Hoppa till huvudinnehåll

"Ingen kan äga vattnet"

Professor Alistair Rieu-Clarke.
Professor Alistair Rieu-Clarke, professor i juridik, Northumbria-universitetet. Professor Alistair Rieu-Clarke. Bild: Marcus Rosenlund lagen (fenomen),vattenskydd

För att vara en planet vars yta till 70% är täckt av vatten, är H20 en kanske lite otippad bristvara här på vår jord. Problemet är ju naturligtvis att det drickbara vattnet, sötvattnet, bara utgör två och en halv procent av allt vatten och av det vattnet är nästan 99% uppbundet i form av is. Som drygt sju miljarder törstiga människor sedan ska samsas om.

Något att tänka på i dag då vi firar Världsvattendagen, en tradition som FN:s generalförsamling tog initiativ till 1992.

För en som undertecknad, som växte upp på sjuttiotalet, mitt under den värsta oljekrisen, var det ju lätt att tro att mänsklighetens öde kretsade kring oljan. Det var ju oljan som alla talade om, det var den som var vår civilisations livsblod och snart skulle den ta slut. Men inte förrän vi hade utkämpat tredje världskriget över den.

Vattnet, alltings A och O

I slutänden är det ju vattnet, inte oljan som kommer att avgöra vårt öde. Vår framtid kommer att bestämmas enligt hur väl vi lär oss förvalta våra vattenresurser som just nu är sällsynt orättvist fördelade: två tredjedelar av världens befolkning har mindre vatten än de behöver. Åttio procent av världens avfallsvatten rinner ut i naturen, främst i haven, orenat.

Vi behöver bli bättre på att samarbeta över gränserna när det kommer till vattnet för vattnet känner inga gränser, säger Alistair Rieu-Clarke som är professor i juridik vid Norhumbria-universitetet i Newcastle, England. Rieu-Clarke är en av världens främsta experter på vattenrätt, han har skrivit mer än 55 böcker och artiklar på temat. En sak är säker, säger han: Ingen kan äga vattnet.

- Det här är en av de äldsta och mest ältade diskussionerna inom juridiken. Kan man äga vatten eller inte? Och slutsatsen som återspeglas i juridiska dokument världen över är entydig: nej, man kan inte äga någonting som är i konstant flöde. Som vatten.

Redan de gamla egyptierna...

De flesta av våra äldsta och största civilisationer har en sak gemensamt: de har uppstått vid rinnande vatten. Nilen, Tigris, Eufrat, Yangtse, Mekong, Amazonfloden… Redan de gamla egyptierna insåg vilken makt den som bor uppströms vid floden har över dem som bor nedströms.

Så vi har nästan det här inpräntat i vårt kulturella DNA, även om multinationella företag som Nestlé tidvis muttrar om kommunism när någon påpekar att vattnet tillhör oss alla.

Men på någon primitiv nivå är vi ganska empatiska när det kommer till vatten, menar Alistair Rieu-Clarke och nämner några exempel på hur till och med länder som är i luven på varandra, Indien och Pakistan till exempel, skärper sig och visar sin lite medgörliga sida när grannens tillgång till vattnet är hotad.

- Indien och Pakistan grälar en hel del om Indusflodens vatten, säger Rieu Clarke, om var man får och inte får bygga kraftverk, men de har lyckats hålla det på en civiliserad nivå. Svåra frågor har gjorts upp i Haagtribunalen som har lyft upp hållbarhetsfrågor och betonat att man måste värna om flodens naturliga flöde, och så har man följt det här.

USA och Mexiko, ense om ens någonting

Också USA och Mexiko får beröm av professor Rieu-Clarke, de har på ett exemplariskt sätt lyckats komma överens om förvaltandet av Coloradofloden och dess vatten. Hur det ska gå nu, med Trump och grälet om muren är förstås en annan femma, medger professorn, men utvecklingen har på det hela taget varit positiv.

- Länderna har ett avtal från 1944 som på sistone har tillämpats för att tillåta vatten att flöda över från USA till Mexiko i syfte att återuppliva det uttorkade Colorado-floddeltat. Mexiko har också fått tillstånd av USA att förvara vatten i reservoarerna på den amerikanska sidan, för att använda då det råder torka.

Med andra ord så är Rieu-Clarke optimist när det gäller vår goda vilja och vår tendens att ta de här frågorna på allvar. Han säger också att världens länder inom de gångna tio åren har på riktigt har börjat förstå vattnets verkliga värde. FN:s vattendragskonvention som efter många om och men trädde i kraft 2014 är bara ett exempel på det här.

- Vi ser inte längre vattnet bara som någonting som kommer ur kranen, konstaterar Rieu-Clarke. Vi har börjat inse vattnets vidare betydelse och dess roll som livsblod för ekosystemen och alla de funktioner som de har. Våtmarkernas betydelse har börjat erkännas på ett helt nytt sätt, inte bara som källor till sötvatten utan som bevarare av den biologiska mångfalden och som reglerare av vattenflöden, som buffertar mot översvämningar, till och med som platser för rekreation, och så vidare.

Floden som fick mänskliga rättigheter

Två saker har alltså hänt, enligt professor Rieu-Clarke: vi har blivit bättre på att sätta ett vettigare helhetspris på vattnet utgående från alla funktioner som det bidrar till att fylla: ekosystemen, fiskenäringen, konstbevattningen, vattenkraften etcetera, men vi har också blivit bättre på att ta kulturella aspekter i beaktande. Som ett exempel från Nya Zeeland visar:

- I mars år 2017 gav Nya Zeeland i ett uppmärksammat rättsfall en flod samma juridiska rättigheter som en person.

Det handlade om en stam från ursprungsfolket, maorierna, på den nyzeeländska Nordön som i hundrafyrtio år har kämpat för att få juridisk uppbackning för kravet att floden Whanganui, Nya Zeelands tredje största flod, ska få samma lagliga rättigheter som en människa. Maorierna betraktar floden som sin förfader. Och de fick som de ville.

Floden Whanganui i Nya Zeeland
Floden Whanganui i Nya Zeeland har numera samma rättigheter som en människa. Floden Whanganui i Nya Zeeland Bild: Ang Wickham / Wikimedia Commons Whanganui River,flod

Det här ser professor Rieu-Clarke som ett exempel på många steg som har tagits i rätt riktning på sistone och ett tecken på någon sorts uppvaknande till att förstå vattnets många olika betydelser.

Så även om det fortfarande existerar en stor ojämlikhet i världen när det kommer till vatten och professor Rieu-Clarke medger att mycket ännu återstår att göra, så är vi på väg åt rätt håll.

Vattnet som orsak till konflikter

Men samtidigt finns det de som menar att många av vår tids största kriser, kriget i Syrien och flyktingkrisen som uppstod som följd av det här, på ett eller annat sätt kan kopplas till vattnet och den allt svårare torka som följer i den globala uppvärmningens spår. Professor Rieu-Clarke är inte helt övertygad om den här kopplingens existens.

- Det är väldigt svårt att peka på ett klart orsakssammanhang när det kommer till det här, säger Rieu-Clarke. När det kommer till migration är orsakerna så många och olika att det inte går att sätta fingret på en enskild utlösande faktor. Och vattenbristen som en direkt orsak bakom krig är också omdiskuterad, säger professorn.

- Det finns en seglivad och populär myt om att vattenbrist automatiskt leder till krig. Men forskningen stöder inte det här, tvärtom, säger Rieu-Clarke. Det finns gott om länder där det råder brist på vatten, och verkligheten har visat att de här länderna tenderar att komma överens rätt så väl, för de inser att de måste göra det och att det inte är möjligt för endera parten att äga vattnet. Och det här får dem sedan att utöka samarbeten inom andra sektorer, som handel och kultur.

Vi enas kring vattnet

Vattnet är alltså en förenande faktor snarare än en splittrande faktor, till skillnad från oljan, kunde man ju tillägga. En som alltid kommer att dominera våra liv, vi består ju själva till 70% av vatten.

Så vad kan Finland då göra för att hjälpa världen att förvalta sitt vatten? Vi med våra 200 000 sjöar och världens renaste dricksvatten som vi spolar toaletten med, vad har vi bortskämda finländare att komma med?

- Finland har redan bidragit med en mängd viktiga saker, säger Alistair Rieu-Clarke. Flera viktiga internationella överenskommelser om användandet av vattenresurser har sett dagens ljus i Helsingfors, bland annat Helsingforsreglerna om användandet av internationella floders vatten från 1966. FN:s ekonomiska kommission för Europas vattenkonvention från 1992 klubbades också igenom i Helsingfors.

- Så fortsätt bara på den här vägen, menar Rieu-Clarke, använd det som ni som ett litet, neutralt land har blivit bra på, diplomati, så bidrar ni till att lindra världens törst i framtiden.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap