Hoppa till huvudinnehåll

Operarecension: Eugen Onegins bittra insikt

Foto från Eugen Onegin på Finlands nationalopera.
Olesya Golovneva och Josef Wagner som Tatjana och Eugen i Eugen Onegin på Nationaloperan. Foto från Eugen Onegin på Finlands nationalopera. Bild: Heikki Tuuli Eugen Onegin,Finlands nationalopera

Tjajkovskijs älskade opera Eugen Onegin är tillbaka på Nationaloperan i en uppsättning där ångern stiger fram i relief. I regissören Marco Arturo Marellis iscensättning förvandlas berättelsen till titelgestaltens smärtsamma vidräkning med sina tidigare livsval.

En gång var lyckan så nära, så nära ...

I Tjajkovskijs opera, baserad på Pusjkins versroman med samma namn, är längtan och saknad de bärande drivkrafterna.

De äldre minns med vemod vad de drömde om innan livets realiteter kom emellan och de yngre drömmer med ungdomens oförsvagade kraft om framtiden.

Alla älskar de onåbara – eller tror sig åtminstone göra det – och ratar det som ter sig alltför futtigt.

Det är som hos Tjechov ett par årtionden senare men utan hans milda satir.

I Tjajkovskijs opera söker den unga Tatjana näring för sina drömmar ur litteraturen och utser Onegin till sin egen romanhjälte.

Men den mondäna dandyn är inte mottaglig för provinsiell ungflickskärlek.

Den gestalt som Pusjkin skapade är snarare av samma ämne som huvudpersonen i Lermontovs Vår tids hjälte: en figur som döljer sin frustration över upplevd meningslöshet bakom ett pansar av världsvan cynism.

Olesya Golovneva som Tatjana i Eugen Onegin på Nationaloperan.
Säg det med ett brev.På bilden Olesya Golovneva som Tatjana. Olesya Golovneva som Tatjana i Eugen Onegin på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli Eugen Onegin,Finlands nationalopera,Olesya Golovneva

Onegin avvisar den oskuldsfulla Tatjanas kärleksförklaring men ångrar sig bittert när han återser henne några år senare. Puppan har blivit fjäril och lyser nu i rollen som hustru till den inflytelserika furst Gremin.

Och det är i den situationen den schweiziske regissören Marco Arturo Marelli inleder sin iscensättning på Nationaloperan.

En cyniker genomskådar sig själv

I Marellis tolkning förvandlas operan till Onegins rekapitulation av det förflutna, en plågsam minnesresa genom tidigare beslut och handlingar.

Det är ett grepp med både för- och nackdelar.

Fördelen är att hela temat med sina inbyggda reflektioner över blindhet och förspillda möjligheter tydliggörs från allra första stund.

Nackdelen är att Onegins ordlösa kommentarer ofta drar mattan undan själva dramat.

En ångerfull själ som rent bokstavligt rinner längs väggarna i sin förtvivlan över att han alltför sent insett vem han älskar - tja, det kan vi kanske ännu smälta.

Men en Onegin som leker misslyckad rysk rulett med sig själv sedan han (oavsiktligt i den här versionen) fällt vännen Lenskij i en duell?

Nej. Den parodiska uppvisningen blir bara för mycket.

Den kommenterande Onegin är inte bara fylld av ånger. Han är också rätt patetisk ibland.

Och därför fungerar uppsättningen nog också allra bäst när den lägger den rekapitulerande Onegin åt sidan för att i stället låta honom ta plats i det händelseförlopp han minns.

Josef Wagner och Olesya Golovneva är kanske inte historiens mest glansfulla protagonister men porträtten de tecknar rimmar väl med Marellis syn på det emotionella spelet och rollernas utveckling.

En dandy släpper masken och en ingeny blir luttrad. Och i den processen når de aldrig samma punkt samtidigt.

Det här är genomgående en Eugen Onegin med mänskliga mått. De som trängtar efter de stora passionerna blir kanske lika besvikna som rollkaraktärerna men för oss vardagsblinda kommer Marellis tolkning som en hälsosam påminnelse.

Livet är inte det vi drömmer om utan det som pågår medan vi drömmer om något annat.

Men den dag vi inser det är det kanske för sent.

Jussi Myllys som Lenskij i Eugen Onegin på Nationaloperan.
Jussi Myllys som Lenskij i Eugen Onegin. Jussi Myllys som Lenskij i Eugen Onegin på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli Eugen Onegin,Finlands nationalopera,jussi myllys

Symptomatiskt nog står också Jussi Myllys i rollen som Lenskij och Jyrki Korhonen som furst Gremin för den här uppsättningens mest berörande ögonblick.

Lenskij berövas livet för tidigt medan den åldrande Gremin upplever en kärlek han inte räknat med längre.

Deras arior hör förstås till operans höjdpunkter men i den här uppsättningen ligger styrkan inte i den vokala praktfullheten utan i tolkningarnas djupa innerlighet.

Vita nätter och genomlyst Skagenmåleri

Precis som i sina tidigare iscensättningar på Nationaloperan står Marelli inte bara för regin utan också för uppsättningens scenografi och ljusplanering.

Resultatet är ett helhetskoncept där den skeva salongsinteriören fungerar som ett mentalt allrum med stämningslägen som låter sig avläsas i den öppna fonden.

Människorna kontrollerar sina fasader och i masscenerna klär kostymören Dagmar Niefind dem ofta till och med i mask.

Men naturen lurar ingen.

Inledningsvis är det vackert på gränsen till kitsch, som om Sankt Petersburgs vita nätter mötte Skagenmålarnas genomlysta landskap.

Men den första aktens genomlysta himmel med drivande moln övergår efterhand i snöfall och blåtonad vinter.

Där landar vi alla till sist. Men sker det med eller utan ånger?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje