Hoppa till huvudinnehåll

En mörkhyad flicka får inte vara blåögd

Koko Hubara
Koko Hubara som skrivit essäsamlingen Ruskeat Tytöt Koko Hubara Bild: Yle/Anna Dönsberg koko hubara

Ruskeat tytöt är en essäsamling med många dimensioner. Det genomgående temat är utanförskap baserat på etnicitet. Det är en intelligent diskussionsöppning som vi har all anledning att ta på allvar och uppmärksamma. Läs Ruskeat Tytöt så får du veta mera om det samhället du lever i.

– Om jag ska ge ett råd så är det: Fråga inte varifrån personer med annan hudfärg än du kommer ifrån! Om ni umgås en längre tid kommer det nog fram, och om ni inte gör det så är det inte viktigt.

Koko Hubaras bruna, glittrande ögon ser lite trötta ut när hon konstaterar det här. Jag kan bara föreställa mig hur många gånger denna Vanda-flicka har fått dra hela sin familjehistoria för att tillfredsställa, kanske välment men ändå onödig nyfikenhet. För det räcker ju inte med svaret Vanda. Nej snabbt är hon inne i ett resonemang om hennes släktingar generationer bakåt.

Närgånga frågor om var och hur dina föräldrar träffades och om din pappa fortfarande finns med i bilden, det är frågor som man vanligtvis inte behöver svara på genast första gången man träffar en ny mänska.

Om man inte ser utländsk ut förstås.

Om hur det känns att ha mörkare hud i en omgivning där nästan alla andra är vita har Koko Hubara skrivit i essäsamlingen Ruskeat Tytöt (Bruna Flickor). En del av texterna har ingått i en blogg med samma namn.

Vad betydde det för dig som liten att inte ha identifieringsobjekt?

– Jag är alltså född i Finland och finska är mitt modersmål, men jag är inte vit. Tidigt märkte jag att det i tidningar, i tv och på film inte fanns familjer som liknade vår eller flickor som jag och mina småsyskon.

Redan som liten drömde Koko om att blir journalist men i dam- och modetidningar förekom knappast alls icke-vita kvinnor eller mänskor med utländska namn, varken som intervjuade eller som intervjuare.

– När en mörkhyad person blir intervjuad så är det alltid i egenskap av årets flyktingkvinna, någon med erfarenheter av rasism eller något motsvarande. Aldrig i egenskap av till exempel läkare, författare eller något sådant. Vita är experter och icke-vita får bara vara erfarenhetsexperter, alltså tala om egna erfarenheter.

pärmen till Koko Hubara: Ruskeat Tytöt
pärmen till Koko Hubara: Ruskeat Tytöt Bild: Like koko hubara: ruskeat tytöt

Att bli bedömd enligt etnicitet

– Jag har alltid avskytt uttrycket rasifierad. Men på sistone har jag insett att det uttrycker just den obehagliga process som händer när man går någonstans utanför hemmets väggar, säger Koko Hubara . Det kan gälla mataffären, skolan, hälsocentralen.

– Jag talade just med min mamma som hade varit till simhallen med min dotter och som sade att hon plötsligt kom ihåg känslan när mänskor iakttar för att få reda på vilken relationen är mellan henne och barnet. Så där som folk hade stirrat på henne och mig när jag var liten. Sedan följde frågor om barnet är adopterat och var barnets far kunde tänkas finnas. Därifrån är det inte långt till stereotypier om icke-vitas förmåga till omvårdnad, kärlek och sexualitet.

Får mörkhyade flickor vara duktiga?

Det finns också stereotypa förväntningar när det gäller utbildning. Även om Koko Hubara i skolan hade över nio i medeltal fick hon rådet att bli närvårdare eller lärare i finska som andraspråk. Hon var den enda icke-vita i universitetet. En gång misstogs hon för städerska.

Vi gör oss lätt föreställningar om den andra. På samma gång som den icke-vita är osynliggjord i vårt samhälle är hon också hela tiden en representant för en etnisk grupp.

– Jag deltog förra veckan i en paneldiskussion där frågan om mörkhyade flickor som förväntas bli närvårdare dök upp. Då ställde någon ur publiken mig frågan om det kan bero på att jag inte fått tillräckligt med uppmuntran hemifrån. Och hur är det med somaliska och romska flickor som inte får studera? Så plötsligt förväntades jag kommentera alla möjliga sammanhang som jag inte ens är säker på att existerar. Hur ska jag kunna representera världens alla icke-vita förtryckta flickor?

Vad utgör en identitet?

Kokos föräldrar träffades i Israel. Hennes mamma är evangelisk luthersk finska och hennes pappa en jemenitisk Mizrah jude. Mizrah är ett samlingsnamn för judar från Östern, Levanten och Asien. Pappans förfäder emigrerade från Sanaa till Palestina, som på den tiden var ett brittiskt protektorat, i slutet av 1800-talet och på 1920-talet.

– Det finns en stor skam förknippad med Mizrah judendomen. För de vita aschkenazer judarna behandlade inte de icke-vita judarna jämlikt. Trots att de ser lika ut och talar samma språk. Arabiska judar har tvångssteriliserats, desinfierats och på 1950 talet placerades de i tältstäder som fortfarande är ekonomiskt eftersatta.

Koko Hubara har strött ut berättelsen om sina judiska jemenitiska rötter som fragment i boken. För den historien är återberättad i så många generationer och på så många språk att det inte längre går att säga hur det riktigt har varit. Mycket har blivit familjesägner.

– Jag har förmodligen missförstått en del och glömt annat. Men judendomen är en viktig del av mig. Folk säger att jag inte kan vara en riktig judinna eftersom det ärvs via modersmjölken och min mamma inte har konverterat. Men vi har alltid följt judiska traditioner i vår familj och släkt.

Familjen har firat både jular och Chanukka och besöker släktingar i Israel med jämna mellanrum. Koko både läser och skriver hebreiska behjälpligt.

– Även här i Finland är det intressant att betrakta kontakten mellan vita judar som bott här i generationer och icke-vita judar som immigrerat på senare tid. Förr eller senare dyker urgamla mönster upp i diskussionen, trots att vi bara är knappt två tusen judar i det här landet.

Till saken hör att Koko även skriver om den ambivalens hon upplever på besök hos sina släktingar i Israel om och när diskrimineringen av palestinier kommer på tal. Ibland uppstår det tystnader som inte kan diskuteras. Frågan om hur mycket hennes egen släkt deltar i förtrycket finns i hennes medvetande även när det förtigs.

Hip Hop befriar (men kanske inte kvinnor)

Koko Hubara ägnar ett helt kapitel åt hip hop som hon upptäckte i tidiga tonår. Eller som hon säger: jag hittade den musiken via biblioteken och pojkarna, två av mina stora intressen. Det är helt enkelt bra musik, med långa traditioner från jazz, blues och rock. De språkliga elementen är viktiga med metaforer och intertextualitet som ger hänvisningar till filmer och böcker. Hiphop är också en av få populärkulturella produkter där vita inte är överrepresenterade.

– Det tog mig många år att upptäcka att det finns en problematik kring hur kvinnor är representerade i hip hop. Jag var bara så lycklig över att där fanns kvinnor som ser ut som jag. Min skönhetsuppfattning har påverkats väldigt mycket av den världen och jag har fortfarande svårt att urskilja vad som är för mycket bar hud och så kallad slutshaming. Det som andra tycker är kvinnoförnedring kan jag fortfarande tycka att är vackra kvinnor, inte för att jag ser på dem som en man utan för att de är viktiga för min blick.

Skönlitteraturen en fredad plats

Koko Hubara skriver att skönlitteraturen var det enda stället där hon kunde var betydelsefull, vanlig och duga utanför hemmets väggar. Eller det var ett ställe där hon överhuvudtaget fanns skildrad. Amerikanska svarta författare läser hon helst av allt, för de har det bästa språket och de mest trovärdiga icke-vita karaktärerna.

I Zora Neale Hurstons roman Their Eyes were watching God från 1937 läste hon om en liten svart flicka som för första gången ser sig själv i ett gruppfotografi och med skam inser att hon är den enda svarta personen i klassen. Fortfarande minns Koko vad hon kände då, inte bara empati utan även känslan av delad skam.

Hur komma vidare?

På min lite uppgivna fråga hur vi ska få Finland mera tolerant svarar Koko att det inte handlar om tolerans. Tolerans är ett maktmedel. Det här är en mycket obekväm diskussion där det inte hjälper att flytta på målstolparna genom att på peka att finländare minsann också har blivit dåligt behandlade i Sverige under 70-talet, för det är bara defensivt.

Det enda vi kan göra är att tala om de osynliga strukturerna i samhället och lyssna på dem som känner diskrimineringen i sin kropp. Och det handlar ingalunda bara om icke-vita. På samma sätt är transpersoner och funktionshindrade också diskriminerade i dagens samhälle. Det hjälper inte att vi konstaterar att vi har fått könsneutralt äktenskap för det återstår mycket att göra för att belysa den diskriminering som sker i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön, funktionalitet och klass. Det som kallas intersektionalitet.

Varför inte välja själv?

Koko Hubara kastar fram tanken att etnicitet borde vara något som kan uppges i statistiska uppgifter. I dagens läge är etnicitet något som det inte frågas efter. Så hur många ”bruna flickor” det finns i Finland är omöjligt att veta.

– Jag förstår den ädla tanken om att vi alla bara är finländare. Men det leder också till att många förblir helt osynliga. Jag till exempel är infödd finne, finsk medborgare och finskspråkig medlem i den evangelisk lutherska kyrkan. Och det speglar ju på inget sätt min upplevelse av hur det här samhället har behandlat mig och hur det har velat styra mig . För jag är i alla möjliga situationer av utländsk härkomst, halvt utländsk eller andra generationens invandrare. Att inte få uppge vilken etnicitet man tillhör är lite som om vi inte hade någon statistik på andelen kvinnor eller män.

– Statistik av det här slaget kan också missbrukas, men jag har börjat tänka att det kunde vara en viktig information som kunde användas till att belysa till exempel strukturell diskriminering i arbetslivet. Så att problemet inte kunde sopas bort med förklaringen att någon har en dålig dag varje gång en icke-vit arbetssökande får avslag.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje