Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Med navelsträngen som strypsnara

Markus Järvenpää och Kristiina Halttu i Äidin rakkaus på Nationalteatern.
En mor som inte släpper taget. På bilden Markus Järvenpää och Kristiina Halttu i Äidin rakkaus på Nationalteatern. Markus Järvenpää och Kristiina Halttu i Äidin rakkaus på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Markus Järvenpää,Kristiina Halttu,äidin rakkaus

Man säger ofta att moderskärleken är gränslös men vad händer när en förälder verkligen inte kan dra gränser där de behövs? I Marko Järvikallas pjäs Äidin rakkaus på Nationalteatern drivs det symbiotiska förhållandet mellan en medelålders mor och hennes vuxna son till sin spets.

Flytta ihop eller ta det varsamt?

Den medelålders Saara (Kristiina Halttu) har träffat en man som passar henne perfekt. Kruxet är bara att Tapani (Eero Aho) vill att de också ska leva öppet som ett par. Han fattar inte alls varför Saara vill hålla honom hemlig för sin vuxna son.

Det fattar inte vi i publiken heller förrän sonen Julius (Markus Järvenpää) dimper ner och ställer till med ett storförhör kring en främmande rakhyvel i mammas badrum.

Och faktum är bilden inte klarnar ens då. Åtminstone inte i sin fulla omfattning.

Foto från Äidin rakkaus på Nationalteatern.
Ertappade. På bilden Kristiina Halttu och Eero Aho som Saara och Tapani, i förgrunden Markus Järvenpää som sonen Julius. Foto från Äidin rakkaus på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Kristiina Halttu,Eero Aho,Markus Järvenpää,äidin rakkaus

Det som inledningsvis ter sig som en lätt raljant drift med det vuxna barnets skräck för att dela mamman med en främling förvandlas snart till en betydligt mörkare studie.

Att Julius har problem inser vi snart. Killen beter sig som en sprängladdning med fem sekunder till detonation och i samtalet med modern framgår det också att han nyss flyttat ut till ett boende och avtjänar samhällsstraff.

För vad?

På köksbordet ligger rakhyveln med det blodröda skaftet som ett illavarslande omen.

Men Äidin rakkaus är inte helt vad den ger sig ut för att vara. Marko Järvikallas manus är som ett pussel där varje ny bit gäckar vår uppfattning om den bild som håller på att växa fram.

Modern Saara är i själva verket den intressantaste pusselbiten och resultatet en thrillerartad skildring av missriktad beskyddarmentalitet, narcissism och emotionell incest.

Markus Järvenpää och Kristiina Halttu i Äidin rakkaus på Nationalteatern.
På tumanhand. Markus Järvenpää och Kristiina Halttu som mor och son. Markus Järvenpää och Kristiina Halttu i Äidin rakkaus på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Markus Järvenpää,Kristiina Halttu,äidin rakkaus

Slitna thrillerelement

Frågeställningarna är intressanta men flirten med thriller kan diskuteras.

I takt med att mörkret tätnar drar en fläkt av tafflig B-film obönhörligt över scengolvet ibland och förvandlas dessutom till en helt meningslös lek när manuset serverar sin sista kovändning.

Karaktären av tragedi kvarstår men de som räddas möter sin räddning på ett sätt som för tankarna till ett beprövat deus ex machina-trick. Eller till ängslig ungdomsteater där den ansvarsmedvetna författaren alltid slänger in en obligatorisk strimma av hopp till sist.

Det finns gott om skildringar där snedvuxna relationer mellan föräldrar och barn antyds men i Järvikallas pjäs blottläggs problematiken explicit.

Därför hade det också varit både sanningsenligare och modigare att löpa linan ut.

Foto från Äidin rakkaus på Nationalteatern.
Blodröd thriller. På bilden Kristiina Halttu och Eero Aho, i bakgrunden Markus Järvenpää. Foto från Äidin rakkaus på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen Finlands nationalteater,Kristiina Halttu,Markus Järvenpää,Eero Aho,äidin rakkaus

Men nyckelordet här är förstås inte trovärdighet. I Äidin rakkaus handlar det snarare om att tydliggöra en problematik som alla kan relatera till på något sätt.

Vältajmat och igenkännbart

Hur hanterar vi vuxna vårt ansvar som föräldrar? Hur sätter vi gränser, hur handskas vi med vårt eget beroende? När förvandlas kärleken till manipulation och grymhet?

Jag kan svårligen tänka mig en bättre regissör än Liisa Mustonen för att blottlägga den ekvationen.

Parrelationer, familjedynamik och föräldraskap har varit återkommande teman också i hennes egna pjäser och hon har alltid hanterat dem med en lyhördhet och precision som är få förunnad.

När hon nu tar sig an Äidin rakkaus sker det med samma exakthet. Galghumorn skymtar ofta fram men tillåts aldrig dra mattan undan tragiken. Och trion på scenen missar inga nyanser.

Nationalteaterns Omapohja-scen är ett intimt utrymme. Med publiken på en armlängds avstånd gäller det att dosera rätt hela vägen. Minsta överdrift skorrar falskt.

Och Kristiina Halttu, Markus Järvenpää och Eero Aho balanserar verkligen fram som på äggskal. Utan transportsträckor, direkt in i spänningsfältet i varje scen.

Men också utan att för en sekund tappa adressen till oss i publiken. De här rollerna har vi alla kämpat med någon gång.

Under en smått klumpig konstruktion bubblar alltså de drabbande insikterna fram. Och visst är det ändå att föredra framför vacker yta och noll substans.

Sådant finns det mer än nog av i dag. Också på teatern.

  • Flygplanen kan inte landa i dimman

    Både planen til Helsingfors och Stockholm har problem.

    Den kraftiga dimman har ställt med problem på Vasa flygplats. Planet från Helsingfors har inte kunnat landa och det fanns inget returflyg från Vasa till Helsingfors som skulle ha avgått 8.45.

  • Perrin och Kallio visar vägen för TPS

    Veckans hetaste spelare i ligan de två senaste veckorna.

    Ishockeyligans poängliga toppas för tillfället av TPS två veteraner Eric Perrin och Tomi Kallio. Något som också syns i ligans utmärkelse veckans hetaste spelare.

  • Bokrecension: Liten bok som sjuder av ondska

    Inkastare: Mikael Crawfords debut både roar och förfärar.

    En liten bok om nästan ingenting är visserligen en liten bok, men den handlar minsann inte om ingenting. Tvärtom, den handlar om ungdom, vuxendom, fylla och vansinne. Det är en bok som både upprör och roar, skriver Svenska Yles recensent Lotta Green.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje