Hoppa till huvudinnehåll

En söndrad familj i ett söndrat land - Vitaly Mansky's film

Mor håller upp en bild av sin son  under kriget i Ukraina
Mor håller upp en bild av sin son under kriget i Ukraina Bild: Vitaly Mansky Ukraina,Vitaly Mansky,mor och son

Livet i Ukraina är orättvist och oförutsägbart. Den som vill få en inblick i hur människor på olika håll i Ukraina tänker får mycket ut av Vitaly Manskys dokumentär Nära band.

En ung kille med en stor ryggsäck på ryggen sätter sig i vardagsrummet tillsammans med sin familj. De sitter ned inför avfärden, en tradition som lever i många delar av det som en gång var Sovjetunionen. Killens mormor gör korstecknet i luften och som tittare känner man rädslan och sorgen.

Ynglingen ska rycka in i armén och han gör det våren 2015 i Ukraina, det betyder att han kan bli tvungen att kriga på riktigt, inte bara öva i teorin.

Vitaly Manskys bakgrund

Vitaly Mansky har gjort en dokumentär utgående från sin egen familj. Han har släktingar på många håll i Ukraina och besöker dem under ett års tid. Mansky själv är född i Lviv i västra Ukraina, men kom i unga år till Moskva där han har levt sedan dess. När Sovjetunionen föll sönder blev han kvar, han blev Moskvabo och rysk medborgare. Det är han inte längre, Ukrainakrisen och kriget i östra Ukraina har fått honom att lämna Ryssland. Han gjorde det med tungt hjärta och i filmen säger han att han upplever det som händer i Ryssland som en personlig tragedi.

Kriget splittrar familjer

Det hans film visar av Ukraina och hans släktingars liv är likaså en personlig tragedi. Hur sorgligt är det inte då nära släktingar och familjemedlemmar inte längre vill tala med varandra för att de har olika politiska åsikter? Och hur oerhört smärtsamt är det inte att se sitt land splittras och människor dödas i krig?

Stadsvy i Ukraina
Stadsvy i Ukraina Bild: Vitaly Mansky Stadsvy,spårvagnar,ukraina

Trodde inte att kriget var sant

Till en början är det svårt att tro att det är sant. Kan det verkligen bli krig i vårt land, och kan kriget dra ut på tiden? Vitaly Manskys svåger i Odessa tror att kriget tar slut till hösten när det blir kallt.

Utan elström och värme kommer de att fly som råttor, säger han om soldaterna.

Nu vet vi att kriget snart har pågått i tre år. Minst två miljoner människor har flytt från det krigsdrabbade Donbass-området i östra Ukraina, de flesta till andra delar av landet, men också många till Ryssland.

Omkring tiotusen människor har dödats och ingen ser något slut på fasorna.

Snabbt flammar hatet upp

En av dem som tillfälligt flytt återfinns i Odessa för att senare i filmen åter vara hemma i Donetskområdet. Hon beskriver känslan då kriget kom.

- Vi kände skräck och panik och vet att det kan gälla oss själva.

Hon berättar också om hur gruvorna har stannat upp eftersom många lågavlönade gruvarbetare har tagit värvning som soldater eftersom de får mera betalt i kriget.

Manskys dokumentär är så genuint nära de människor som får komma till tals. Han låter kameran stå stilla långa stunder och hans släktingar får berätta. Många av dem talar om tillhörighet, vem är ukrainare och vem är det inte?

Man iittar på tv i Ukraina
Man iittar på tv i Ukraina Bild: Vitaly Mansky Ukraina,nyhetssändning

Hur snabbt har inte hatet flammat upp mellan människor i olika regioner och hur lätt har man inte tagit till sig det som televisionen har gjort gällande. I Donetsk ”vet” man att maktskiftet i Ukraina var fascisternas verk och i Lviv tycker någon att Ryssland kan ta hela Donbass-området.

Bara kriget inte berör oss

När allt man trott på, stabilitet, trygghet, framtid slits sönder går det lätt så, att man ser till sig själv och sina närmaste och hoppas på det bästa för egen del. Som Vitalys mamma, som höjer en skål:

För fred – eller för att kriget åtminstone inte ska beröra oss!

Så oerhört mänskligt och lätt att förstå. Många av oss som ser filmen i Finland kanske innerst inne också reagerar så. Vi önskar att det ska bli fred i Ukraina men än mera önskar vi att vårt land aldrig mera ska drabbas av krig.

Man och kvinna i Ukraina i sliten bostad
Man och kvinna i Ukraina i sliten bostad Bild: Vitaly Mansky Ukraina,hem,fattigdom

Den här filmen ger så mycket, genom att den speglar så många olika synvinklar utan att döma eller tillrättalägga. Den visar också miljön så som den verkligen ter sig hemma hos människor i Ukraina. Vaxduksklädda bord belamrade av påsar, koppar, flaskor och burkar. Flagande målning och nedslitna stolar i rum där tv:n flimrar på för sig själv. Och de kvarlämnade papplådorna, eller en papplåda som tv-möbel. Man kan känna doften av matos från köket.

Så orättvist

Man kan också in i märgen känna hur overkligt det är när vissa sitter och samtalar på kafé medan andra går fram i ett begravningsfölje då en ung soldat har stupat.

Lika overkligt var det jag själv till exempel såg i Donetsk inför julen 2014, då en del människor höll till i bombskydd i stadens utkant efter att de förlorat sina hem och andra handlade nyårsmat och köpte teaterbiljetter i stadens centrum.

Jag träffade själv en ung kvinna på en nedlagd skola utanför Kiev vintern 2015. Hon hade flytt från sitt hem i det krigsdrabbade området och levde plötsligt i en flyktingförläggning. Hon flydde höggravid med sin tvååring västerut när hennes hemstad Horlivka besköts.

Jag som hade brukat leta barnkläder och recept på nätet skrev plötsligt in sökorden flyktingmottagning och omplacering.

Livet är orättvist och oförutsägbart och det blir väldigt tydligt i Vitaly Manskys dokumentär "Nära band".

Text: Kerstin Kronvall
(Kerstin Kronvall har i flera år bevakat Ryssland och krisen i Ukraina för Yle)


Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje