Hoppa till huvudinnehåll

Era erfarenheter av trakasserier på jobbet

Möte
Möte Bild: Creative Commons / Sculpt, LLC mitt första sommarjobb

Arbetarskyddsmyndigheternas nya nationella telefonhjälp tog ifjol emot närmare tvåtusen samtal om trakasserier på jobbet. Vi bad om att få ta del av dina erfarenheter.

Många skrev om att bli utfryst på jobbet:

På vår arbetsplats hålls det inte några gemensamma möten utan chefen berättar för sin favorit vad som händer och sker och hen ska sedan berätta vidare. Nu tillhör inte jag favoriterna så hen "glömmer" att informera mig. Sedan får jag höra: - Aj,visste du inte?

Jag var projektanställd och blev efter renovering av lokalerna placerad i en korridor i orenoverad del av lokalerna. Där fanns inga fler arbetsrum så jag satt ensam i ett rum i en korridor där dörrarna ut åt båda hållen hölls stängda, låstes upp med passerkort. Blev väldigt isolerat då man inte hörde de andra kollegorna.

Men nog kunde se vissa av dem genom korridorfönstrena. Kändes inte alls bra. Mobbning, utfrysning. Nästan ingen brydde sig om att jag satt där. Fruktansvärd känsla. Mådde jättedåligt. Märkt för livet av det där.

I några av berättelserna berättades om fysiska trakasserier:

Under min arbetsprövningstid vid en trädgård kom arbetsledaren in till pannrummet och drog med tummen längs min rumpa. Jag blev paff, jag kunde inte fatta vad som hade hänt. Jag uppfattade situationen men kunde inte handla. Jag hade velat slå ner honom i betonggolvet men han är lång och jag 164 cm så jag fick ge med mig.

Och också om verbala trakasserier:

- Jag vill aldrig se dig! Du är en "fjärt" i sammanhanget. Inget värd, bara en simpel xxxx. Jag kommer att bevaka vartenda steg du tar och ge dig sparken så fort jag har anledning för det. Detta var i september 2002 och mina förutsättning för de följande fyra åren på jobbet.. Trakasserier, telefonhot, isolerad från arbetsgemenskapen, ändringar utan min vetskap i arbetsuppgifter med mera. Tills jag gav upp.

Jag jobbar som lärare och min närmaste förman (rektorn) har under ett par års tid trakasserat mig med att dels ljuga om mig både för kolleger och föräldrar, dels anklaga utan grund mm. Det har blivit helt omöjligt att vara på jobb så är nu sjukskriven. Hen fick till slut hela kollegiet svängt emot mig. Därtill har också skolpsykologen tagit parti och det är en ordentlig härva. Enda utvägen är nu att försöka byta jobb.

Jag hade velat att någon skulle ha kommit till mig.

Många skrev om när ingen tror en när man beklagar sig. Eller när ingen verkar vilja hjälpa:

Bad om stöd av mina kolleger - det uteblev. Endast några ställde upp trots att de på många möten sett och hört hur chefen trakasserade mej. Under många år i jobbet hade jag sett andra råka ut för detta beteende och om jag ångrar något så är det att jag inte mera stod upp för dem som utsattes.

Hade velat att någon skulle ha kommit till mig och frågat om jag skulle komma på möte. Antagligen inte. Samma hade väl gällt om jag åkt hem i stället för att jag blev så sårad och ledsen över deras exkluderande beteende hela tiden, att de inte ens hade märkt eller brytt sig om jag var på jobb eller ej.

Dehär råden gav en av de som själv upplevt trakasserier på jobbet:

Ett råd till den som behandlas illa och mår så dåligt att den helst inte ens vill fara på jobb, är att försöka hitta ett annat jobb på någon annan arbetsplats. Om det inte hjälper att prata med chefer eller personalenheten eller företagshälsovården.

Men trivs man med arbetsuppgifterna är det svårare att sluta, och om man bara är tillfälligt anställd eller ensamstående är det ett val man inte gör. Man jobbar kvar, trots att man mår jättedåligt.
Men försök lyssna på ditt inre. Man ska må bra även på jobbet, annars är det inte värt det.

Läs också