Hoppa till huvudinnehåll

Marcus Rosenlund: Våra barn är teknikens bakåtsträvare!

Marcus Rosenlund med logo
Marcus Rosenlund med logo marcus rosenlund

För ett par år sedan vandrade jag in i en spelbutik i Helsingfors och frågade försäljaren att vad är det som gäller nuförtiden, kan han rekommendera ett hitspel åt mina pojkar?

“Minecraft” sade killen bakom disken utan en sekunds tvekan. “Alla kidsen spelar Minecraft just nu, dina grabbar kommer att älska det om de inte ännu har prövat.”

Jaha, tack för det, sade jag och betalade och gick ut.

Vad är nu det här då?

Väl hemma installerade jag spelet i konsolen och insåg omedelbart att jag hade gjort en dundertabbe! Spelvärlden som öppnade sig på skärmen såg ju helt förskräcklig ut! Grov och klumpig grafik med primitiva, fyrkantiga gubbar, som från något gammalt Commodore 64-spel från min egen barndom.

Förlåt pojkar, stammade jag, pappa har klåpat, jag ska gå och byta ut det mot någonting modernare och häftigare i morgon så fort som spelbutiken öppnar.

“Är du inte klok, det här är ju det bästa någonsin!” sade de och kastade sig på konsolen och började spela, och gör det fortfarande dagligen om vi tillåter dem.

"Less is more"

För dem som mot förmodan inte är bekanta med fenomenet Minecraft, det är alltså ett spel som till dags dato har sålts i mer än 120 miljoner exemplar, vilket gör det till det mest sålda dataspelet någonsin, näst efter klassikern Tetris. Ännu ett spel där man staplar lådor på varandra, förresten.

Minecraft skapades 2009 av den svenska speldesignern Markus Persson. 2014 köpte Microsoft upp spelet för två och en halv miljarder dollar och Persson fann sig plötsligt på Forbes lista över miljardärer.

En scen ur datorspelet Minecraft.
En solig (och händelselös) eftermiddag i världens näst mest sålda datorspel. En scen ur datorspelet Minecraft. Bild: Marcus Rosenlund Minecraft,videospel

Så här beskriver Wikipedia spelet: “Minecraft fokuserar på att låta spelaren utforska, omvandla och interagera med en dynamiskt genererad spelkarta byggt av kubikmeterstora block. Förutom block innehåller spelkartan också växter, varelser och föremål.”

Låter det inte som världens häftigaste actionspel? Nej, och det är det inte heller.

Primitiv pixelgröt

Jag, som tillhörde den ursprungliga spelgenerationen, det tidiga åttiotalets Commodore 64-nördar, med actionpackade favoritspel som The Way of the Exploding Fist, Summer Games och Impossible Mission, kunde inte begripa vad dagens kids ser i den här primitiva, långsamma pixelgröten till dataspel.

Jag menar, dagens datorer och spelkonsoler, till och med vanliga smarttelefoner, de är ju bestyckade med så superstarka processorer att spelen kan bli som filmer, med perfekta 3D-effekter och trovärdiga explosioner och miljöer som skulle ha tett sig som rena rama science fiction år 1984.

Och så vill ungarna använda all den här processorkapaciteten till att spela någonting som ser ut att vara slarvigt hoplimmat av digitala kottar och stenar! Är de inte kloka, eller?

Barn som spelar Minecraft.
Stapla digitala kuber på varandra = högklassig underhållning Barn som spelar Minecraft. Bild: Wikimedia Commons Minecraft,videospel

Nokiadödargenerationen

Det här är för övrigt samma generation som rynkade på näsan åt Nokias super-hitech-telefoner med alla tänkbara bokstavskombinationer och fyrtiotvå megapixlar och dual band och Micro-SD så det kom ut genom skorstenen, och valde en simpel rektangel av glas, med bara en enda knapp på fronten. Och ett äpple som nån hade tagit en tugga ur på baksidan.

Det var också de som gjorde Angry Birds till en succé, ett annat enkelt och grafiskt undermåligt spel utan vare sig 3D eller biljakter genom ett nattligt Los Angeles.

Mina barn (tio respektive sju år gamla) och deras generation får mig att tro att mänsklighetens teknologiska ambitionsnivå kanske planade ut något tag under det sena åttiotalet.

Och så var det filmerna

Se nu till exempel på deras favoritfilmer. Min äldre sons nummer ett-hitfilmer är Ghostbusters, alltså de två ursprungliga åttiotalskomedierna om spökjägarna från New York. De gamla Tillbaka till framtiden-filmerna är också en braksuccé hemma hos oss.

Mina söner hårddiggar till och med den gamla, ursprungliga Knight Rider-serien, Rättvisans riddersman hette den visst på svenska. Michael Knight och hans talande bil K.I.T.T., ni vet.

Däremot har de inte värst mycket till övers för dagens Spiderman, Transformers och Avengers, alla de där glassiga scifi/actionspektakelfilmerna. För att inte tala om de senaste Stjärnornas krig-filmerna.

Visst, de kan titta pliktskyldigt på dem när pappa säger att nu ska vi grabbar ha filmkväll, och filmerna är väl sisådär, enligt pojkarna, helt okej underhållning men de vill väldigt sällan se dem på nytt, om och om igen.

Annat är det med Ghostbusters (1984), filmen vars samtliga repliker min äldre son mer eller mindre kan utantill vid det här laget.

Kanske de har en poäng

Jag låtsas dissa mina pojkar, men jag förstår ju nog på sätt och vis vad som är på gång här (och jag gillar i smyg Minecraft också). Trots att jag själv älskade actionspel och -filmer när det begav sig så inser jag att det kom en gräns där det helt enkelt blev för mycket av det goda.

Det skedde sannolikt en bit in på 90-talet, ungefär vid tiden för den första Jurassic Park-filmen (1993) och framåt. När datorerna hade blivit så kraftfulla att Hollywoods effektmakare insåg att de kan göra vad som helst och hur mycket som helst av det utan att bränna halva Warner Brothers årsbudget i processen.

Rymd-Titanic som störtar in i Vita Huset medan femhundra meter höga Godzilla spelar baseball med Frihetsgudinnan som slagträ och pansarvagnar som bollar? No problem!

Action tills du spyr

Dagens actionfilmer för den yngre målgruppen är så sjukligt fullpackade med specialeffektdriven action, inte en minut går utan en explosion, och tempot är så uppskruvat att man blir fullkomligt andfådd.

Nyligen var jag med pojkarna på bio och såg den senaste Lego Batman-filmen, i 3D naturligtvis, och det var som en enda lång uppspeedad ADHD-sockerfylla.

Pojkarna high-fiveade i och för sig varandra efteråt och var som att yeaahhh!!, men de ångorna avdunstade innan vi steg av lokaltåget på vägen hem från stan och väl hemma satte de sig ned vid konsolen och byggde en stor hög med pixlade block i Minecraft.

Minns inte vad det föreställde, men det tog en lång stund och sedan sprängde de bygget i luften. Helt utan explosioner vill inte heller den nya generationen vara.

Vem bryr sig om megapixlar?

Men allt det där andra, all den högteknologiska blingblingen, det struntar många av dem i. De bryr sig katten i hur många gigahertz processorn i deras smarttelefon har.

De behöver inte heller en biljakt eller helikopterkrasch varannan minut när de väljer en film för söndagens far och son-filmkväll.

De älskar de gamla klassikerna som Ghostbusters, Back to the Future och gamla Doctor Who-avsnitt, sannolikt just för att de har ett makligare tempo som man inte behöver vara i konstant sockerfylla för att kunna uppskatta till fullo.

Vuxna utklädda till Ghostbusters.
Bli vuxna? Vi? Varför det? Vuxna utklädda till Ghostbusters. Bild: Wikimedia Commons / Uniquelycat Photo Creations Ghostbusters – Spökligan,cosplay

På 80-talet var specialeffekterna så dyra på att producenten fick sälja sin ena njure och sin ranch för att bekosta en enda rymdstrid, så man fick idka lite återhållsamhet. Men till och med då såg det billigt och hemgjort ut, speciellt när jag tittar på den tidens filmer i dag.

Jag sitter ju där med händerna framför ögonen av skam och ber om ursäkt av barnen för de amatörmässiga effekterna som Spielberg och grabbarna körde med när pappa var ung.

För länge sedan i en fjärran galax

Men mina pojkar är ju bara som att “äh, kom igen nu, det här är ju helt lysande! “Star Wars - A New Hope (1977), all right pappa, mera sådant!”

Och då är det inte för att de uppfattar det som retro, de vet knappt vad retro är för någonting. För dem är det helt enkelt bra stuff. Tidlöst.

Jag för min del börjar inse att vi mer eller mindre kan slopa drömmarna om att kolonisera Mars och att erövra galaxen, om det här är vår teknologiska bekvämlighetszon: 1980-talet.

Det ska vara min generation som gör det i så fall; med våra sista krafter landar vi på Saturnus måne Titan och skickar hem tusen megapixels foton i ultraholografisk högupplösning till våra barn som inte bryr sig, för de tittar på gamla repriser av MacGyver.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje