Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Hobbyhorse Revolution – otyglade hästflickor släpper loss

Filmplanschen till dokumentären Hoobyhorse Revolutio.
En för alla - alla för en. Elsa, Aisku och Alisa rider stolta mot solnedgången i Selma Vilhunens charmiga dokumentär Hobbyhorse Revolution. Filmplanschen till dokumentären Hoobyhorse Revolutio. Bild: Tuffi Films hobbyhorse revolution

Kortfilmen Pitääkö mun kaikki hoitaa blev Oscarsnominerad. Långfilmen Tyttö nimeltä Varpu slungade upp Linnea Skog på filmhimlen. Och med sin nya dokumentär Hobbyhorse Revolution stärker Selma Vilhunen ytterligare sin position som stjärnregissör.

Jag skall genast bekänna färg: jag hade ingen aning om att det här med käpphästar var en het trend bland flickor i olika åldrar. I flera länder.

Jag kunde inte föreställa mig att ett hästhuvud av tyg som fästs på en käpp av trä är något som engagerar och förenar. En katalysator för olika känslor, ett uttryck för gemenskap och en förstärkare av den egna identiteten.

För mig är en käpphäst en bit tyg på en käpp. Och dessvärre är jag rädd att den inte var så mycket mer än det när jag var åtta år heller. Eller femton.

Hobbyhorse Revolution får mig att ana jag att jag gått miste om något. Samtidigt som den gör mig pinsamt medveten om mina egna begränsningar.

Men mer om det senare.

Så vad handlar det om?

Selma Vilhunens färgstarka dokumentär följer ett gäng flickor som på brinken mellan barndom och tonår helt går upp i livet med sina käpphästar.

Dessa färggranna ting som i flickornas kärleksfulla händer förvandlas till levande varelser som kräver omvårdnad – men stundvis även hårda tyglar. Hästarna kan vara bångstyriga och samspelet förutsätter att man orkar träna, träna och träna.

Tills stegen sitter, hållningen håller och benen bär. Här är det av naturliga skäl omöjligt att luta sig tillbaka i sadeln och låta hästen "göra jobbet".

Jobbet sköts till 100 % av varje ryttare individuellt – och i grupp. Tillsammans ordnar man träningsläger och åker på tävlingar.

För jo, man kan tävla i dressyr för käpphästar och enbart i Finland finns det över tiotusen entusiaster att mäta sitt kunnande med.

Flicka hoppar över hinder med sin käpphäst under tävling.
När viljan finns är inga hinder för höga. Flicka hoppar över hinder med sin käpphäst under tävling. Bild: Tuffi Films / Stefan Bremer hobbyhorse revolution

En lekfull livlina

För den oinvigda ter sig hobbyn inledningsvis både absurd och lite småkomisk. Det är på något sätt svårt att smälta bilden av hur den trendmedvetna Aisku (som påminner om dansaren Coco i 80-talsserien Fame) hårdtränar för att få stegen att sitta där hon på bakgården grenslat sin käpphäst.

Lika svårt är det att få in i sin skalle att tusentals flickor landet runt faktiskt sitter med fingret på "send"-knappen för att hinna anmäla sig till årets FM-tävling. Och att fatta att det finns de som väljer att hoppa av när pressen på att klara sig till en topplacering blir för stor.

Men så är det.

Och i samma stund som Aisku tagits omhand av socialen och Elsa berättat om mobbningen hon utsatts för så inser vi att det handlar om långt mer än en lek. Hästarna är flickornas livlina och hobbygemenskapen deras andrum. En frizon där de dikterar sina egna regler.

En plats där alla är välkomna. Där drivkraften inte utgörs av vare sig idoldyrkan eller en längtan efter det motsatta könet utan där allt handlar om att bejaka lusten till ett eget rum. På ett mentalt plan.

Vad kunde vara bättre?

Säkra stilpoäng

Dramaturgiskt är Hobbyhorse Revolution en dröm - varje scen fyller en funktion och leder berättelsen vidare. Informationen om flickorna portioneras ut i välavvägda sjok och skickligt höjs ens förväntningar inför slutets euforiska klimax.

Mycket bygger på att Vilhunen hittat huvudrollsinnehavare som inte bara är färgstarka i sig utan som också ackompanjerar och kompletterar varandra på ett naturligt sätt. Det här är flickor med en förmåga att definiera sig själva, sin situation och sina val.

Men Vilhunens förmåga sträcker sig bortom valet av personer - hon har också en lyhördhet inför deras sätt att prata, tiga, agera. Ingenting känns iscensatt eller framtvingat.

I något skede säger Aisku att allt hon förknippar med käpphästarna laddas av positiva känslor - och det märks. På hela filmen.

Aisku & co applåderar under en tävling.
Heja, heja! Aisku & co lever sig in i tävlingarna. Till 100%. Aisku & co applåderar under en tävling. Bild: Tuffi Films / Stefan Bremer hobbyhorse revolution

Skoskav i själen

Trots att jag på ett intellektuellt plan från första början inser att det jag ser är en välgjord, viktig och underhållande dokumentär så drabbas jag i något skede av mentalt skoskav.

Till en början söker jag orsaken till detta i det som sker på duken. Kan man inte här skönja samma mönster som går igen i alla tävlingsgrenar? Kretsar inte det mesta kring att vinna - att vara bättre än andra?

Och visst handlar det delvis om yta? Om att vara graciös och ha en snygg häst. Med ett coolt namn.

Småningom tvingas jag ändå inse att den obekväma känslan föds ur en begränsning inom mig själv. En begränsning som gör att jag på ett personligt, emotionellt plan har svårt att förstå flickornas entusiasm.

Min fantasi räcker helt enkelt inte till för att springa liv i en käpphäst. Och jag är illa rädd för att den inte gjorde det när jag var barn heller.

Däremot hade jag full koll på vilken typ av beteende man skulle undvika om man inte ville dra jobbiga jämnårigas uppmärksamhet till sig på fel sätt. "Leka med käpphäst efter lågstadiet hade nog hamnat ganska högt på den listan" tänker jag i mitt stilla sinne medan sluttexten rullar.

Inte förrän med rejäl fördröjning inser jag att det är just den tanken som Hobbyhorse Revolution utmanar och att den just därför är så viktig. Inte för fansen - utan för mig.

För mig och alla andra som tror sig förstå barndomens och tonårstidens koder. Istället för att på djupet angripa problemet med att vi överhuvudtaget tänker i termer av koder för hur man förväntas vara när man man är tolv. Eller sjutton.

För om det är något Hobbyhorse revolution visar så är det att man skall passa sig för att förse andras livsglädje med en "bäst före"-stämpel.

Punkt.

Ett gäng flickor med käpphästar vandrar genom Helsingfors centrum.
Ett gäng flickor med käpphästar vandrar genom Helsingfors centrum. Bild: Tuffi Films / Stefan Bremer hobbyhorse revolution

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje