Hoppa till huvudinnehåll

På Pixnekliniken hjälper man människor att finna sitt värde

Susanna Gröndahl lutar hakan mot sin hand.
Susanna Gröndahl berättar om sitt liv som missbrukare och om den hjälp hon fått på Pixnekliniken i en ny dokumentär i Yle Vega. Susanna Gröndahl lutar hakan mot sin hand. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär

Att vara missbrukare handlar inte om att vara svag, säger Alex Granqvist. Han, Susanna Gröndahl och Maria Hagberg berättar om sina erfarenheter om missbruk och den hjälp de fått på Pixnekliniken i en ny radiodokumentär.

Det är en lång och snirklig väg de gått igenom för att landa i en rätt vanlig, trist vardag. Trist är förresten fel ord: Både Alex, Sussi och Maria hyllar den vanliga vardagen.

Alex Granqvist tittar ut genom fönstret.
Alex Granqvist Alex Granqvist tittar ut genom fönstret. Bild: Yle/Eva Pursiainen alex granqvist

För Sussi, 55, var vardagen att komma in i dimman med hjälp av mediciner och sprit.
Porträtt på Susanna Gröndahl
Sussi Gröndahl Porträtt på Susanna Gröndahl Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär

- Så många födelsedagar och jular som jag förstört för min dotter… det är klart att hon vände sig emot mig, berättar hon.

Maria Hagberg är 22 år gammal. Hennes mamma hade ett alkohol- och medicinmissbruk som började när Maria var sju. Att få en alldeles vanlig vardag blev Marias viktigaste dröm.

Porträtt på Maria Hagberg, står framför rödtegelvägg i solsken, grå halsduk runt halsen.
Maria Hagberg. Porträtt på Maria Hagberg, står framför rödtegelvägg i solsken, grå halsduk runt halsen. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär

- Det normala har alltid varit så tilltalande för mig. När man som yngre var hemma hos kompisar, var det så skönt att komma till ett hem där det var så normalt och hemtrevligt, och där man kände att hemmet är byggt på trygghet.

Alex, 29, var blandmissbrukare. Amfetamin, bensodiazepiner, hasch, öl och våld var hans dagliga kompanjoner i flera år. Och hat. Likaså paranoida tankar. Alex har genomgått två psykoser.

- Det har nog varit en berg- och dalbana för mig. Pixne är faktiskt viktigt för mig. Det är en trygghet. Man vet att det finns där.

Det har inte varit självklart att Pixnekliniken alltid kommer att finnas där för nya och före detta klienter. Många minns kanske uppståndelsen från förra hösten när Kårkulla samkommun som driver verksamheten beslutade att lägga ner kliniken. Det blev protester: insändare skrevs, före detta klienter berättade i media om hur de fått ovärderlig hjälp hos Pixnekliniken.

Kliniken som badar i lugn

När jag besöker Pixnekliniken i februari omges huset av ett lugn. Dels ligger det gula, lite slitna trähuset intill en åker vid en landsväg i Malax. Men lugnet finns också på insidan. Jag hör klienterna ha ett gruppsamtal bakom stängda dörrar. Teven står på i vardagsrummet som just den här dagen badar i sol.

Pixnekliniken i Malax
Pixnekliniken Pixnekliniken i Malax Bild: Yle/Patrick Stenbacka pixnekliniken
Pixnekliniken i Malax
Pixnekliniken i Malax Bild: Yle/Patrick Stenbacka pixnekliniken

Det slitna finns också här. Trådslitna plyschsoffor och spetsgardiner. En enorm, gulnad dator står i ett hörn. Men vad gör nu det. Jag smittas av den vilsamma känslan som råder här.

Korridor inne på Pixnekliniken. Lädersoffa, randiga mattor.
Korridor inne på Pixnekliniken. Lädersoffa, randiga mattor. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär
Tavla med Sinnesrobönen: "Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Sinnesrobönen finns med i vardagen på Pixnekliniken. Tavla med Sinnesrobönen: "Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Bild: Yle/Eva Pursiainen Sinnesrobönen,pixnedokumentär

Tore Lund, föreståndare för Pixnekliniken, lutar sig mot dörrposten till ett källarutrymme som fungerar som gym. Det luktar - gym.

- Visst skulle det vara jättefint med ett ny byggnad, ett finlandssvenskt beroendecenter med alla olika former av vård som behövs. Jag har ett par år till pensioneringen, det vore roligt att sluta yrkeskarriären med att se att det finns ett nytt ställe. Kanske man till och med skulle kunna jobba lite längre!

Pixneklinikens föreståndare Tore Lund är på väg upp för en trappa.
Pixneklinikens föreståndare Tore Lund är på väg upp för en trappa. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär

I köket står tre klienter och pratar och skrattar. De avbryts av Tores och min rundtur och vi undrar vad de har så roligt åt.

- Tyvärr, det går inte att återberätta! flinar en av dem. Ni borde ha varit här, vi höll på att avlida av skratt!

Här diskar klienterna själva. Det finns ingen service. Förutom gruppsamtalen, den individuella handledningen och AA- eller NA-mötena, är det de vardagliga bestyren som leder in klienterna på spåret mot ett vanligt liv.

Vy över snöiga åkrar sedd genom ett fönster.
Vy över snöiga åkrar sedd genom ett fönster. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär

Protesterna mot nedläggningen av Pixnekliniken hjälpte. Kliniken fick fortsättning, och i februari kom nyheten att Malax kommun tar över efter att Kårkulla drar sig ur den sista juli i år.

Modigt att lämna en livsstil för en annan

Vardagen på kliniken fortsätter. Och in i vardagen har Tore Lund och alla andra som jobbar på kliniken lotsat otaliga missbrukare.

- Verkligheten är inte alltid så vacker för den som druckit en längre tid. Det kan vara jobbigt att ta itu med sig själv och med saker som gått snett. Har man druckit eller drogat länge har man vant sig vid den livsstilen. Det är ganska modigt att stanna upp och satsa på en ny typ av livsstil. Visst finns det säkert en hel del rädslor av olika slag med att gå in i något nytt – ibland säger vi att det är lättare att leva i ett känt helvete än att ta steget in i ett okänt paradis. Kanske man behöver en tid här för att våga göra något nytt och förändra sitt liv.

Allt från långtidsarbetslösa till höginkomsttagare har varit på Pixnekliniken, donare till jurister, läkare och arvtagare - alla på samma linje. Alla har sina ok att bära, sina demoner att möta, och på Pixnekliniken spelar det ingen roll varifrån du kommer eller vart du åker efter att kursen är slut.

Förutom insikter och bättre självkänsla får många praktisk hjälp.

- Det kan vara allt från att skaffa jobb, börja utbilda sig, skaffa bostad, sköta skulder, sköta barn.. det är så personligt, vad man lämnat efter sig.

Klienterna börjar satsa på relationer: familjen, vänner och kompisar. Alkoholen isolerar, man drar sig undan, förklarar Tore när vi senare sitter i Pixneklinikens personalrum och pratar.

Porträtt på Tore Lund.
Porträtt på Tore Lund. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär

- De här förändringarna är ju nästan enbart positiva. Det är ju jobbigt att möta sin egen verklighet och tvingas säga att fan vad jag har ställt till det; Det här kommer jag inte att fixa på en gång, det här kommer jag att få hålla på med en god tid för att få det okej. Det är tungt att acceptera att man gjort stora misstag. I den här miljön är det okej att erkänna det, och våga göra det, för det innebär att man börjar ta itu med det, säger Tore.

"Vi missbrukare är lägst ner i hierarkin"

Jag tänker ändå på hur mycket lättare det är att dels gömma undan sitt problem, dels att klara sig ur det, om man från början har tilldelats bättre förutsättningar här i livet. Har man pengar kan man finansiera sin alkoholism eller sitt drogberoende, men har man det inte leder problemet till andra problem: skulder och betalningsanmärkningar.

I år fyller Alex Granqvist 30 år och kan fira tre år som nykter - tack vare Pixnekliniken. Han har rutiner: Varje vardag går han till Föregångarna i Vasa, ett ställe där arbetslösa kan få hjälp med att söka jobb, med att få ordning på sin ekonomi, med att få rätsida på sig själva. Nästan varje helg åker han till Jakobstad för att umgås med sin dotter. Och varje dag går han ut med sin hund, Sansa.

Alex Granqvist sitter i en soffa och använder dator.
Alex letar efter lediga jobb. Det finns inte så många, speciellt för en som inte har bil. Alex Granqvist sitter i en soffa och använder dator. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär

- I samhällshierarkin är ju vi missbrukare på botten. Politiker bryr sig inte ett skit om oss, det verkar som att dom tar aldrig upp frågan heller. Det verkar som att samhället har ett tyst godkännande att spotta på oss. Eftersom de aldrig tar upp det inom politiken eller nåt sånt.

Alex säger att det för personer som inte har kännedom om missbruk är lätt att peka på, till och med spotta på dem som missbrukar.

- Och när det är så, är det ju fruktansvärt svårt att skapa ett nytt liv. En gång missbrukare, många ser man ju att man fortfarande är det, dom ser bara den där missbrukaren men dom känner ju inte en som person, som man är.

Alex Granqvist ligger i sin soffa och krafsar sin hund.
Hunden Sansa fick Alex från ett hittedjurshem. Nu tar de hand om varandra. Alex Granqvist ligger i sin soffa och krafsar sin hund. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär

Trodde att attityderna skulle ha förändrats på 30 år

Marianne Löfström-Lahti har jobbat på Pixnekliniken sedan 1989. Hon är socialterapeut och leder gruppmöten, har öppenvårdssamtal och umgås med klienterna på kliniken. Över 1500 olika personer har genomgått vård på Pixnekliniken genom åren.

- Det är nog de underbara människor jag mött här som fått mig att jobba kvar här i snart 30 år. Man får så väldigt mycket tillbaka. Det är inte bara det att jag ger min tid och engagemang, de ger mig otroligt mycket. I eftervårdsgruppen ser jag människor som tillfrisknat, som kommer och berättar hur de mår. Det är så inspirerande. När man ser att polletten fallit ner och de är glada. Det är stimulansen i mitt arbete.

Marianne Löfström-Lahti i Pixneklinikens personalrum. Hon sitter framför en dator vid fönstret.
Marianne Löfström-Lahti skriver in klientrapporter på datorn i Pixneklinikens personalrum. Marianne Löfström-Lahti i Pixneklinikens personalrum. Hon sitter framför en dator vid fönstret. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär

Vi pratar om attityder i samhället. Så naiv var Marianne när hon började, säger hon, att hon trodde att man nu nästan 30 år senare skulle ha fått större förståelse för missbruksproblematik.

- Man pekar ut den som missbrukar som skyldig, som karaktärslös och B-klassens människa. Samtidigt har vi under årens lopp mött människor i ledande positioner, som läkare, till personer som aldrig haft ett stadigvarande jobb fast de är 45 år gamla. Man ser fortfarande ner på missbrukare, det tycker jag är tragiskt.

Marianne berättar att många av dem hon mött på kliniken är väldigt känsliga personer.

- De har behövt alkoholen - eller drogerna - som skydd, för att få mod, ofta ända från tonåren. Det är personer som inte kunnat stå emot kamrattryck, de har velat vara som de andra. Men det är viktigt att inte känna att man är sämre än någon annan fast man har problem.

Den tillbakadragna tjejen blev en av de värsta

Susanna Gröndahl städar på Pixnekliniken. Men innan hon började jobba här var hon klient. Tio gånger.

Sussi berättar om hur hon fick lov att rymma hemifrån första gången hon skulle till Pixnekliniken. Hennes dåvarande sambo misshandlade henne regelbundet och vaktade henne misstroget. Ofta började hon dricka på tåget tillbaka ner till Ekenäs, där hon då bodde. Misshandeln gjorde ju inte så ont då man var påverkad. När en kiljubytta var tom, var den andra färdig - och om inte, köpte man spolarvätska som man silade och drack.

Missbruket började redan i barndomen när Sussi var 13 år och fick veta att hennes pappa inte var hennes biologiska pappa.

Susanna Gröndahl tittar utåt från bilden, mot ett fönster.
Susanna Gröndahl tittar utåt från bilden, mot ett fönster. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär

- Jag började känna mig lite annorlunda och utanför. Sen var jag ju med om den där olyckan, jag fick en elstöt när jag var 9 månader och jag har bestående ärr på läpparna.

Sussi blev retad i skolan och var försiktig och tillbakadragen. Men när hon började gå i högstadiet blev hon en av de värsta.

- Det var på grund av mitt missbruk. Jag vågade allt möjligt. Alkoholen var en befrielse för mig, att det fanns något sånt så man kan få mod och... Nu har jag ett annat mod! Nu är det helt på ett annat sätt som jag prioriterar saker. Det är konstigt hur man tänkte då.

Pixnekliniken blev en fristad

Maria Hagberg är en av de första som varit med på Pixneklinikens barnläger och anhörigverksamhet. Hennes mamma var en helt vanlig, trygg, snäll mamma. Men så småningom utvecklade hon ett alkohol- och medicinmissbruk. Föräldrarna separerade. Mamman gick på två behandlingar på Pixnekliniken, och på så vis fick Maria och hennes syster i ett tidigt skede kontakt med verksamheten för barn och anhöriga.

Maria Hagberg kisar ut mot isen i vintersolen.
Maria Hagberg kisar ut mot isen i vintersolen. Bild: Yle/Eva Pursiainen maria hagberg

- Jag är en väldigt positiv person, och många gånger har folk varit förvånade att jag haft en sån här bakgrund. För jag tror att man inte skulle märka det i mitt vardagliga liv.

Pixnekliniken har varit en fristad för Maria.

- Där har man alltid blivit sedd. Man har fått ha alla sina känslor och funderingar. Man har inte varit konstig. De har kunnat koppla ihop mina känslor och mitt beteende med det som pågick i mitt liv och min vardag. Genast jag kommer in där känner jag mig accepterad för den jag är. Visst blir jag det annars också, vid universitetet och av mina vänner, men ingen den här problematiken på samma sätt som de gör på Pixne.

Idag är Marias mamma fri från sitt missbruk och Maria kan koncentrera sig mer på sitt eget liv. Hon studerar svenska vid Vasa universitet, sjunger i kör och drömmer om utbytesstudier i Danmark. Idag har hon den trygghet hon saknat och relationen till mamma är bättre än någonsin.

Maria Hagberg i strålande solsken i snön.
Idag är Maria Hagberg tillfreds med livet. Maria Hagberg i strålande solsken i snön. Bild: Yle/Eva Pursiainen maria hagberg
Rödtegelhus vid Vasa universitet. Tre män promenerar över cykelparkering.
Maria studerar vid Vasa universitet. Rödtegelhus vid Vasa universitet. Tre män promenerar över cykelparkering. Bild: Yle/Eva Pursiainen Vasa universitet,pixnedokumentär

- Förstås har vi fått kärlek också i barndomen, men det är en helt annan stämning när man kommer till ett tryggt hem än till ett hem där ingenting funkar. Och friheten som jag längtat efter, den har jag ju nu.

Det går bra just idag

Sussi har flera städjobb, matar fåglar och tar hand om sin dotters orm.

Fågelbräde sett genom ett fönster.
Fågelbräde sett genom ett fönster. Bild: Yle/Eva Pursiainen pixnedokumentär
Sussi Gröndahl håller upp sina nyckelringar hon fått från NA, anonyma narkomaner.
Sussi visar stolt upp sina nyckelringar hon förtjänat genom att genomgå alla 12 stegen på NA, anonyma narkomaner. Sussi Gröndahl håller upp sina nyckelringar hon fått från NA, anonyma narkomaner. Bild: Yle/Eva Pursiainen susanna gröndahl

- Varje morgon bestämmer jag att det här är en nykter dag.

Alex går ut med hunden och planerar att utbilda sig till fastighetsskötare. Han väntar på att en villkorlig dom för grov misshandel ska ta slut. Fortfarande kämpar han med sina paranoida känslor, men de lättar dag för dag. Liksom skuldkänslorna.

- Självklart känner jag ånger för alla jag skadat när jag missbrukat och levt kriminellt. Det är fruktansvärt mycket människor som fått lida på grund av mig. Så det är väl det värsta nu, att kunna förlåta sig själv för vad man gjort. Jag skulle ju vilja säga åt alla jag skadat att jag ber om ursäkt. Men det är omöjligt egentligen.

Och så har han ett önskemål.

- Jag önskar att folk fattar att man inte väljer att sticka nålen i armen bara på en dag. I en missbrukares livshistoria kan det finnas tusentals orsaker till varför man börjar missbruka: det kan vara sjukdom, psykisk ohälsa, trauman från ungdomen. Man ska inte döma, det kan handla om vad som helst, den mänskan kan ha gått igenom hur mycket som helst. Att vara missbrukare handlar inte om att vara svag.

Prydnadsänglar hänger ner från ett innertak.
Prydnadsänglar hänger ner från ett innertak. Bild: Yle/Eva Pursiainen Änglaspel,prydnadsföremål,pixnedokumentär

Dokumentären “Andra går till kyrkan men jag går till Pixne” är en berättelse om missbrukarvård och vägen till en vanlig vardag. Den sänds i Yle Vega söndagen 26.3 kl 9.15 och i repris lördag 1.4 kl 18.03. Du kan också höra den på Yle Arenan när du vill.


  • Norge skickar 13 idrottare till friidrotts-VM

    Slår Finland i storlek.

    Norges VM-lag i friidrott blir aningen större än det finländska. Diskuskastaren Sven Martin Skagestad blir den 13:e medlemmen i Norges VM-lag. Skagestad, som vunnit EM-guld för under 23-åringar, fick inbjudan av Internationella friidrottsförbundet IAAF baserat på ranking.

  • Därför är östnylänningarna hyggligare

    Enligt ny statistik har antalet brott minskat i Östnyland.

    Enligt polisens färska statistik minskade mängden brott under årets första halva med 14 procent jämfört med ifjol. I Borgå och Sibbo anmäldes hela 38 procent färre brott. Kriminalkommissarie Leif Malmberg berättar varför östnylänningarna är hyggligare i år. Eller är vi?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Per Gessle var kommunalt anställd trubadur och väckte folk ur koma

    Per Gessles är den enda som haft tre karriärer samtidigt.

    Han är en musiknarkoman. Han har levt och andats musik sedan han var barn. Per Gessle är dessutom den enda artisten som har klarat av att hålla tre olika karriärer på gång samtidigt och han har lyckats med dem alla. I synnerhet om man ser på skivförsäljningen. Han startade med Gyllene Tider och då de gör sina comeback konserter så fyller de stora stadionarenor i bästa Springsteen stil.

  • Faces i väntans tider i Fiskars

    Bloodless Diamonds från Sierra Leone till Faces.

    Etnofestivalen 4-6.8 väntar kulturdelegater och artister från Sierra Leone. Med kampanjen Bloodless Diamonds vill de presentera en ny bild av sitt land.

  • Paint-fansens respons överraskade Microsoft

    Starka responsen kom som en total överraskning för bolaget.

    Flera nostalgiker fick sig en chock på måndagen när det kom fram att Microsoft ska avskaffa det klassiska bildbehandlingsprogrammet Paint i samband med en uppdatering av operativsystemet Windows 10.

  • Prillan plingar på: Brännskär

    Kan prillan avliva en fisk?

    Pernilla "Prillan" Karlsson har varit på sommarturné runt om i Svenskfinland! I det andra avsnittet besöker hon Brännskär

  • Eivor Andersson: Om man inte vågar står man still

    Eivor Andersson sommarpratar om företagsledning och vägval.

    Eivor Andersson sommarpratar om företagsledning och vägval. Hon har varit vd i många stora svenska företag, som TUI, Ving och Coop. I sitt sommarprat berättar hon om ledarskap, företagskultur och hur det kan blåsa på toppen.

  • Hotellen i Västnyland fullbokade under konserthelgen

    Julifestivalen är sommarens evenemangshöjdare i Ekenäs.

    På veckoslutet (29.7) äger regionens största festivalhändelse rum då bland annat gruppen Toto uppträder i Ekenäs. För den som kommer längre ifrån kan det vara svårt att hitta boende eftersom ortens hotell är fullbokade.

  • Humans of Rockoff

    Vilka berättelser gömmer sig bakom festivalfolket på Åland?

    Fanny är ensam sjukvårdare på en ö med 475 invånare. Sebastian har vuxit upp i skuggan av sin tvillingbror. Här är berättelserna som går under huden på Ålands festivalfolk.

  • Fred Negendanck - en estet in i det sista

    Bildkonsten var viktig livet igenom.

    Skådespelaren, koreografen, dansaren och bildkonstnären Fred Negendanck är död. Han avled i går på sjukhus, efter en längre tids svår sjukdom. Skådespelaren Riko Eklundh stod Negendanck närmast de sista åren.