Hoppa till huvudinnehåll

Yle har tekniska problem som kan påverka svenska.yle.fi och Arenan. Vi utreder.

När diskokulturen kom till stan

Dansande publik på disko
Dansande publik på disko Bild: Yle kuvapalvelu nattklubb,dansare,diskomusik,diskodanser,diskjockey

Botta, KY, Natsa och Rocktails. Eller TF – ”Täffä” – i Otnäs och kanske Borgbackens Luoladisko med flera, är namn som säkert väcker nostalgiska minnen bland dem som brukade ränna ute på stans diskotek på 1970- och -80-talen.

Om de här ställena och de discjockyer som vände på plattorna och stod för underhållningen, eller med andra ord om hur det gick till när diskokulturen kom till Helsingfors. Om det har Mikko Mattlar skrivit i den nyutgivna boken Stadin diskohistoria.

Stadin diskohistoria, bokpärm
Stadin diskohistoria, bokpärm Bild: Ralf Sandell diskomusik,böcker,omslagskonst,dj-kultur

Vid sidan om diverse engagemang som radioredaktör och frilansskribent har Mikko Mattlar själv varit aktiv som dj sedan slutet av 1990-talet. Som bakgrund till boken har han använt sig av en intervjuserie han gjorde för Radio Helsinki för några år sedan där han intervjuade en hel räcka av stans dj-profiler, som var med då det begav sig för 30-50 år sedan.

Mattlar har dock inte nöjt sig med att skriva rent intervjuerna rakt upp och ner. Han ville dessutom ge historien en kronologi och redogöra för de fenomen som uppstod och hur de olika skedena radades upp då diskokulturen kom till stan och utvecklades.

Diskokultur, ett vidare begrepp än diskomusik

Men allra först en distinktion mellan begreppen diskokultur, diskohistoria och diskomusik: Den musik som behandlas i boken är nämligen inte i första hand och enbart så kallad disco.

Den musikstil som uttryckligen kallas disco utvecklades kring mitten av 1970-talet ur dansant soul och funk, för att nå en kulmen kring 1977-79. Men Stadin diskohistoria har alltså undertiteln Diskoja, tiskijukkia ja varhaista dj-kulttuuria Helsingin seudulta 1966-1988.

Diskokulan har tagits ner
Diskokula Diskokulan har tagits ner Bild: Yle/Mikael Kokkola diskokula

Så här är det fenomenet diskokultur som står i fokus; dj:arna, danslokalerna och restaurangerna dit man kom för att dansa. Men musiken kunde till en början vara helt enkelt den tidens populära hitlåtar inom både pop och rock så väl som mera tydligt dansanta stilar som soul och funk.

Den tidiga diskohistorien rätt okänd

När jag intervjuar författaren Mikko Mattlar är det för det första tidsintervallet 1966-88, som jag är nyfiken på. För även om han har en gedigen 20 års erfarenhet av dj-svängarna sedan slutet av 1990-talet, är han alltså född 1980.

Mikko Mattlar, författare till Stadin diskohistoria
Mikko Mattlar, författare till Stadin diskohistoria Bild: Mitro Härkönen Mikko Mattlar,redaktör,författare,discjockey

Varför valde han det här historiska perspektivet, hade det inte varit lättare att skriva om den tid som han själv har upplevt?

Visst, men Mattlar ville helt enkelt ta det hela från början:

Det har inte gjorts tidigare och jag, som dj var intresserad av hur det hela började.― Mikko Mattlar

Mikko Mattlar berättar att han inte själv kände till just någonting om diskokulturens tidiga skeden i Finland och därför var det så intressant att sätta sig in i utvecklingen. Dessutom är han å yrkets vägnar och annars också, intresserad av äldre 1960- och 70-talets musik och fick därför via de här dj-intervjuerna han gjorde för radio, snappa upp en hel del skojiga låttips.

Men först och främst handlade det ändå om att ingen hade skrivit om den tidiga diskokulturen tidigare, och alla dessa dj-profilers historier var oumbärligt stoff som definitivt borde skrivas ned och bevaras för eftervärlden.

Stans första Discoteca

Helsingfors första diskotek öppnade den 1 februari år 1966 i Brändö Casino på initiativ av den driftige entreprenören Paavo Einiö. Så här lät det i en annons i Ylioppilaslehti i januari inför öppningen:

Discoteca on uusi ja erilainen illanviettotapa, joka tällä hetkellä on erittäin suuressa suosiossa mm. Amerikassa ja useimmissa Euroopan suurkaupungeissa. Kulosaaren Casinolle on nyt asennettu korkealuokkaiset Discoteca-varusteet; high-fidelity-steroe äänentoistolaitteet. Orkesteria ei ole. Nyt tulee non stop musiikkia stereoäänilevyiltä.

("Discoteca är ett nytt och annorlunda sätt att gå ut på lokal, som just nu är väldigt populär bland annat i Amerika och de flesta av Europas storstäder. Nu har det installerats högklassiga Discoteca- anläggningar på Brändö Casino; high-fidelity-stereo ljudåtergivningsanläggningar. Det finns ingen orkester. Nu spelar stereo lp-skivorna musik non stop." Min egen översättning.)

Bl.a. Dj Joke Linnamaa på KY 1970 fotograferad av Alvar Kolanen
Bl.a. Dj Joke Linnamaa på KY 1970 fotograferad av Alvar Kolanen Bl.a. Dj Joke Linnamaa på KY 1970 fotograferad av Alvar Kolanen Bild: Ralf Sandell Joke Linnamaa,nattklubbar,böcker,diskomusik,diskotek

Så här citerar alltså Mikko Mattlar i sin bok och om hans egen stil kan sägas, att han håller sig till en närmast historiskt refererande linje. Det här understryks just av riklig användning av diverse arkivmaterial, citat ur tidningsurklipp och annonser. Trots den i grunden neutrala tonen präglas boken av en viss sympatiskt nostalgisk känsla av ”den gamla goda tiden”.

En finlandssvensk parentes

Också bilderna gör förstås sitt till. Men ur finlandssvenskt perspektiv är det också intressant – om än inte direkt överraskande – att stöta på två bekanta namn bland de dj-pionjärer som var med i begynnelsen kring slutet av 1960-talet.

Nämligen Sue Lemström och Calle Lindholm hörde till de aktiva som var med om att forma den tidiga diskohistorien och dj-kulturen i huvudstadsregionen.
Visserligen bara för en kort tid innan andra engagemang fick överhanden, men Sue Lemström hörde till eldsjälarna då Teknologföreningens (TF) lokal i Otnäs etablerades som det populära innediskot Täffä.

I boken framgår det att hennes repertoar till stora delar bestod av afro-amerikansk soulmusik med namn som Wilson Pickett, Otis Redding och Aretha Franklin på spellistan. Stora stjärnor förvisso, men knappast vardagsmat i Finland på den tiden. Också Calle Lindholm favoriserade lite ”svårare” musik och att han höll fast vid sin linje, är en annan aspekt som jag har anledning att återkomma till framöver.

”Gamla goda tider” – eller var det så?

Men för att återgå till författaren och den där smått nostalgiska känslan jag var inne på, som tidvis präglar bokens berättande - är det så här Mikko Mattlar känner inför de här gångna decennierna, som han inte själv har upplevt?

- Det finns definitivt sådant som jag skulle villa ha kvar (från 1960- och i synnerhet -70-talets diskokultur), menar Mattlar, framför allt det här, att det verkar ha varit synnerligen aktivt på den tiden, det var betydligt vanligare att man gick ut också mitt i veckan.

Det ordnades t.ex. temakvällar med olika musikstilar i fokus under varierande veckodagar på vissa ställen som Täffä i Otnäs och Gamla studenthuset.

- Det som däremot var betydligt besvärligare på den tiden, var att få information om musiken, vilka låtar som är stora hittar och hur svårt det var att över huvud taget få tag på dem, berättar Mikko Mattlar vidare.

Det här kan vara svårt att föreställa sig för den som idag hittar allt med ett enkelt sök på YouTube. En annan nackdel med de tidiga diskoteken som Mattlar tar upp är tekniken; allt var dyrare på den tiden och också delvis sämre, och det krävdes mera kännedom om elektronik och teknik av en dj än idag.

Också den tidens rock och pophittar spelades

En annan viktig poäng som kommer fram i boken är hur varierande musik det spelades på diskoteken i början av 1970-talet. Många av den tidens stora rocknamn som Led Zeppelin, Jimi Hendrix och Deep Purple varvades kanske lite överraskande vid sidan om soul och funk även med dagens lättare pophittar och den typ av nonsensslagdängor som på den tiden brukade kallades ”purkka”.

Det som är anmärkningsvärt här är, att diskoteken på den tiden också hade en stor roll i att helt enkelt presentera ny musik och populära hitlåtar för ungdomen.
För på Yle spelades det fortfarande bara någon timme popmusik i veckan, vilket också det ur dagens perspektiv kan förefalla fullständigt otroligt.

Underhållare och "konstnärer"

Bland dj:arna började det så småningom uppstå olika kotterier när yrkeskåren växte och spreds. Då kan man skönja två huvudsakliga inriktningar, av vilka den ena var klart inställd på att underhålla publiken och körde med påhejande mellanspeakar och t.o.m. vitsar mellan låtarna.

Dj Börje i farten i början av 1970-talet (ur Bore Wanners arkiv).
Dj Börje i farten i början av 1970-talet (ur Bore Wanners arkiv). Dj Börje i farten i början av 1970-talet (ur Bore Wanners arkiv). Bild: Ralf Sandell diskomusik,böcker,skivspelare,diskotek

Medan en annan grupp snarare ville fostra sin publik och få den att fatta intresse för ny och annorlunda musik än den som tidens gängse trender förde fram.

Senare kom också ett mer krävande mixande in i bilden; det gällde att (beat)mixa ihop låtarna, så att övergången till följande blev möjligast smidig. Den här nya utvecklingen gillades inte av den gamla skolans underhållare, som i sin tur av mixargänget kallades för pratkvarnar.

För att igen återge lite finlandssvensk kuriosa kan jag i det här sammanhanget nämna att exempelvis Calle Lindholm sällade sig till ”konstnärerna”. Om hans korta karriär som dj, berättas att den fick ett abrupt slut i början av 1970-talet när publiken började kräva att han skulle spela mera av den tidens skräplåtar, som han kallar dem, Yellow River och andra. Det ville han inte gå med på:

Dj-urani oli aika lyhyt ja loppui siihen, kun purkkabändit rupesivat valloittamaan alaa. Päätin että sellaista paskaa en rupea soittamaan.― Calle Lindholm ur Stadin diskohistoria

Att det alltid funnits både underhållare och konstnärer inom dj-fältet var i och för sig ingen nyhet för Mikko Mattlar.

- Men att ”konstnärerna” alltid haft en så pass stark ställning och att det alltid funnits en beställning för dj:ar med ett specialkunnande om någon viss musikstil, var en intressant insikt.

Mattlar har dock medvetet låtit bli att ta ställning för den ena eller den andra inriktningen, själv har han gjort spelningar från vardera utgångspunkten, både som underhållare och lite mer specialiserad dj.

Också mer udda låtar togs väl emot

Roligt är det ändå att märka att också den stora publiken på det hela taget har varit förhållandevis mottaglig för okänd och udda musik bara den presenteras på rätt sätt i lagom doser:

- Det måste ha varit fint för en dj på den tiden att få lyfta fram en och annan obskyr låt som inte var nån hit och göra den till ett populärt inslag i den egna repertoaren, säger Mikko Mattlar.

I slutet av boken finns också låtlistor bifogade över vem som spelade vad på vilket diskotek. För musikdiggare är de här listorna fascinerande läsning, bara att del av namnen:

Led Zeppelin: Whole Lotta Love, Wilson Pickett: Land of 1000 Dances, Commodores: Brick House, The Incredible Bongo Band: Bongo Rock etc.― ur Stadin diskohistoria

Bara för att ge några exempel, listorna är oerhört varierande.

Företagsamma typer

Bland alla dessa dj-namn som Mikko Mattlar har intervjuat finns det förstås en mängd karaktärer, som skulle vara värda att tas upp skilt för sig. Men precis som författaren påpekar – när jag frågor om någon eller några eventuella favoritkaraktärer – så är det omöjligt och orättvist att nämna en eller ens några.

- Så där mera allmänt kan jag konstatera att det finns väldigt olika människotyper bland dessa dj:ar, berättar Mattlar i stället, men det som alla tycks dela, är ett hängivet intresse för musik.

En annan gemensam nämnare verkar vara att påfallande många dj:ar också har en läggning åt någon typ av företagarverksamhet:

Här finns helt enkelt otroligt företagsamma typer, som vill pröva på allt och hittar på allt möjligt för att få sin verksamhet att snurra.― Mikko Mattlar

En aspekt av saken är att man på den tiden fick vara lite extra påhittig bara för att över huvud taget till exempel få sina skivor till handa att spela. Så man fick se till att fixa kontakter till skivbolagen eller helt enkelt starta egna importföretag och skivaffärer.

Att en och annan dj också sökte sig till mediebranschen eller gjorde namn om sig inom showbiz är också naturligt.

Regional diskohistoria efterlyses

För några år sedan utkom en annan bok om dj-kultur i Finland, Dj-kirja (se länken nedan). När jag då intervjuade redaktören Matti Nives, kallade han den för en spelöppning och efterlyste uppföljare som skulle ge fördjupning och öppna för nya diskussioner kring ämnet.

Nu finns då alltså dj-kulturens och diskohistoriens tidigare skeden inom pärmar, men författaren hoppas nu han i sin tur på att någon tar upp tråden och skriver om alla de fina diskon som dök upp kring dessa tider också i regionerna.

Jag har i min bok begränsat mig till huvudstadsregionens diskohistoria, men runt om i landet dök det upp diskotek i de flesta städer.― Mikko Mattlar

- Jag har lite grann kartlagt kring det här i en artikel och vet att, till exempel i Kuopio vid Kallavesi fanns en restaurangbåt, som fungerade som diskotek redan i slutet av 1960-talet.
Ekenäs naturum
Så här ser Gnägget ut idag. Ekenäs naturum Bild: YLE/Malin Valtonen ekenäs naturum,Ekenäs

Själv kommer jag spontant att tänka på legendariska Gnägget i Ekenäs, som jag hade glädjen att få uppleva under min militärtjänstgöring i Dragsvik i mitten av 1980-talet. Vilket var innestället att dansa på i din hemstad vid dessa tider? Eller fanns det till och med flera?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje