Hoppa till huvudinnehåll

Ida Henrikson: Om Marina Abramović och att återskapa nuet

Hietanen & Henrikson - en bokpodd för alla
Hietanen & Henrikson - en bokpodd för alla Bild: Björn Karlsson ida henrikson

I den här veckans bokpodd med Hietanen & Henrikson pratar vi om boken Gå genom väggar om performancekonstnären Marina Abramović - en omvälvande läsupplevelse. Det är en djupdykning i en fascinerande kvinnas liv och en betraktelse av vad konst är eller kan vara. Men går det nånsin att på ett rättvist sätt dokumentera det som endast sker i nuet?

Performancekonstens drottning Marina Abramović har varit aktiv i minst 40 år och gjort den alternativa konstformen känd också bland bredare massor. Boken Gå genom väggar är, förutom en biografi över hennes liv, också en introduktion till genren överlag.

Mycket av Abramović konst handlar om uthållighet.

Hon skär sej, leker med is och eld, hon svälter och späker kroppen. Hon springer in i väggar både bildligt och bokstavligt talat.

Hon vill testa sina egna smärtgränser. Det är ofta våldsamt, hur länge kan hon stå ut? När hon väl passerar gränsen, vilket hon gör eftersom hon aldrig går med på att ge upp, och kommer ut på andra sidan - finner hon den totala friheten. Till och med kontakten med något andligt eller gudomligt.

Och kontakten med stunden.

Ett annat ledord, som långt definierar hela performancekonsten, är flyktighet. Performance handlar mer än någon annan konstform om det som sker just precis här och nu. Efter att verket är slut blir inget kvar.

Fast det är bara en halvsanning.

För paradoxalt nog har Abramović gjort stora ansträngningar för att filma och dokumentera sina uppträdanden, som på det viset har bevarats för dem som inte varit på plats, just då.

Jag undrar ändå om det nånsin går att rättvist dokumentera eller återge ett verk. För att inte tala om att recensera. Det här gäller såklart all performativ konst. Blir inte allting som inte sker i nuet historieskrivning? All dokumentation är subjektiv.

För tillfället pågår en utställning i Stockholm (fram till den 21 maj) där Abramović bland annat har utbildat skådespelare att återuppföra några av hennes legendariska verk. Hon har också själv jobbat med att tolka andra kända performancekonstnärers verk. Vad är nuet värt?

En del av Abramović konst kan ibland till och med kännas omotiverad eller godtycklig.

När det gäller performance är det lätt att utbrista: “Men det där skulle ju jag kunna göra!”

Ja, men du gjorde det inte. Bara att komma på idén, att skapa formen och sedan tro på sin vision till etthundra procent är beundransvärt. Varifrån kommer självförtroendet till att sitta på en hög av ruttnande benkotor och kalla det konst och sedan vinna huvudpris på Venedigbiennalen?

En av orsakerna till att jag upplever Abramović så provocerande, är att nästan allt utgår från hennes egen upplevelse. Hur känns det för henne själv? Och varför skulle det vara intressant för någon annan?

I flera av sina verk utsätter hon sej för livsfara. Hon säger att hon är redo att dö för konsten, eftersom verket kräver att hon utför det exakt som hon planerat det. Den orubbliga tron på det hon själv gör är hisnande. Samtidigt är det intressanta i all konst, åtminstone för mej, det som sker i mötet med betraktaren, publiken.

Nuet kräver total tillit till sej själv - men samtidigt en öppenhet för omständigheterna.

Ett av hennes kändaste verk, The artist is present, går ut på att Abramović sitter i ett galleri medan åskådarna i tur och ordning får sätta sej mittemot henne och titta henne i ögonen. Många börjar gråta, ofta gråter hon själv under dessa möten. Den magin kan ju inte gå att återskapa eller ta fasta på, på något annat sätt än att själv befinna sej just där, just då.

Eller?

När jag sitter hemma på min säng och googlar fram klippet av The artist is present där Abramović ex-partner Ulay sätter sej mittemot henne och deras blickar möts efter en lång och svår separation, gråter vi alla tre.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje