Hoppa till huvudinnehåll

Sebastian Bergholm: Min fars hotell och Sovjetunionen

trettio år sedan tjernobylolyckan
Tjernobyl trettio år sedan tjernobylolyckan Tjernobylolyckan,Tjernobyl

Min far startade upp ett litet hotell i hamnen i Helsingfors under tidigt 1990-tal. Gästerna bestod ofta av gamla sjömän, arbetare och turister från det nyss kollapsade sovjetimperiet. De verkade ofta göra sin första utomlandsresa.

Jag var kanske sexton år och jobbade då och då som nattportier och det var lite skrämmande ibland. Det var lågkonjunktur och folk försökte sälja smuggelvodka, både på hotell, torg och andra ställen.

Jag minns att jag uppskattade de där ryska grupperna som var ödmjuka, glada och de drällde inte ute på nätterna.

Ibland dök någon i min egen ålder upp och vi försökte tala med varandra. Jag hade varit i Sovjet ett par gånger, under de åren då riket redan hunnit bada i perestrojka – men jag minns hur jag slogs av den materiella skillnaden mellan dem och mig och att våra liv dittills hade varit väldigt annorlunda.

Men vad visste jag om sovjetmänniskan på den tiden?

Knappt något, det vet jag nu efter att i år ha plöjt igenom Svetlana Aleksijevitj, den vitryska nobelpristagaren i litteratur. Hon är ett fint läsalternativ för den som deltar i ”den finlandssvenska läsutmaningen” som i mars just handlar om att läsa en levande nobelpristagare.

Svetlana Aleksijevitj.
Svetlana Aleksijevitj Svetlana Aleksijevitj. Bild: Wikimedia commons. svetlana aleksijevitj

Jag har läst Kriget har inget kvinnligt ansikte, Tiden second hand och Bön för Tjernobyl.

Att ha läst om kvinnor i röda armén är en intressant erfarenhet. De här kvinnorna är "fiender" i våra krigsminnen men tänkvärt är i synnerhet hur dessa kvinnor okvinnligförklarades i sitt hemland efter den stora segern. Hur de betonade sin erfarenhet som kvinna, längtan efter skönhet, mitt i kriget är mycket intressant.

I tiden Second hand har jag fått förstå hur miljontals människor förlorade det liv de kände till och de människoband de skapat, allt kastades i luften,

Aleksijevitj gör intervjuer med vanligt folk, som berättar om sina enkla liv. Hon älskar sovjetmänniskan och är själv en sådan.

Det är en enkel människa som tålmodigt stretar på, delar med sig av vad hen har och ideologisk är hon också. Hon tror på tanken om personlig uppoffring för att vara med och bygga en vackrare morgondag.

Av de tre böckerna överraskas jag av att jag främst fastnar för Tjernobylboken, som jag läser som tredje i ordningen. Först läser jag om kriget, som jag brukar, sen om kommunismens fall. I bägge böckerna slås jag med full kraft av vad det betyder då en stat är fullständigt likgiltig för sina medborgares väl då det väl klämmer.

Soldaten är utbytbar och människor finns det gott om. Systemet är ändå uppbyggt kring en ideologi om alla människors likhet och det är den tryggheten som människan ändå ger uttryck för att uppskatta, samtidigt som hon söker frihet i att läsa förbjuden litteratur, diskutera kultur i köket och på sätt och vis hitta ställen att andas i systemet.

Landet är bra på att skapa hjältar, snarare än fashionabla underkläder, säger en intervjuad med stolthet.

Tjugofem år efter Tjernobylolyckan står det närbelägna nöjesfältet i Pripjat övergivet.
Tjugofem år efter Tjernobylolyckan står det närbelägna nöjesfältet i Pripjat övergivet. Tjernobylolyckan,Pripjat,Tjernobyl

Ett annat minne: Tjernobylsommaren 1986 och bär som inte fick ätas och vattenpölar som man måste lämna o-lekta.

Då jag läser om Sovjetmaktens agerande och människans tillit till systemet och att myndigheterna vet vad det gör känns det som om sovjetmaktens cynism ställs till sin spets.

Evakueringar som inte gjordes i tid, information som uteblev, en vägran att tappa ansiktet inför faktumet att den ”fredliga” atomen som var en del av den sovjet-vetenskapliga framgångsberättelsen slog tillbaka och blottade den röta som fanns i hela samhället.

Unga män som offrades för att hindra att det radioaktiva avfallet spreds. Kvinnor som förlorade sin kärlek och barn sina fäder. De här människorna hindrade också en större europeisk katastrof förstår jag. Utan dem skulle avfallsspridningen ha varit ännu större.

Maria Petrovna och bild på sonen Andrej, som dog av strålning 32 år gammal.
Maria Petrovna och bild på sonen Andrej, som dog av strålning 32 år gammal. Bild: Yle / Susanna Sjöstedt Tjernobyl,kärnkraftverk,kärnenergi,Tjernobylolyckan,Ukraina,maria petrovna,radioaktiv strålning,radioaktivitet

På Netflix ser jag en dokumentär om den stängda sovjetiska staden 60, kontaminerade floder, spöken av en kärnavfallsolycka på 1950-talet som orsakat cancer och märkliga sjukdomar. Boskap som vistas i vattendrag som nedsmutsats, vars mjölk används i mejeriindustrin.

Med Aleksijevitj i bakhuvudet ser jag tydligt vilken betydelse det har att kunna lita på myndigheterna, att man får en rättvis behandling och att ens behov uppmärksammas.

I boken läser jag:

Småflickorna i sovsalen leker med dockor…Deras dockor blundar…Det är på det viset dockor dör.

Tjernobylbarn leker med sina dockor som i leken är deras barn. Barn som inte kommer att leva. Barnen vet att de kommer att dö.

Aleksijevitj skriver in de här små människorna i historien, ger dem röst och hon berättar hur ryktet om hennes projekt spred sig och hur hon fick en massa kontaktförslag då hon dokumenterade de nedtystade kvinnor som varit soldater, de som inte hade någon plats i den sovjetiska hjältehistorieskrivningen.

Vattendroppar
Vattendroppar Bild: Yle/Nina Bergman droppar

Ett tredje minne slår mig: hur morfar hjälpte en ungersk pojke att hoppa av och fly till Amerika. Ungraren gömdes på en stuga och jag stod bredvid honom då han kastade sten i vattnet. Så kan en flyende människa se ut – han gjorde samma saker som jag brukade göra.

På den tiden fanns det, tänker jag, en stor förståelse och medkänsla med dem som ville eller försökte fly från de socialistiska diktaturerna. Att se det systemet som gruvligt är en annan sida av att tänka sig att människorna i det förtjänar något annat.

Det här är litteratur som verkligen får mig att fundera på vilka bitar av historien som berättas, som glöms och som aldrig riktigt ens anses vara viktig.

Historierna om människor som kläms åt av historien är starka och får en att se ut över den egna samtiden och fundera på om vad som är annorlunda idag – om vilka områden i världen är som Tjernobyl; omöjliga eller livsfarliga att leva i.

Ungraren lyckades ta sig till Amerika fick jag höra tjugo år senare. Han hade skickat ett vykort och berättat att han kommit fram tillslut.

Delta gärna i den finlandssvenska läsutmaningen i sociala medier och använd då.#fisvläsutmaningen2017. Kolla vad andra läst och delat!