Hoppa till huvudinnehåll

Britterna fick inte bli européer på 1960-talet - Storbritanniens obekväma relation till EU genom tiderna

Brexitanhängare demonstrerar
Brexitanhängare demonstrerar Bild: EPA/Andy Rain Brexit,bremain,folkomröstningar,Storbritannien

Storbritanniens förhållande till EU har aldrig varit särskilt bekvämt och det komplicerade äktenskapet kulminerar i skilsmässoansökan brexit som aktiveras den 29 mars. Läget var tvärtom på 1960-talet. Då försökte landet flera gånger komma med i gemenskapen, men det satte Frankrikes starke man Charles de Gaulle stopp för. Britterna var inte européer, tyckte han.

1951 den 18 april: Den europeiska kol- och stålunionen ingås för att få stålindustrin under bredare kontroll så att inget enskilt land (läs Tyskland) ska kunna börja rusta upp igen och hota sina grannländer. Avtalet skrivs på i Paris av Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland.

1957 den 25 mars: Samma sex länder ingår Romfördraget som skapar EU:s föregångare den Europeiska ekonomiska gemenskapen EEG.

1961 den 10 augusti: Storbritannien ansöker om medlemskap i EEG.

de Gaulle ogillar britterna

1963 den 14 januari: Storbritanniens ansökan stoppas av Frankrikes president Charles de Gaulle som lägger in veto. de Gaulle anser att britterna skiljer sig för mycket från kontinentaleuropéerna.

Winston Churchill och Charles de Gaulle i Marocko 1944.
Charles de Gaulle betraktar Winston Churchill i krigets slutskede 1944. Winston Churchill och Charles de Gaulle i Marocko 1944. Bild: CC Winston Churchill,Charles de Gaulle

1967 den 27 november: En ny brittisk ansökan om medlemskap stoppas av de Gaulle. Enligt de Gaulle hyser britterna en djup fientlighet till det paneuropeiska projektet och passar inte in bland de övriga.

1973 den 1 januari: Storbritannien blir till sist medlem i EEG efter att de Gaulle avgått och ersatts med Georges Pompidou på presidentposten. Pompidou är inte lika anti-brittisk som de Gaulle.

1975 den 5 juni: Britterna ger EEG sitt stöd med 67 procent av rösterna i en folkomröstning. Ett utträde får stöd endast på Shetlandsöarna och Yttre Hebriderna i Skottland.

Euroskeptikerna organiserar sig

1991 i november: Det första brittiska euroskeptiska partiet AFL grundas av historieprofessorn Alan Sked. Partiet motsätter sig det överstatliga tänkandet i det förestående Maastrichtavtalet.

1992 den 7 februari: De nu 12 medlemsländerna ingår Maastrichtavtalet som skapar det moderna EU och inleder integrationen av bland annat marknaderna, utrikespolitiken, valutasystemet och gränskontrollerna.

1993 den 3 september: AFL döps om till självständighetspartiet Ukip som anser att ett brittiskt utträde ur EU är den enda möjligheten nu då Maastrichtavtalet är ett faktum. Partiet når till en början inga större framgångar.

1995 den 1 januari: Finland går med i EU.

Ukip: Frankensteins monster?

1997 i maj: Alan Sked lämnar Ukip med beskyllningar om att partiet infiltrerats av rasister och ytterhögerelement.

2004 den 10 juni: Ukip noterar sina första stora framgångar. Partiet får 16 procent av de brittiska rösterna i valet till Europaparlamentet.

2006 den 12 september: Nigel Farage väljs till Ukips partiledare.

Nigel Farage är Timo Soinis förebild
Nigel Farage. Nigel Farage är Timo Soinis förebild Bild: EPA/FACUNDO ARRIZABALAGA brittisk partiledare

2013 den 23 januari: Premiärminister David Cameron lovar hålla en folkomröstning om EU-medlemskapet om hans parti Tories vinner parlamentsvalet 2015. Det ses som ett försök av honom att stoppa Ukips framgångar i opinionsmätningarna.

2013 den 2 maj: Ukip får cirka 20 procent av rösterna i det brittiska lokalvalet. Det är första gången sedan 1980-talet som något parti hotar de två stora Tories och Labour.

2014 den 26 maj: Ukips grundare Alan Sked säger i en intervju att partiet han varit med om att grunda nu blivit Frankensteins monster. Han syftar på partiets högerpopulistiska och utlänningsfientliga politik under den nuvarande ledaren Nigel Farage.

Mot folkets dom

2015 den 7 maj: Konservativa Tories får förnyat förtroende i det brittiska parlamentsvalet och bildar regering igen. Den EU-vänliga Cameron försöker rädda EU-Storbritannien genom att förhandla sig till undantag i det brittiska medlemskapet.

2016 den 19 februari: EU och Storbritannien når avtal om vissa frågor där Storbritannien ska få något mer självbestämmanderätt.

2016 den 22 februari: Tre dagar efter avtalet med EU utlyser premiärminister Cameron en folkomröstning om EU-medlemskapet till den 23 juni. Folkomröstningen är rådgivande, men regeringen lovar respektera resultatet.

Den brittiska Leave-kampanjens buss som gör kampanj för att Storbritannien ska träda ut ur EU.
Nej till EU-kampanjen använde argument om EU och Storbritannien som visade sig vara falska. Den brittiska Leave-kampanjens buss som gör kampanj för att Storbritannien ska träda ut ur EU. Bild: EPA/STR Brexit,buss

2016 den 23 juni: Nejsidan segrar knappt i folkomröstningen med 52 procent mot 48. Valdeltagandet var 72 procent. Det var speciellt de äldre som gick till vallokalerna.

2016 den 4 juli: Brexitledaren Nigel Farage avgår som Ukipledare med motiveringen att han nu gjort sitt då brexitsidan vunnit.

2016 den 9 juli: Regeringen säger nej till krav på att folkomröstningen ska tas om.

2016 den 13 juli: David Cameron (pro-EU) avgår som premiärminister och ersätts av Theresa May som nu även leder Tories och får uppdraget att ta ut Storbritannien ur EU.

Theresa May under sin första frågestund som premiärminister juli 2016.
Theresa May. Theresa May under sin första frågestund som premiärminister juli 2016. Bild: EPA/PA Theresa May

2017 den 24 januari: Högsta domstolen bestämmer att regeringen inte kan inleda formella brexitförhandlingar med EU utan parlamentets godkännande.

2017 den 1 februari: Underhuset ger regeringen fullmakt att starta utträdelseprocessen.

2017 den 29 mars: Premiärminister Theresa May aktiverar EU-fördragets artikel 50 som formellt inleder Storbritanniens utträde. Det är första gången något EU-land gör detta.

Läs mera:

I dag skrivs historia - Theresa May trycker på brexit-knappen

Dagens händelse beskrivs som en milstolpe i Storbritanniens efterkrigshistoria. Nio månader efter folkomröstningen då knappt 52 procent av britterna sade nej till EU ska premiärminister Theresa May formellt inleda processen ut ur EU.