Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Det gör ont när kroppen brister

En illustration av ett träd som växer ur en kvinnokropp.
I Han Kangs roman "Vegetarianen" möter vi en kvinna som vill bli ett träd. En illustration av ett träd som växer ur en kvinnokropp. Bild: Anna-Sofia Nylund kroppslighet,kroppsuppfattning,kvinnobilden

Hur ser vi på en kropp i förändring och hur reagerar vi inför något främmande som växer i oss? Och vad händer om vi känner oss främmande inför eller i vår egen kropp? I den här essän skriver Marit Lindqvist om sin kropp och om litterära kroppar i förändring.

Jag är född på Menlösa barns dag, och när jag var liten undrade jag ofta vad menlös betyder. Betyder det att man saknar men, är hel och hållen liksom, eller att man tvärtom är lös i fogarna? Eller betyder det kanske att man saknar mening, är betydelselös och maktlös?

Under mellandagarna fyllde jag jämna år, och i födelsedagsgåva fick jag bland annat en tjock fotobok med fotografier från barndomssomrar och julhelger, på släkt och vänner, på döda och levande. På mig.

Foton på allt från en jollrande joxare till en mogen medelålders kvinna med läsglasögonen på trekvart. Å ena sidan foton på en småknubbig smilfink, å andra sidan en trådsmal tonårstjej med allvarlig ätstörning.

Fem decennier har jag levt med och i denna kropp – en kropp som jag för det mesta förhållit mig rätt så nonchalant till. Man kan till och med säga att jag varit rätt så hänsynslös och likgiltig gentemot min menlösa kropp. Så länge kroppen inte gjort något större väsen av sig, det vill säga.

Teckning av skeppet Argo på väg till Kolchis.
Skeppet Argo stävar mot Kolchis. Teckning av skeppet Argo på väg till Kolchis. Bild: Wikimedia Commons Argonaut,fartyg,grekisk mytologi,skepp

Under de senaste åren har kroppen dock allt mer börjat göra sig hörd, rent konkret.

Det knakar och gnisslar när jag sträcker på mig och jag känner mig nästan som en gisten fura i skogen - eller som “argonauten som förnyar sitt skepp under dess färd utan att ändra dess namn”, för att citera den franske filosofen och litteraturteoretikern Roland Barthes.

I den grekiska mytologin kan vi läsa om skeppet Argo som lastat med 54 argonauter under ledning av kungasonen Jason seglar till Kolchis för att hämta det gyllene skinnet, huden av en vädur. Under resans gång byts delar av skeppet ut men själva skeppet och dess namn består.

Lite som en åldrande kropp som byter form, skepnad och delar under livsresans gång.

Att vara främmande för sin kropp

För att få lite styr på min kroppsfarkost beslutade jag mig för ett drygt år sedan att drastiskt dra ner på min köttkonsumtion. Trendigt, javisst.

Men anledningen till denna kostförändring och kursändring var att jag dels hoppades få ett bättre och mer hälsosamt liv, dels att som en naturlig följd av ökat grönsaksintag gå ner i vikt.

Och visst upplever jag att jag mår bättre idag, men märkligt nog ser jag fortfarande mer ut som Venus från Willendorf än Venus från Milo ...

Venus från Willendorf
Venus från Willendorf Venus från Willendorf Bild: NHM Wien, Kurt Kracher Venus från Willendorf
Staty som föreställer Venus från Milo i museet Louvren i Paris.
Venus från Milo Staty som föreställer Venus från Milo i museet Louvren i Paris. Bild: Wikimedia Commons Venus från Milo

Jag skulle också kunna räkna upp ett antal etiska och moraliska aspekter som bidragit till mitt val att hädanefter till 90% äta vegetarisk kost.

Däremot har mitt vegoval inte föregåtts av någon enstaka eller specifik händelse som skulle ha gett mig en livsförändrande uppenbarelse.

I den sydkoreanska författaren Han Kangs Man Booker-prisade roman Vegetarianen möter vi däremot en kvinna, Yeong-hye, som efter en obehaglig, brutal och blodig dröm bestämmer sig för att sluta äta allt vad kött, fisk, ägg och mjölkprodukter heter.

Yeong-hyes beslut väcker mångahanda reaktioner - allt från skräck och bestörtning till ilska, avsky och beundran.

Hennes man får spader och begriper inte överhuvudtaget hur en så timid, foglig och fåordig kvinna som hans hustru kan komma att sätta hela tillvaron och äktenskapet på spel med sitt märkliga beteende.

Mannen ser hustruns beteende som själviskt och oresonligt. Enligt honom är det styvsinthet som ligger bakom hustruns vilja att på detta ofattbara sätt trotsa och att gå emot sin makes vilja.

Under makens firmafest på en av stans flottaste koreansk-kinesiska restauranger försätter hustrun dessutom sin man i en pinsam och prekär sits. Hustrun vägrar hårdnackat att äta av alla läckerheter som dukas fram - hon äter bara sallad, kimchi, lite squashgröt, en liten bit äpple och en enda ynka apelsinklyfta.

Mannen känner sig förnedrad och förlöjligad, och djupt sårad i sin manlighet. För hur kan någon ta en man på allvar som så uppenbart har tappat kontrollen över sin hustru?

Pärmbild till Han Kangs roman "Vegetarianen".
Pärmbild till Han Kangs roman "Vegetarianen". Bild: Natur och kultur Han Kang,sydkoreansk litteratur,vegetarianism

Vad är det som skrämmer och provocerar människorna i Yeong-hyes närhet? Vilka gränser är det hon utmanar med sin köttvägran? Vad händer när en kvinna så tydligt tar sitt liv, sin kropp och också sin sexualitet i egna händer?

Under en släktmiddag tvingar Yeong-hyes egen far med våld i henne en bit kött och när hon lyckas spotta ut biten ger han henne en rungande örfil - med den påföljd att Yeong-hye skär upp sina handleder med en fruktkniv.

Yeong-hye överlever, veckorna går och Yeong-hye blir allt mer tillbakadragen, tunnare och smalare. Avskyvärd och frånstötande i sin makes ögon, men oemotståndligt tilldragande i sin svågers ögon.

Enligt svågern utstrålar Yeong-hye nämligen en alldeles speciell energi: “likt ett träd som växer ute i vildmarken, knotigt och ensamt”. Dessutom fascineras han av ett mongolmärke som Yeong-hye sägs ha på vänster skinka.

Yeong-hyes svåger är videokonstnär och han beslutar sig för att anlita sin svägerska för ett konstprojekt där han filmar sig själv när han målar hennes kropp:

“Halvt utslagna blomknoppar i lysande rött och brandgult prunkade på hennes axlar och rygg, och smala stänglar slingrade längs hennes sida. När han kom till den högra skinkan målade han en fullt utslagen brandgul blomma med en kraftigt klargul pistill mitt i. Han lät blir att dekorera vänster skinka, den med mongolmärket. I stället tog han en bred pensel och täckte området runt den blåaktiga fläcken med ljusgrön färg i en svagare nyans än själva märket, så att det avtecknade sig likt den bleka skuggan av en blomma.”

Den målade kroppen, den fantasifulla och paradisiska blomängen, väcker svågerns sexuella lustar till liv samtidigt som Yeong-hye allt mer framstår som ett med sin målade kropp - vegetationen har tagit plats i och utanpå hennes kropp. Av jord är du kommen, till jord skall du åter varda …

Den sydkoreanska författaren Han Kang.
Den sydkoreanska författaren Han Kang. Den sydkoreanska författaren Han Kang. Bild: Park Jaehong Han Kang,sydkoreansk författare

I slutet av berättelsen befinner sig Yeong-hye på en psykiatrisk avdelning och systern kommer för att hälsa på henne.

Om jag går omkring och känner mig som en knarrig och knakande gammelfura så kan man säga att Yeong-hye går från att vara en blombukett på två ben till att vilja vara, eller snarare tro sig vara, ett träd.

En regnig dag hittar sjukhuspersonalen Yeong-hye långt ute i skogen “där hon stod blickstilla och genomblöt i regnet, som om hon själv var ett av de fuktglänsande träden”.

I drömmen fantiserar Yeong-hye om hur hon står på händer i skogen, hur det växer ut löv från kroppen och hur rötterna tränger fram ur hennes händer och söker sig allt djupare ner i jorden:

“Ja, jag skrevade med benen för att jag ville att blommor skulle slå ut från mitt kön, jag skrevade brett …”

Att förakta sin kropp

Han Kangs bok om Yeong-hye och om hur hon späker sin kropp (ett träd behöver ju ingen annan näring än vatten och sol) är ett exempel på vantrivsel i den egna kroppen och på en kropp stadd i förändring.

Flera år innan Han Kang skrev romanen Vegetarianen publicerade hon en novell som handlar om en kvinna som rent bokstavligen förvandlades till en krukväxt. Hennes man placerar henne i en kruka, vattnar och sköter om henne. När hösten kommer börjar hon vissna och tappa sina blad och berättelsen slutar med att mannen undrar om hans hustru kommer att blomstra upp igen när det blir vår.

Av en händelse som ser ut som en tanke kommer min kollega Anna en dag till jobbet med en novellsamling som hon dagen innan ramlat över på ett antikvariat.

Novellsamlingen är skriven av Mirjam Tuominen och heter Mörka gudar, den är utgiven under det nästsista krigsåret 1944.

Mirjam Tuominen gav ut novellsamlingen "Mörka gudar" år 1944. mirjam tuominen

Den första novellen i samlingen heter “Ny gryning” där den första avdelningen bär undertiteln “Flickan som blev en växt” och handlar om en 23-årig kvinna som i några års tid vistats på ett hospital. I perioder tror kvinnan sig vara en växt, en blomma eller ett träd, och hon äter bara under tvång och trots att hon ständigt är törstig fuktar hon bara då och då sina läppar med lite kallt vatten:

“Kan en växt äta, tala? Ack, lämna mig ifred! Låt mig växa ostörd.”

Den unga kvinnan verkar vilja leva i ett liv i djup isolering, och minsta störande ljud eller rörelse verkar väcka henne ur hennes vegetativa tillstånd och försätta henne i djurlik oro. Hon upplever det som om hon är förföljd av osynliga väsen som vill strypa och bestraffa henne för att hon, enligt egen utsago, är ond.

Efter perioder av tvära och våldsamma utbrott återgår kvinnan till att vara en växt, ett till synes lugnt och meditativt tillstånd som dock döljer en oro och molande smärta:

“- Ni ska inte tro, att det är smärtlöst att vara en växt, kunde hon själv säga. Man är bunden vid sin rot, man är sammanvuxen med sin plåga. Det är en påle man inte kan fly ifrån längre.”

Kvinnans kroppsliga och själsliga illamående härrör från barndomen och en kylig relation till modern som så tydligt föredrog sin son framför sin dotter. Med tiden blev dottern allt mer inbunden, ensam och tillbakadragen.

Den allmänna stämningen i barndomshemmet var dyster och ångestfylld, otrygg och misstämd - inte minst pga faderns sjukdom, tilltagande alkoholism och död.

Pärmbild på Mirjam Tuominens novellsamling "Mörja gudar".
Pärmbild på Mirjam Tuominens novellsamling "Mörja gudar". Bild: Söderströms förlag Mirjam Tuominen

I tonåren drabbas flickan av en livskris liksom en religiös kris och frågan om skuld ansätter henne med enorm kraft. Hon känner skuld för att hon inte kan älska av rädsla för att såra och skada, och därför avvisar hon istället för att omfamna, nekar istället för att bejaka.

Flickan, som heter Chérie, upplever sig vara olik och annorlunda “på ett inre, smygande, dolskt sätt” vilket skrämmer och plågar henne. Hon har svårt att knyta vänskapsband och tyr sig i sin ensamhet i allt högre grad till sin dagbok.

En dag lär hon känna den några år äldre Kim som “inte bara älskade mig, han var öm och förståelsefull mot mig såsom den förtrogna mor jag önskat mig och han tillfredsställde och eggade mitt intellekt såsom den väninna jag drömt om.”

Chérie inleder studier vid universitetet, men snart inser hon att något inte stämmer och i mötet med Dostojevskijs litterära universum svingas hon ner i en värld av kaos och avgrund. Hon bryter sin relation till Kim och blir intagen på sjukhus för vård av obotlig schizofreni.

Upplevelsen och känslan av att vara ensam, onåbar och oberörd bär hon ständigt med sig. Liksom en vämjelse och ett självförakt för en kropp som är oförmögen till närhet.

Både Chérie och Yeong-hye känner ett äckel inför kroppen som kött - för de begär som köttet känner, för begäret efter kött.

Lösningen för dem verkar vara att ta avstånd från köttet, att dels vägra äta kött, dels avstå från sexuella relationer. Att vända sig ifrån köttet och att endast äta vegetabilier, eller så bara dricka vatten, känns som det enda rätta för att göra minst skada åt eller på sig själv.

Att vända sig från köttet/det mänskliga och bli en växt, en planta eller ett träd är det ultimata försöket att avsäga sig sin kroppslighet och sitt kött.

Att vara främmande i sin kropp

På mitt nattduksbord råkar jag ha två andra böcker som också de på olika sätt handlar om den smärta vi kan känna över att inte vara du eller ett med vår kropp. Om att känna sig som en främling i sin egen kropp och om att ha någonting främmande som växer i ens kropp.

Både Maggie Nelsons bok Argonauterna och Leslie Jamisons bok Empatiproven utgår från det självbiografiska och självupplevda men de starkt associativa texterna kryddas med anspelningar på allt från filosofiska och litteraturteoretiska verk till feministiska och queera texter.

Den essäistiska formen och den spränglärda stilen känner vi igen från högt aktade skribenter som Joan Didion och Susan Sontag.

Pärmbild till Maggie Nelsons bok "Argonauterna".
Pärmbild till Maggie Nelsons bok "Argonauterna". Bild: Modernista förlag Maggie Nelson

Själv kallar den amerikanska författaren Maggie Nelson sin text för autoteori - ett sätt att skriva där hon använder sig av det personliga för att förstå teorier och teorier för att förstå det personliga.

Bokens titel, Argonauterna, anspelar på ett stycke i Roland Barthes självbiografi Roland Barthes par Roland Barthes där Barthes använder sig av den grekiska myten om skeppet Argo för att reflektera över hur frasen “Jag älskar dig” får en förnyad betydelse varje gång den används över tid och rum, medan subjektet som yttrar frasen i grund och botten förblir densamma.

I korthet är Argonauterna en bok om kärlek, kön, kroppslighet och moderskap. Men boken handlar också i hög grad om ord, definitioner och benämningar. Om språkets otillräcklighet och inexakthet.

Hösten 2007 möter Maggie videokonstnären och performanceartisten Harry Dodge och de två blir ett par.

Till en början grunnar Maggie en hel del över vilket pronomen hon skall använda om Harry som föddes som Rebecca, men som sedan decennier tillbaka definierar sig som gender fluid - en person med flytande genusidentitet.

Maggie och Harry flyttar ihop och gifter sig dagen innan “Proposition 8” trummas igenom i Kalifornien, ett tillägg i delstatens grundlag som stipulerade att "enbart giftermål mellan en man och en kvinna är giltiga och erkänns av staten Kalifornien". Högsta domstolen kom sedermera att förkasta lagen eftersom man ansåg att den stred mot de homosexuellas grundlagsstadgade mänskliga rättigheter.

I familjen ingår Harrys son från ett tidigare äktenskap. Men Maggie och Harry drömmer också om att bli gravida tillsammans. Efter ett drygt år av misslyckade provrörsbefruktningar lyckas Maggie äntligen bli gravid.

En målad kvinnokropp på World Bodypainting Festival 2016 i Pörtschach am Wörthersee, Österrike.
En målad kvinnokropp på World Bodypainting Festival 2016 i Pörtschach am Wörthersee, Österrike. Bild: Wikimedia commons barn (familjemedlemmar),kroppskonst,Kvinna

I Argonauterna funderar Maggie mycket över sitt förhållande till sin egen kropp, om de förändringar som sker i kroppen i och med graviditeten och hon resonerar över om inte det som sker i kroppen under graviditeten egentligen skulle kunna ses som queert:

“Finns det någonting queert i graviditetens själva natur, i så måtto att det fullständigt förändrar ens ‘normala’ tillstånd och skapar en fundamental intimitet med - och fundamental alienation från - ens egen kropp?”

Samtidigt som Maggies kropp undergår en graviditetsförvandling påbörjar Harry en tung testosteronbehandling och genomgår mastektomi.

“På ytan kan det verka som om din kropp blev mer och mer ‘manlig’, min mer och mer ‘kvinnlig’. Men det är inte så det känns i vårt inre. I vårt inre är vi två mänskliga djur som genomgår transformationer bredvid varandra, ger varandra löslig vittnesbörd. Med andra ord, vi åldrades. (---) Våra kroppar blev mer främmande, för oss själva, för varandra.”

Maggie Nelsons bok är en bländande blandning av personliga erfarenheter och filosofiska och teoretiska resonemang och full av referenser till såväl tänkare och filosofer som Ludwig Wittgenstein och Gilles Deleuze som feministiska queerikoner som Judith Butler och Eve Kosofsky Sedgwick.

Den amerikanska författaren Maggie Nelson.
Den amerikanska författaren Maggie Nelson är aktuell på svenska med boken "Argonauterna". Den amerikanska författaren Maggie Nelson. Bild: Tom Atwood Maggie Nelson

När man läser boken känns det som om författaren verkligen resonerar sig fram medan hon skriver i ett associationsflöde där tankarna vindlar iväg och knyter ihop det personliga och det politiska, liv och teori, till en spännande helhet.

När något främmande växer i din kropp

Visst kan man tycka att vi riktar alltför mycket fokus på kroppen idag - hur många selfies laddas inte upp på sociala medier under ett dygn och hur många kroppar möter inte oss dagligen i olika reklamsammanhang?

Olika marknadskrafter och sociala medier tvingar oss till ständigt förhöjd kroppsmedvetenhet - vare sig vi vill det eller inte.

De flesta av oss bär följaktligen på en skev bild av vår egen kropp. Vi är snara att skuldbelägga oss själva och att förknippa kroppen med skam och förnedring.

På samma sätt som Maggie Nelson rör sig den amerikanska författaren och essäisten Leslie Jamison i brännpunkten mellan det privata och det allmängiltiga i sin bok Empatiproven som kan beskrivas som en samling autoessäer.

Pärmbild till Leslie Jamisons essäsamling "Empatiproven".
Pärmbild till Leslie Jamisons essäsamling "Empatiproven". Bild: Weyler förlag Leslie Jamison

I sina texter skriver Leslie Jamison mycket om kroppen: om den sjuka kroppen, om den sårbara kroppen, om den misshandlade kroppen, om den hånade och hatade kroppen, om kroppen som genomgått abort, om den döda kroppen. Om övergrepp och för evigt ömmande smärta.

En av de mest intressanta texterna i Empatiproven handlar om en årlig kongress för folk med morgellons, en sjukdom som visar sig på olika sätt: “som sår, klåda, trötthet, smärta och någonting som brukar kallas formifikation eller myrkrypningar - en känsla av kravlande insekter. Men det avgörande symptomet var alltid samma sak: konstiga fibrer som kom upp ur huden.”

Sjukdomen ger sig tillkänna genom att oidentifierbar materia plötsligt och oförklarligt börjar tränga ut ur kroppen - fibrer, trådfragment och ludd, små korn och kristaller som kan se ut som maneter eller elkablar.

På den årliga träffen samtalar Leslie Jamison med ett flertal s.k. morgiesar som tvingas leva ett liv i skam och skymundan. De flesta blir inte tagna på allvar utan förlöjligas och hånas för sina sjukdomssymptom. De anses vara inbillningssjuka och hypokondriska.

Den amerikanska författaren Leslie Jamison.
Den amerikanska författaren Leslie Jamison är aktuell på svenska med essäsamlingen "Empatiproven". Den amerikanska författaren Leslie Jamison. Bild: Colleen Kinder Leslie Jamison

Leslie Jamison känner starkt för dessa människor som upplever att deras kroppar svikit och felat dem eftersom hon själv alltid känt att det är något fel på henne som hon inte lyckats definiera eller benämna, och att hon av den anledningen kommit att hänga upp felen på sin kropp, sina lår, sitt ansikte:

“Igenkänningen är en av anledningarna till att jag fascineras av morgellons: sjukdomen erbjuder en definition, en förpackning, ett namn på något jag ofta upplever när det gäller en väldigt specifik del av min hälsa. Nämligen min o-hälsa. Men jag känner också starkt att alla försök att använda sjukdomen som metafor är ett övergrepp - ett argument emot den kroppsliga verklighet som patienterna insisterar på.

Min iver att göra om morgellons till en metafor - ett kroppsligt uttryck för en abstrakt mänsklig tendens - är farlig. Den riskerar att skymma det unika och ovälkomna i lidandet jag ser omkring mig.

Det skulle vara så lätt att låta alla dessa ansikten upplösas i den mest självklara metaforen: morgiesarna som levande symboler för hur svårt det är för oss alla att existera i våra egna kroppar. Det skulle vara så enkelt för mig att stöpa om deras liv för att passa in dem i essäns metaforiska struktur och format.”

Genom att reservera och urskulda sig gör Leslie Jamison de facto det hon vill undvika, nämligen att göra morgiesarna till symboler för hur svårt det kan vara för oss att acceptera våra egna kroppar, att vara barmhärtiga och överseende.

Marmorbyst som föreställer gudinnan Aurora av skulptören Eppe de haan.
Marmorbyst som föreställer gudinnan Aurora av den holländska skulptören Eppe de Haan Marmorbyst som föreställer gudinnan Aurora av skulptören Eppe de haan. Bild: Wikimedia commons Aurora,Byst,kropp,marmor,skulpturer (konstverk),Torso

Det finns alltid något vi vill ändra på, alltid något vi ängslas över och befarar. En oro över att kroppen skall svika oss. Och ibland är det vi som sviker vår kropp. Sätter gränser och begränsar oss istället för att låta kroppen ta både den tid och den plats som den behöver.

Nej, menlös är inte meningslös.

Min kropp är min borg med en mur, ett hölje, av prunkande blommor och blad. Och visst gör det ont när knoppar och kroppar brister, varför skulle vi annars tveka ...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

— Karin Boye

  • Kari Lehtonen, Dallas Stars

    Kari Lehtonen i storform för sent

    Dallas besegrade New Jersey på bortais med 2-1.

    Kari Lehtonen var en av Dallas matchvinnare då Stars besegrade New Jersey på bortaplan med 2-1 efter förlängning. Lehtonen har varit i prima form på sistone, men Dallas chanser att nå slutspelet är i praktiken grusade.

  • Park Geun-Hye ber om ursäkt och bugar.

    Sydkoreanska åklagare vill arrestera ex-presidenten Park Geun-Hye

    Park anklagas för mutbrott och maktmissbruk.

    Sydkoreanska åklagare säger sig ha tillräckligt med bevis för att arrestera ex-presidenten Park Geun-Hye som misstänks för mutbrott. Park avsattes tidigare den här månaden då hon också förlorade sin åtalsimmunitet.

  • Sockengården i Sibbo och blommor i september

    Sibbo gick ett tiotal miljoner på plus i fjol

    Kommunens resultat visar ett överskott på 13 miljoner.

    Kommundirektören har kommit med ett förslag till bokslut för 2016. Sibbos resultat och verksamhetsbidrag visar ett överskott på 13 miljoner euro var.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje