Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: På safari i samhällsmarginalen

Foto från Saalistajat på Aurinkoteatteri.
Pamela omgiven av alfahonan Armi och hennes ungar. På bilden Milla Kangas, Paul Holländer, Niklas Häggblom och Wilhelm Grotenfelt. Foto från Saalistajat på Aurinkoteatteri. Bild: Raisa Kilpeläinen Milla Kangas,Niklas Häggblom,paul holländer

Lagom har aldrig varit något honnörsord för Aurinkoteatteri. I stället har man ofta odlat en uppkäftig hållning med uppsättningar som varken skyggat för anarkistiska berättargrepp eller obekväma frågor. I den nya produktionen Saalistajat på Universum sätts rentav hela begreppet ”lagom” under lupp när publiken förs ut på en fiktiv expedition till en utdöende art.

Upptakten är som hämtad ur en naturdokumentär.

Någonstans i bakgrunden hörs ljudet av vattensorl och skriande fåglar. Plötsligt bryter en röst genom ljudkulissen. Det är vår ciceron Pamela (Paul Holländer) som redogör för ett av naturens obegripliga under.

I den nordliga kusttrakten bor nämligen primater som anpassat sig till de karga förhållandena och som dessutom påminner om våra egna förfäder.

Varsamt närmar forskaren sig ett exemplar av kvinnligt kön.

Det är en alfahona som plötsligt vaknar till liv och ylar efter något att dricka. Utanför en karaokebar.

Och med det är tonen satt.

Publiken tjuter av skratt inför den oheliga kombinationen av fejkdokumentär, slapstick och fyllehumor när forskarens sakliga analys av den sällsamma artens beteendemönster kläs i bild. En bild med hög igenkänningsfaktor.

Den här alfahonan ( Niklas Häggblom) har till och med ett namn. Det är Armi Salin som storsvärande och med handväskan dinglande kring anklarna försöker komma på fötter medan hon ryar efter sin fullvuxna hanne till hemmason.

En människa på glid, alltså. Är det något att skratta åt?

Nej, naturligtvis inte.

Men i glappet mellan vad vi är och vad vi helst vill vara finns mycket att skratta åt.

Och i samhällets syn på det normativa finns också mycket att förskräckas över.

Ödesdrama och samhällssatir

Armi och sonen Jarno (Wilhelm Grotenfelt) lever så långt ute i marginalen man kan innan man drunknar. Både i bildlig och konkret bemärkelse.

Utanför deras ruckel till hus slickar havet husväggarna och illa passar de också in i de rådande duglighetsnormerna.

Armi ger i och för sig blanka f-n i normer, eller håller åtminstone kraven på avstånd med en stadig dimma. Hon är en dramaqueen av gigantiska mått, den sista i sitt slag.

Men också ett rovdjur med ett rovdjurs instinkter – eller en människas när ingen fernissa kommer åt att dölja dem.

Hennes ungar Jarno och Helli ( Milla Kangas) är däremot plågsamt medvetna om vad samhället förväntar sig av dem och gör så gott de kan för att passa in.

Jarno drömmer om att rädda flockens sista utpost genom att förvandla den till ett naturreservat medan Helli är beredd att offra hela rasket.

Hon har bestämt att rucklet ska säljas till en köpare som vill bygga modellhus på granntomten och använda familjens mark som privat skidspår (!).

Men Helli har det inte heller så lätt med anpassningen till det så kallade civilisationssamhället.

Foto från Saalistajat på Aurinkoteatteri.
Kluven mellan två världar. På bilden Helli ( Milla Kangas) och Pamela ( Paul Holländer). Foto från Saalistajat på Aurinkoteatteri. Bild: Raisa Kilpeläinen paul holländer,Milla Kangas

Att både hon och Jarno behärskar hela arsenalen av trendig självhjälpsjargong hjälper inte långt. Det krävs mer än så för att dämpa ångesten och de naturliga instinkterna.

I Hellis handväska skramlar piller mot hjärtbesvär, kaffekoppsneuros, personlighetsstörningar, muskelspänning, astma ...

Och i Sanna Hietalas manus tar samhällssatiren och ödesdramat varandra i hand.

Tanken går osökt till kollegan Leea Klemola. Saalistajat är inte bara förlagd till samma kusttrakter som Klemolas Karleby-svit. Greppet är också likartat.

Politiskt korrekt eller ljummet är det aldrig men under galghumorn och de drastiska vändningarna finns samtidigt ett allvar som drabbar.

Och någonstans där i bakgrunden kan också ett svagt eko av Pipsa Lonkas elegiska Sånger vid randen av ett grått hav anas.

I Hietalas Finland är det också långt mellan människorna. Både inom flocken och utanför den trots att ödestimmen nalkas för alla.

Och rovdjursmentaliteten bubblar också under ytan överallt trots att den kallas något annat i de kretsar som lärt sig att dölja den.

Försåtligt nog placerar Saalistajat med sitt naturdokumentärgrepp förstås oss i publiken där. Bland dem som bara lämnar sin inbillade civilisation och trygghet för en stund för att på avstånd iaktta sådana märkliga djur som inte presterat nog för att räknas till de dugliga i samhället.

Men det här är förstås det tråkiga sättet att uttrycka saken.

Hietala teoretiserar inte. Åtminstone inte så att det märks.

Hon öser i stället på med vildsinta turer både i text och regi - och som publik snappar vi upp vad vi hinner.

Skådespeleri med förstoringsglas

Kvartetten på scenen går på högvarv. Känslor som i den polerade världen bara låter sig anas mellan raderna hängs ut i megaformat och det konstiga är ju att parodier drivna till sin spets faktiskt kan förvandlas till något subtilt.

Det är som om de alla agerade genom ett gigantiskt förstoringsglas. Ingenting går oss förbi och ingenting lämnar oss oberörda.

Men då avser jag det vi ser.

Vad vi hör är en annan femma. Replikerna drunknar ofta i det frenetiska öset och det är synd. Under den skrovliga språkdräkten ryms nämligen en hel del iakttagelser som formuleras både rappt och roande.

Låt vara att det i längden blir en aning för mycket. Också av publikfavoriter i snabbrepris.

Det är erkänt svårt att sluta i tid.

Läs också

  • Över 200 döda efter kraftigt skalv i Mexiko

    Uppemot 50 hus rasade samman enbart i Mexico City.

    Den officiella dödssiffran efter jordbävningen i centrala Mexiko har stigit till 226 och befaras stiga ytterligare. Räddningsarbetare och frivilliga gräver frenetiskt efter överlevande i kollapsade byggnader.

  • Vart går dina skattepengar egentligen?

    Vad kostar undervisning och hälsovård för samhället?

    Våra skatter är en outsinlig källa för missnöje. Vad får man riktigt för alla skatter man betalar? Till exempel skolgång som är gratis för eleven men kostar närmare 9000 euro per år för samhället.

Nyligen publicerat - Kultur och nöje