Hoppa till huvudinnehåll

Ida Henrikson: Lady Macbeth var min idol

Ida Henrikson
Ida Henrikson Bild: Ida Henrikson ida henrikson

Ida Henrikson funderar på vad det är som fascinerar hos Lady Macbeth i Shakespeares pjäs och Verdis opera.

Då vi hade skivråd på lågstadiet ville de flesta spela Ace of Base eller Metallica, eller kanske Nirvana om de hade lite bättre musiksmak. Jag hade med mej Lady Macbeths aria Si colmi il calice från Giuseppe Verdis opera Macbeth (baserad på William Shakespeares pjäs). De andra barnen fnissade medan jag sjöng med tyst för mej själv.

Hemma klädde jag ut mej till Lady Macbeth i mantel och plastkrona, tvingade min syster att spela alla andra roller och tillsammans repeterade vi in ödesmättade scener om makt och mord som vi sedan med yviga gester och stor vördnad uppförde för våra föräldrar.

Pappa hade under många somrar jobbat som regiassistent åt Ralf Långbacka som satte upp Macbeth på Operafestivalen i Nyslott - en produktion som kom att bli en modern klassiker.

Jag och min syster växte upp i den miljön. Vi följde med repetitionerna under lager av filtar i den iskalla Olofsborgen, letade efter hemliga gångar, hängde vid orkesterdiket, kunde alla arior utantill, ett år fick vi till och med agera statister i den stora flyktingscenen. När jag var kanske nie spelade jag igenom hela övningspartituret på piano.

Jag var dökär i Jorma Hynninen som sjöng Macbeths roll med hjärtskärande bräcklighet - men mest beundrade jag Cynthia Makris, den enda rätta Lady Macbeth med sina långa svarta lockar och det underbara nattlinnet med vida ärmar som svängde så effektfullt när hon rörde sej.

Min besatthet av verket i allmänhet men Lady Macbeth i synnerhet höll i sej i många år och efteråt kan jag undra vad det egentligen var som fascinerade så.

Lady Macbeth är en ovanligt stark kvinnlig karaktär både inom Shakespeares produktion och inom den traditionella operan. Hon har en glöd, en drivkraft, en tydlig egen vilja.

Var det mörket i henne jag identifierade mej med? Onsdskan som lockade? Att en kvinna för en gångs skull tilläts vara något annat än vacker och snäll?

Fast varken Macbeth eller Lady Macbeth är i grunden onda.

- Det är kombinationen av dem två, paret tillsammans, som får hemska saker att hända, menar Ralf Långbacka när jag intervjuar honom nu, tjugufem år senare.

I Lady Macbeths första scen i operan får hon höra om häxornas spådom, att Macbeth en dag ska bli kung av Skottland. Hon inser genast att maken är för svag och inte kommer att fixa det ensam. Hon måste hjälpa honom! Alltså kallar hon på de mörka krafterna för att säkra vägen till makten.

När det första mordet - det på kung Duncan - sedan sker, får Macbeth grym ångest. Han står där paralyserad med dolken i handen och Ladyn får reda upp det hela åt honom. Hon sliter mordvapnet ur hans hand, för tillbaka det in i rummet för att spåren ska leda till vakterna, och kletar samtidigt in sej själv i den döda kungens blod. Nu är de båda skyldiga.

På sätt och vis fortsätter Lady Macbeth att vara den drivande parten genom hela berättelsen.

Men det är inte där magin ligger. Utan det är hennes svaghet som gör henne intressant. För sist och slutligen klarar inte heller Lady Macbeth av att bära skulden för det hon gjort.

- Hennes ondska är inte reell, menar Långbacka.

Till operans finaste scener hör Lady Macbeths sömngångarsekvens, där hon mitt i natten irrar omkring i slottet och tampas med sina egna demoner. Hon förgås av sina samvetskval, utan att någonsin kunna tvätta bort tanken av allt blod hon har på sina händer.

Ett så komplext kvinnoporträtt hänförde mej redan som barn. Länge hade jag en bild på Cynthia Makris, aka Lady Macbeth iklädd det dramatiska vita nattlinnet och med en enorm ljusstake i handen, brevid min säng som nån slags suspekt inspiration.

Kanske handlade det om vad popfeminismen idag skulle kalla empowerment. Lady Macbeth som en medeltida Beyoncé (minus alla mord). Inte bara kvinnan bakom mannen, utan kvinnan som utnyttjar de patriarkala strukturer som omger henne och klättrar upp längs med dem. Kvinnan som är tvungen att använda mannen för att komma vidare.

Hon har passion. Hon blir irriterad, förlorar tålamodet, älskar djupt och lever fullödigt. Hon kräver allt.

Om Lady Macbeth helt fräckt kunde ta makten över sitt eget liv och styra sitt eget öde, kan jag det också.

Men kanske bra att vara minilite försiktig med den där manipulativa sidan av sej själv...

Kulturprogrammet Lasso handlar den här veckan bland annat om Lady Macbeth.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje