – inte en inåtvänd deklaration om vad samvetet råkar säga i mitt fall.

Men hur är det då med civil olydnad och samvetet?

En vanlig kritik mot civil olydnad är just att den påstås ge plats för att försvara lagbrott som berättigas på godtyckliga grunder.

Får jag bryta mot lagen, om min egen moral står i konflikt med lagen?” Det här är ett vanligt sätt att ställa upp frågan, och en sådan uppställning får moral att se ut som något helt subjektivt, godtyckligt. Utifrån detta sätt att fråga tror jag många är benägna att svara nej – bilden av den oberäkneliga moralen mot den stabila och demokratiskt grundade samhällsordningen anmäler sig. Men jag tänker alltså att man inte måste tänka på samvetet så här.

Civil olydnad som del av demokrati

Att civil olydnad handlar om det personliga samvetet har också ifrågasatts, bland annat av filosofen Hannah Arendt, som menade att samvetet är något privat. Enligt henne utövas civil olydnad av ett kollektiv av människor i offentligheten. Arendt ansåg att civil olydnad tillhör en levande demokrati som förmår ifrågasätta sig själv, som visar att nya initiativ är möjliga. I sina texter oroar hon sig för att samhället börjar snurra på som ett väloljat maskineri.

I linje med detta kunde man tala om öppet motstånd som en inbjudan att tillsammans granska makten. Enligt det här är civil olydnad inte ett undantagstillstånd som strävar efter att återupprätta rättsstaten som idealt sett rullar på som vanligt.

Omstritt begrepp

Civil olydnad är ett omstritt begrepp och ett omstritt fenomen. Så måste det också vara. Det är inte givet att en aktion som är avsedd att vara civil olydnad betraktas så. Det visar också de klassiska exemplen på civil olydnad, från suffragetterna till medborgarrättsrörelsen.

Att något anses vara en moralisk övertygelse som berättigar ett lagbrott med avsikt att förändra samhället, kommer alltid att omges av konflikt och kontrovers. Frågan om civil olydnad i sig ska uppmuntras går inte att svara på, eftersom civil olydnad kan vara så olika saker, som tjänar olika syften.

Men man kan ändå säga att ett samfund som slutar reflektera över huruvida lagar är moraliskt rättfärdigade är ett skräckscenario: ett samhälle där vi slutat bry oss och maskineriet rullar på i all stillhet. Kanske rullar det mot något alldeles fruktansvärt, utan att någon protesterar.

Vad tänker du: är det lagliga alltid moraliskt rätt? Är det alltid moraliskt rätt att följa lagen?

Text: Mari Lindman

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje