Hoppa till huvudinnehåll

Var tant Margit en kallblodig mördare?

Pärmbild till Sacha Batthyanys bok "Och vad har det med mig att göra?"
Sacha Batthyány forskar i familjehemligheter i sin nyutkomna bok. Pärmbild till Sacha Batthyanys bok "Och vad har det med mig att göra?" Bild: Weyler förlag Sacha Batthyany,Förintelsen,Ungern,Tyskland,nazism,Tysklands historia,antisemitism,judeförföljelser,judar (befolkningsgrupp),Gulag: de sovjetiska lägrens historia,kommunism

Vad hände natten till den 25 mars 1945 på grevinnan Margit von Batthyánys slott i Rechnitz när 180 judar sköts till döds, och vad har det med mig att göra, frågar sig journalisten Sacha Batthyány i en bok som lyfter fram hemligheter man tigit om i sju decennier.

Vi ska strax återkomma till Sacha Batthyánys bok, men frågan han ställer i titeln på sin bok är ständigt aktuell: Vad har det med mig, med oss, att göra? "Det" som i andra världskriget och Förintelsen.

I mer än trettio år har författaren och psykologen Hédi Fried besökt skolor runtom i Sverige för att tala om Förintelsen och om tiden hon vistades i dödslägret i Auschwitz och koncentrationslägret i Bergen-Belsen.

Framför allt har Hédi Fried talat om hur viktigt det är för kommande generationer att föra berättelserna vidare in i framtiden nu när allt färre Förintelseöverlevare finns kvar bland oss. För, som Hédi Fried konstaterar: ”Det som har hänt en gång kan hända igen, inte på samma sätt men med liknande resultat.”

Hédi Frieds familj var ungersktalande judar från Sighet i Transsylvanien, ett landområde som under 1900-talet växlat mellan att lyda under å ena sidan Rumänien, å andra sidan Ungern.

I maj 1944 sattes Hédis familj tillsammans med 3 003 andra judiska invånare från Sighet på ett tåg som förde dem till Auschwitz. Till skillnad från modern och fadern lyckades Hédi och hennes syster Livi överleva det hårda och skoningslösa livet i lägret och i juli 1945 kom systrarna till Sverige med de Vita bussarna.

I den nyss utkomna boken ”Frågor jag fått om Förintelsen” svarar Hédi Fried på en del av de frågor som hon fått under årens lopp, som ”Har du rest tillbaka till din hemstad”, ”Vad hjälpte dig att överleva”, ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Fanns det snälla SS-soldater?” och ”Vad kan vi lära oss av Förintelsen?”.

Pämbild till Hédi Frieds bok "Frågor jag fått om Förintelsen".
Pämbild till Hédi Frieds bok "Frågor jag fått om Förintelsen". Bild: Förlaget Natur & Kultur Hédi Fried,Förintelsen,judeförföljelser,judendom,judar (befolkningsgrupp),antisemitism,Rumänien,Ungern,Transsylvania,Sighetu Marmației,Auschwitz

På frågan om hon hatar tyskarna svarar Hédi Fried såhär:

”Vår hämnd är att vi som skulle utrotas lever kvar, och har nya familjer. Hämnden är att dåtidens nazister är borta, och det är fler och fler av deras avkomma som idag lyssnar på våra berättelser och arbetar för att det aldrig ska hända igen. Idag har jag många vänner bland både tyskar och ungrare, ofta barn till förövare som arbetar för samma mål som jag.”

Krigsbarnbarnen tar tag i skamfull historia

Under de senaste åren har framför allt barnbarn till såväl överlevare som förövare börjat göra upp med sin familjs historia – en historia som ofta tigits ihjäl av skam eller skuld, eller av rädsla för repressalier och vedergällningar.

För fyra år sedan gav Rainer Höss ut boken Das Erbe des Kommandaten där han försöker göra upp med arvet efter sin farfar Rudolf Höss, kommendanten i Auschwitz som mellan år 1940 och 1943 ledde arbetet med utrotningen av ungefär 2 miljoner judar.

I dag reser Rainer Höss också runt i skolor och på universitet i Europa och USA för att berätta om farorna med rasism, fascism och nazism.

Den finländska journalisten Katarina Baer har också dykt ner i sin familjs mörka historia i boken He olivat natseja (2016). Hon vill för sin del försöka förstå och få klarhet i hur det kom sig att s.a.s. ”vanliga människor” blev övertygade nationalsocialister.

Hur det kom sig att hennes farfar, diplomingenjören Gerhard, och farmor, sjuksköterskan Ortrud, blev aktiva nationalsocialister i 1930-talets Tyskland.

Farfadern var en av hundratusentals småchefer som hade till uppgift att rekrytera nya medlemmar till partiet, samla in medel för verksamheten, gatupatrullera och spionera på sin näromgivning. Han hade också en läsecirkel där man studerade Hitlers magnum opus Min kamp.

Farmodern var antagligen inte partimedlem, men det oaktat aktiv inom olika nationalsocialistiska föreningar.

Under andra världskriget omkom farfadern i strider i norra Italien. Farmodern överlevde sin make med drygt fyra decennier, men hon talade aldrig om livet i Nazityskland - varken med barn eller barnbarn.

“Det vi är överlämnar vi till kommande generationer som arv. De avgör vad de gör med detta arv, men avtryck och minnen går inte att sudda ut” konstaterar Katarina Baer (redaktörens översättning).

Foto på den finländska journalisten Katarina Baer.
Katarina Baer har forskat i sin balttyska familjs historia. Foto på den finländska journalisten Katarina Baer. Bild: Heini Lehväslaiho Katarina Baer

Katarina Baer skildrar en balttysk familjs liv och öde i ett splittrat Tyskland där man sökte vägledning och ening i högersinnad nationalism och antisemitism för att stävja olika former av yttre hot.

Nationalsocialismen företrädde ett modernt, modigt och fördomsfritt tänkesätt, och man välkomnade Adolf Hitler som den ledare som skulle komma att förena ett sönderslitet och sargat Tyskland. Ledaren som skulle återupprätta Tysklands förlorade heder och återskapa nationens forna glans.

På samma sätt som Katarina Baers farföräldrar var många tyskar övertygade om att de var med om att skapa ett bättre, starkare, stoltare, rikare och mer enat Tyskland. Målet var att bygga ett bättre Tyskland och en bättre värld.

För Gerhard och Ortrud och hundratusentals andra hängivna anhängare var nationalsocialismen som en religion - det godas kamp mot det onda.

“För dem var nationalsocialismen inte det system som vi känner till idag - ett brutalt och kriminellt maskineri där man likt slaktboskap mördade miljontals människor. En ideologi som kom att rasera grunden för mänsklighetens mest värdefulla värderingar: humanism, frihet och jämlikhet.” (ur He olivat natseja i redaktörens översättning).

I mitten av mars belönades Katarina Baer och He olivat natseja med Bonniers stora journalistpris för årets bok.

Pärmbild till Katarina Baers bok "He lovat natseja".
Pärmbild till Katarina Baers bok "He lovat natseja". Bild: Förlaget Teos Katarina Baer,nazism,judeförföljelser,antisemitism,Tysklands historia,Tyskland,judar (befolkningsgrupp)

I Tyskland finns idag ett antal föreningar och sociala forum för barn till krigsbarn där man kan ventilera olika frågor och känslor av skam och skuld, otillräcklighet och vilsenhet. Att det är just krigsbarnbarnen som nu tar itu med sitt arv och sina bojor kan te sig rätt naturligt. Om far- och morföräldrarna gick in för att tiga om sina förehavanden under andra världskriget fick föräldragenerationen kanske ägna sig åt det praktiska arbetet att röja upp:

”Varje generation har sin uppgift. Föräldragenerationen kavlade upp ärmarna för att röja undan de yttre ruinerna. Att röja undan de inre – det är barnbarnens uppgift.”

Citatet hittar den ungersk-schweiziske journalisten Sacha Batthyány när han surfar runt på olika webbplatser för att hitta svar på sina frågor om 1960-70-talsgenerationens förhållande till det tungt belastade historiska arvet.

Tant Margit, blodtörstig grevinna och Helvetesvärdinna?

För drygt sju år sedan satt Sacha Batthyány vid sitt arbetsbord och skrev på en text om spermadonatorer när en kollega slängde en tidning framför honom med ett uppslag där hans blick fastnade på ett fotografi. Han kände genast igen tant Margit. Rubriken på artikeln fick honom att haja till: ”Massaker von Rechnitz - Die Gastgeberin der Hölle”, ”Massakern i Rechnitz – Helvetesvärdinnan”.

Vad har du för en släkt egentligen? undrade kollegan, och den frågan kom att slunga Sacha bakåt i tiden och ta honom på en vindlande resa genom Ungern och Österrike, till bakgårdar i Moskva liksom Gulagläger på den sibiriska slätten, och inte minst till Buenos Aires.

Den ungersk-schweitziske journalisten och författaren Sacha Batthyany.
Sacha Batthyány skriver om sin familjs förtigna historia. Den ungersk-schweitziske journalisten och författaren Sacha Batthyany. Bild: © www.mauricehaas.ch Sacha Batthyany

Tant Margit var född Thyssen-Bornemisza, ingift i den anrika ungerska släkten Batthyány och hustru till Sachas farfars äldre bror Ivan. Hon var barnbarn till den tyske industrialisten August Thyssen och en av Europas rikaste kvinnor.

Artikeln som Sacha fått i sin hand handlade om en massaker på 180 judar som ägt rum i den österrikiska byn Rechnitz nära gränsen till Ungern en månklar natt mellan den 24 och 25 mars 1945.

På slottet i Rechnitz hade grevinnan Margit denna marsafton/natt haft stor fest och bland de inbjudna gästerna fanns många Gestapomedlemmar liksom lokala nazisttoppar och pojkar från Hitlerjugend. Enligt tidningsartikeln hade festen nått sin kulmen vid midnatt när gästerna gick utomhus för att ta livet av närmare tvåhundra judiska män och kvinnor som tvångsarbetat vid bygget av försvarslinjen i närheten. Efter avrättningen i stallet fortsatte man att dansa och dricka som om ingenting hänt.

Den österrikiske Nobelprisade författaren och dramatikern Elfriede Jelinek har utgått från händelserna i Rechnitz i sitt scenverk ”Rechnitz (Der Würgeengel)” (Rechnitz (Mordängeln)) som färdigställdes år 2008 – en pjäs som också spelats här hos oss i Jalostamo-kollektivets regi under åren 2015-16.

Elfriede Jelinek
Elfriede Jelinek har skrivit en pjäs om händelserna i Rechnitz. Elfriede Jelinek Bild: EPA/APA Ulrich Schnarr elfriede jelinek

I sin recension av Jalostamo-kollektivets uppsättning skrev Christel Pettersson om hur Elfriede Jelinke än en gång återvänder till sitt eget lands ovilja att möta ett obekvämt naziförflutet:

”(…) massakern har bara sporadiskt lyfts fram ur historien och alltid med lika vaga förtecken. Nyckelpersonerna flydde, slottet brann ner och kvarlevorna av de avrättade försvann lika tyst som ett par av vittnena. Så hände något alls om ingen kunde eller ville vittna om något för eftervärlden? Den frågan ekar genom Jelineks text gång på gång med en ironisk efterklang som småningom ljuder allt starkare.”

Förträngning av ett historiskt förflutet

Vad hände egentligen den där marsnatten 1945? Om det inte längre finns någon som kan eller vill vittna om händelsernas gång, ja, kan man då överhuvudtaget påstå att något massmord inträffat? Trots upprepade utgrävningar på ägorna kring det nerbrunna slottet i Rechnitz har man inte heller lyckats lokalisera massgraven.

”(…) än idag är det tyst. Under de sjuttio år som gått sedan brottet har platsen utvecklats till en symbol för Österrikes hantering av sitt nazistiska förflutna. Rechnitz står för förträngning” skriver Sacha Batthyány.

Sacha Batthyány blir allt mer upptagen av en historia som ingen i släkten knystat ett ord om. Det visar sig att släktingarna nog känt till att gammelfaster Margit haft flitigt samröre med nazister. Man intygade också att hon var en duktig skytt som gärna jagade vilt än i Afrika, än på sina ägor i Rechnitz – men skulle hon verkligen ha beordrat och/eller varit med om att skjuta ihjäl folk på sin gård?

Tant Margit var en amper och slagkraftig kvinna med stort inflytande. Hon var stadd i pengar och många släktingar stod i någon form av beroendeförhållande till henne. Att ifrågasätta skulle vara att äventyra förvärvade fördelar, att dra familjens namn och heder i gyttjan.

Pärmbild till Sacha Batthyanys bok "Och vad har det med mig att göra?"
Pärmbild till Sacha Batthyanys bok "Och vad har det med mig att göra?" Bild: Weyler förlag Sacha Batthyany,Förintelsen,Ungern,Tyskland,nazism,Tysklands historia,antisemitism,judeförföljelser,judar (befolkningsgrupp),Gulag: de sovjetiska lägrens historia,kommunism

Sacha Batthyánys berättelse handlar dock inte enbart om tant Margit, utan berättelsen blir betydligt bredare och djupare än så.

Via en enskild familj och några människoöden skildrar Batthyány hur krig och konflikter bygger barriärer mellan vänner och grannar, hur historiska oförrätter sätter djupa spår i ett folks självbild och hur ett tigande kan göra skillnad mellan liv och död.

”Och vad har det med mig att göra?” (i smidig översättning till svenska av Jesper Festin) är en berättelse om en farfar som efter krigsslutet tillfångatogs av ryssarna och kom att tillbringa tio år av sitt liv på olika fångläger i Sibirien, och en far som under hela sitt liv känt sig faderlös.

En berättelse om en farmor som efter kriget fick se hur familjens gods och omfattande egendomar förskingrades och konfiskerades, och som förlorade sin andra son pga. undernäring och sjukdom.

Vid sidan av tant Margit framstår Sachas farmor snart som den mest intressanta gestalten i berättelsen. En farmor som under många år skrev ner sina minnen från livet i den ungerska byn Sárosd under 1940-talet, och om livet i Schweiz och Tyskland efter flykten från Ungern efter folkupproret 1956.

Anteckningarna hade Sachas farmor samlat i en mapp med blekgröna pärmar och på sin dödsbädd utverkade hon ett löfte av sin son, Sachas far, att bränna pappren utan att läsa dem. Efter farmoderns död får Sacha mappen med anteckningarna av sin far som inte läst igenom materialet.

Det visar sig att farmor Maritta hela livet burit på en oerhört tung hemlighet.

I Sárosd levde sex judiska familjer, bland dem familjen Mandl som förestod en delikatessbutik i staden. Dottern Agnes Mandl var jämnårig med Maritta Esterházy. När andra världskriget bröt ut bodde Agnes och hennes bror Sandór i Budapest där de gick i skola.

När tyskarna ockuperade Ungern våren 1944 flyttade ett antal tyska soldater in i familjen Esterházys gård i Sárosd. Eftersom gårdens eget manfolk var inkallat till strid vid fronten beordrade man ett tjugotal lokala judar att dagligen utföra arbete på gården, bland dem paret Mandl som fått lägga ner sin butik.

En dag kommer paret Mandl och ber Marittas far om hjälp med att hitta och rädda dottern Agnes och sonen Sándor som enligt uppgifter blivit tillfångatagna och satta på tåg till Auschwitz. Marittas far nekar dem hjälp och strax därpå blir paret Mandl skjutna i ryggen av en tysk soldat. Tyst vittne till denna händelse är Maritta som livet ut kommer att bära på en sårig och skavande skuld: ”Jag kan inte se mig i spegeln utan att tänka på Mandls” skriver hon i sina anteckningspapper.

Så småningom bär Sachas efterforskningar frukt och här börjar också ett slags långsam försoningsprocess.

Sacha lyckas nämligen spåra upp Agnes från Sárosd. Agnes och hennes bror hade båda lyckats överleva Auschwitz. Efter krigsslutet gifte sig Agnes och flyttade till Buenos Aires. Men Agnes vet inte att hennes föräldrar blivit skjutna, hon lever i tron att föräldrarna tagit råttgift och begått självmord. Så lyder nämligen den officiella versionen av händelserna som Marittas far försett borgmästaren och prästen med.

Målning som föreställer avmagrade kvinnor och män på koncentrationslägret Bergen-Belsen.
Målning från koncentrationslägret Bergen-Belsen av den brittiska krigskonstnären Leslie Cole Målning som föreställer avmagrade kvinnor och män på koncentrationslägret Bergen-Belsen. Bild: Wikimedia commons Bergen-Belsen,Förintelsen,judeförföljelser,nazism,antisemitism,Koncentrationsläger i Nazityskland

Vad skulle du ha gjort? Vad gör du?

Flera gånger frågar sig Sacha Batthyány vad han skulle ha gjort om han stått där på trappan i sin farmors ställe, skulle han ha vågat trotsa sin far? Skulle han ha haft mod att säga ifrån när judarna dränktes i Donau i centrala Budapest i krigets slutskede? Skulle han ha kunnat gömma judar? Och hans rannsakande och uppriktiga, om än hukande och skamliga, svar är ett nej.

Sacha Batthyány tvingas inse att han i likhet med sin farmor är en mullvad som gömmer sig och duckar för svårigheter och motgångar, att han är undflyende och saknar handlingskraft när det skulle behövas som allra mest.

I boken med frågor och svar om Förintelsen funderar Hédi Fried över vad vi kan lära oss av Förintelsen, och enligt Fried är det viktigt att vi rannsakar oss själva för att få syn på våra egna fördomar eftersom fördomar ligger till grund för olika former av hatkänslor:

”Var och en av oss har ett ansvar, både för samhället vi lever i och för oss själva. Människor var inte annorlunda på trettio- eller fyrtiotalet än de är idag, samma människotyper lever kvar. Det ser man bäst på skolgården, i mobbningssituationer. Där finns förövaren som slår, offret, och den som bara tittar på utan att ingripa, åskådaren. Förhoppningsvis finns även en och annan som kommer till offrets hjälp. Att man inte ska vara en förövare är självklart, men man får inte heller vara en åskådare, det gör en lika skyldig som förövaren.”

01.04.2017 kl. 8:28 tillägg i texten: "(i smidig översättning till svenska av Jesper Festin)"

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje