Hoppa till huvudinnehåll

Kaj Arnö: Besök i Burma

Kaj Arnö sitter framför buddhastatyer
Kaj Arnö sitter framför buddhastatyer Bild: Sophia Arnö Burma,buddhism

Kolonialism, fredskämpe och vansinnigt vackra byar - vart man sig än i världen vänder känner man igen sig och tar selfies. Kaj Arnö besöker Burma och i den här kolumnen funderar han på hur hemma man kan känna sig överallt i världen nuförtiden:

När jag för trettio år sedan var lite på tjugo år gammal, var det enkelt att resa till orter som kändes så avlägsna som vore de på en annan planet. När jag i år ville dela planetupplevelsen med min lite på tjugo år gamla dotter tog vi oss så långt som till Burma, men tyckte oss ha mer gemensamt med de lokala än jag hade 1985 i Sri Lanka eller rentav 1988 i Leningrad.

Också själva logistiken var bra mycket enklare, med e-flygbiljetter som inte behövde reconfirmas, med på förhand bokade hotell vi hade realistiska förväntningar på, med enkelt val av goda restauranger via den ständigt internetkopplade mobilen och med de valda hotellen och sevärdheterna färdigt inprickade på kartan i en app – enkla att navigera till på ort och ställe.

Äventyrskänslan var inte lika utpräglad som på 1980-talet, men i stället hade vi en problemlös resa, fick tid med fler upplevelser i vår smak, och bar omkring på lättare och ljuskänsligare kameror med högre upplösning.

Två människor i buss i Burma
Två människor i buss i Burma Bild: Kaj Arnö Burma

Världen har krympt

Den mest slående olikheten var att det var mycket enklare att känna sig som en besökare hos gelikar, en känsla jag också hade året innan i Pakistan.

För 30 år sedan kunde jag inte hjälpa tanken att på något sätt vara bättre än de lokala; nu känns det mest som om jag är mer lyckligt lottad, och har fått växa upp under gynnsamma förhållanden. Hade världen sett lite annorlunda ut, hade kanske burmeserna varit de som ackumulerat tillräckligt med andligt och finansiellt kapital för att resa till det fattiga Tyskland och träffat på mig, en stackars migrant som för att överleva flyttat från det ännu fattigare Finland.

Arnö och burmes foto
Arnö och burmes foto Bild: Kaj Arnö Burma

Selfies och porträtt

Tydligast symboliserades vår likhet med burmeserna av vårt ömsesidiga intresse att ta porträttbilder med varandra. Det låg ganska jämnt mellan antalet gånger vi ville ta foton av de lokala (med eller utan oss själva med på bilden), och antalet gånger de lokala ville ta foton av oss (med eller utan sig själva med på bilden).

Våra nationer har delvis gemensamma idoler, med planscher av CR7 (Cristiano Ronaldo), och hotbilder, med planscher av Trump.

Burmeserna var ena hejare på att spela fotboll, utan att fördenskull glömma sin nationalsport ching loong (internationellt: sepak takraw), mest att förlikna vid volleyboll med fötterna, med en boll gjord av rotting.

Dotter tar selfie av sig och far
Dotter och far i selfie Dotter tar selfie av sig och far Bild: Sophia Arnö Selfie

Far, dotter och Aung Sang Suu Kyi

Resans ändamål var att umgås mellan far och dotter, i en miljö rik på nya impulser, skönhet, äventyr och möten med både ortsbor och medresenärer. Och visst fick vi dela nya gemensamma upplevelser av alla de slag under våra fjorton dygn i Burma.

Först gällde det att bli klok på hur man disponerar tiden, vilket försvårades av våra skrala förhandskunskaper. "On the way to Mandalay" var en fras jag hört, men att författaren var Rudyard Kipling visste jag ej.

Att någon i Burma velat byta landets namn till Myanmar visste jag också, men inte varför.

Böcker om Suu Kui i bokhandel
Böcker om Suu Kui i bokhandel Bild: Kaj Arnö Aung San Suu Kyi
Statdsvy från Burma. tempel och trafik
Statdsvy från Burma. tempel och trafik Bild: Kaj Arnö Burma

Och att Aung Sang Suu Kyi fick Nobels fredspris (1991) visste jag, och att hon nu som statschef tolererar förföljelser av muslimer i norr hade också nått mina öron; däremot hade det undgått mig att hennes far Aung Sang var frihetskämpe mot både britter och japaner, och ses som landsfader efter att han mördades ett halvår före självständigheten 1948.

Och så mindes jag att jag som småbarn roades av att FN:s dåvarande generalsekreterare var burmes och hette U Thant, fastän han var en farbror.

Berg och byar i oändlig skönhet

Rutten blev Yangon - Kalaw - Inle - Mandalay - Bagan - Ngapali - Yangon, efter dotterns och mina idoga studier av en tysk reseguide. Yangon är huvudstaden (tidigare känd som Rangoon).

Kalaw ligger 500 km norrut och är en bra utgångspunkt för vandring bland Shan-folkets bergsbyar. Inle är en 116 km2 stor insjö med pittoreska enbenta fiskare. Mandalay är en gammal huvudstad med massor av pagoder.

Gatuvy och förnsterluckor i Burma
Gatuvy och förnsterluckor i Burma Bild: Kaj Arnö Burma
mÄNNISKOR OCH BOSKAP PÅ LANDSBYGDEN I bURMA
mÄNNISKOR OCH BOSKAP PÅ LANDSBYGDEN I bURMA Bild: Kaj Arnö Burma

Bagan är en ännu äldre huvudstad med ännu fler pagoder, och dagliga ballongresor. Ngapali är en strandort som när som helst kan mäta sig med Sydostasiens vackraste stränder, men betydligt mindre exploaterad än Kuta på Bali.

Skickliga fiskare

Burmas överväldigande skönhet gör landet idealiskt för fotografer. De klassiska målen – fiskarna på Inlesjön och ballongerna över Bagan – stöter man på i diverse sammanhang, och av goda skäl.

Ta de enbenta fiskarna. De hör till folkgruppen intha, ordagrant "sjöfolk", och gripna av den allmänna "jag vill också"-sjukan hos turister suktade vi efter egna fotografier av sjöfolket som griper tag i åran med ena foten, balanserar på aktern med andra foten och håller i sitt enorma trattliknande fiskeredskap med händerna.

Alltså steg vi upp långt före soluppgången och satt oss i en av de lokala smala långa träbåtarna, drivna av ett mellanting mellan inom- och utombordare, vanliga i hela Sydostasien. Först undrade jag om vi alls skulle ha tur nog att stöta på någon av dessa kantänka folkskygga fiskare. Så naivt av mig!

Framför varje fiskare fanns det två mega-aktersnurror med fotograferande turister. Ju närmare jag kom, dess mer ifrågasatte jag autenticiteten av upplevelsen, och dess mer skämdes jag för hur vi turister exploaterar de lokala fiskarna.

Fisken han håller upp för kamerorna, tänk om han har plockat med sig den ur frysen därhemma?

Burmesisk fiskare står i fören på båt
Burmesisk fiskare står i fören på båt Bild: Kaj Arno Burma

Finurlig försörjning

Men sedan nådde jag fotografens nirvana. Förstås förtjänar en fiskare mer på turisterna än på försäljning av fisk. Också vi gav ett antal dollar, men med fullständig själsfrid. Harmoni rådde.

Varje fiskare var en mästare inte bara i att ro sin båt med ena foten och balansera med den andra, utan i att posera.

De flesta fotomodeller jag jobbat med behöver instruktioner i hur de ska posera, de behöver påminnas om att stå stilla tillräckligt länge, och många känner sig lätt osäkra om de inte får rätt entydiga anvisningar om nästa posering. Så inte intha-fiskarna. De är akrobater, mannekänger, fotomodeller, sjöfolk och fiskare i ett.

Om vår fotosession vid soluppgången dessutom bidrar att upprätthålla intha-sjöfolkets lokala traditioner och fiskekonst, ser jag då inget som helst problem i att vi underförstått kommit överens om en fotosession i svinottan. Det var renodlad estetik och ömsesidigt respektfull livsnjutning.

Burmesisk fiskare balanserar i båt
Burmesisk fiskare balanserar i båt Bild: Kaj Arnö Burma
Kvällsol över tempel och djungel
Kvällsol över tempel och djungel Bild: Kaj Arno Burma

Ballonger över djungeln

Eller ta de drygt tjugo varmluftsballongerna som varje morgon under säsongen åker över de tusentals pagoderna i Bagan, en ort som kan tävla med Angkor Wat i Kambodja då det gäller både skönheten och antalet av religiösa monument.

Jag hade en gång i livet åkt ballong från Drumsö till Sibbo, och att åka ballong över bekanta områden är förstås givande. Men visst var det överväldigande att majestätiskt få sväva över samma dimmiga pagoder från vilka vi dagen innan fotograferat de många ballongerna mot soluppgången.

Stillhet och tystnad varvades med hetta och dån från brännarens låga.

varmluftsballonger i motljus
varmluftsballonger i motljus Bild: Sophia Arnö varmluftsballonger

Fotograferingen blev central också under vår tre dagars vandring från Kalaw till Inlesjön. Ballongåkningen tog 49 minuter och kostade över 600 € för två personer; vandringen tog tre dagar och kostade under en femtedel därav, trots att kost och logi ingick.

Vi fick alltså flera tillfällen till nya besök i Burma. Bergsfolket shan odlade chili, ris och boskap. Vi fick vandra knappa 50 km, längs järnvägen, på stigar, genom byar, i landskap som påminde om Lappland eller Toscana.

Att övernatta i en "home stay" hemma hos byborna krävde förstås att man gav lite avkall på hygienen och låg på hårda britsar under tjocka filtar den kalla natten igenom (fem grader, förkyld dotter), men i gengäld fick man uppleva byns morgonbestyr på ett sätt som inte var tillrättalagt för oss turister.

Och ljuset kring soluppgången var minnesvärt också för de få av oss som inte fotograferade.

Turistande kvinna fotas med lokal burmes.
Turistande kvinna fotas med lokal burmes. Bild: Kaj Arnö Burma

Eftermiddagsté utan Kipling

Man behöver alltså inte vara fotograf för att uppskatta Burma. Maten är en fullgod källa till njutning. Höjdaren bland rätterna var tebladssalladen, med jordnötter, bönor, sesamfrön, vitlök och så förstås inlagda teblad.

Vad den pompösa stämningen beträffar gick inte The Strand Hotel av för hackor; där drack vi Afternoon Tea i kolonial stil, dock utan att råkas med vare sig Rudyard Kipling eller George Orwell.

Själva anrättningen serverades på en etagär, alltså en ställning av tallrikar i våningar ovanpå varandra. Munsbitarna var en visuell fröjd, men alldeles för söta för att falla oss på läppen.

I övrigt var maten ett medeltal av grannländernas (Indien, Thailand, Laos), med nudlar och ris som stapelvara.

Far & dotter & barn

Socialt sett var konstellationen far och dotter ypperlig för att få kontakt både med lokala och medresenärer.

Ett otal småbarn blev föremål för vår uppmärksamhet, i lokaltåget runt Yangon, under vandringen i Kalaw, på marknaderna, i den fattiga muslimska fiskarbyn söder om Yangon-floden – som sades fortsättningsvis lida av 2004 års tsunami.

Burmesiska barn
Burmesiska barn Bild: Sophia Arnö Burma

Munkarna var lätta att umgås med och vänliga. Munken: "Where do you come from?". Vi: "Finland!". Munken: "Pinglan? Nice to meet you too!". Vad svarar man riktigt på det?

Medresenärerna vi stötte på var företrädesvis tyskar, även om fransoserna inte låg långt efter. Europén i mig gladde sig åt att vi flere gånger blev tilltalade bums på franska, som om det vore klart att första bästa viting man stöter på i morgonskymningen bland Bagans tempel givetvis talar franska. Bien sûr försökte vi låta bli att göra dem besvikna.

Fäder och vuxna döttrar tycks dock inte resa så ofta på egen hand. För två år sedan i Bali togs min dotter för min unga fru; trevligare var det att denna gång bli misstagen för hennes storebror. Klart, det är svårt att åldersbestämma folk av annan ras – och det gäller förstås också mig. Men för vår egen del var det viktiga att vi delar intressen och inställningar.

Paradisstrand i Burma
Paradisstrand i Burma Bild: Kaj Arnö badstränder
tempel och turister i Burma
tempel och turister i Burma Bild: Kaj Arno Burma

Visst fotograferar dottern också då hon reser med sin pojkvän, men vi, med var sin spegelreflexkamera, eggade upp varandra till den grad att resan urartade i en enda fotografisk orgie med en skörd om 2642 tagna bilder efter att flopparna rensats bort.

Framför allt gav två hela veckor mycket tid till diskussioner, om europeiskt och burmesiskt mode, om dotterns studier och faderns arbete, om mat, hälsa, astronomi, barn, burmeser, rasism och buddhism.

Att dottern är en generation yngre förändrar inte faktum: vad den vuxna dottern behöver är inte en beskyddande far, utan en reskamrat med gemensamma intressen och värderingar.

Grönsaksmarknad i Burma. Lökar och potatis.
Grönsaksmarknad i Burma. Lökar och potatis. Bild: Kaj Arnö Burma
MAn på båt i bakgrunden skylt -foreigner only
MAn på båt i bakgrunden skylt -foreigner only Bild: Sophia Arnö Burma
Munk och turist i Burma
Munk och turist i Burma Bild: Kaj Arnö Burma

Av samma skrot och korn

De två veckorna förblev givetvis ett skrap på ytan. Men ett skönt skrap. För fem euro utanför Ananda-pagoden i Bagan köpte jag Tage in Burma, den tyska översättningen av Orwells Burmese Days, och slås av hur Orwell lyckas porträttera burmeser och britter som lika värda på ett sätt som säkert väldigt få delade på 1920-talet.

Vårt ytskrap, 30 år efter mina första besök i Sydostasien, gav mig en tydligare känsla än någonsin förr att vi är av samma skrot och korn, vi människor.

Klart att jag läst på sedan 1980-talet och nu vet vad en mudra är och har en bättre basuppfattning om buddhismen. Men att vi alla är rätt lika syns mest på ett vardagligt, emotionellt plan.

Selfiesar knipsas lika mycket av dem som av oss. Och, något som jag speciellt gladde mig åt för burmesernas del: Papporna verkar ha det väldigt bra i Burma. Mängden småbarn i pappas famn var påfallande hög, och morfar/farfar verkade vara en central figur under barnens uppväxt.

Om just denna kulturyttring är förbunden med buddhismen vet jag inte, men i varje fall är mitt spontana lekmannaintryck av vårt besök i Burma att buddhismen skapat en grogrund för ett mycket mindre antagonistiskt och mer harmoniskt samhälle än många andra religioner lyckats med.

Mingalaba!

Luftballonger över tempel och djungel
Luftballonger över tempel och djungel Bild: Kaj Arno Burma

Text: Kaj Arnö, it-entrepenör, Nagutysk och skribent.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje