Hoppa till huvudinnehåll

Dan Ekholm: Terrorismen minskar förtroendet mellan människor - Stockholm försöker stå emot

Redaktör Dan Ekholm
Redaktör Dan Ekholm Bild: Yle/Jyrki Valkama ekholm

Jag återvänder till min gamla hemstad Stockholm förfärad. Ängslan och sorg drabbar mig. Det är svårt att se det fredliga, vackra Stockholm så sårat.

Praktiskt taget alla finländare har gått på Drottninggatan, nästan alla har shoppat inne på Åhléns varuhus. Det kom så kusligt nära.

Inom en vecka har våra närmaste storstäder Sankt Petersburg och Stockholm drabbats av terrordåd.

Jag har rapporterat härifrån tidigare om traumatiska händelser. I december 2010 sprängde en terrorist sig själv i luften på en sidogata till Drottninggatan, men som tur var var det bara han själv som strök med. Nu var det värre.

På ett annat varuhus, NK, knivhöggs den dåvarande utrikesministern Anna Lindh den 10 september 2003. Det visade sig vara en man med mentala problem som stod bakom dådet. Också den händelsen satte djupa spår i svenskarna.

I skrivande stund vet vi inte om fredagens dåd var resultatet av sinnesförvirring eller politisk eller religiös extremism. Eller eventuellt en kombination av allt det här.

Tvungen att lifta från Arlanda

Men redan efter att jag hade landat på Arlanda flygplats fick jag vidgade perspektiv. Arlanda Express var ur trafik, pendeltågen gick inte och flygbussarna var inställda. Till taxibilarna ringlade sig en flera hundra meter lång kö. Det enda jag och mina finska kollegor kunde göra var att lifta den 40 kilometer långa vägen in till Stockholm City.

Den pakistanske IT-ingenjören Faisal hade precis släppt av sin kollega på flygplatsen då jag ryckte i bildörren. För honom var det alldeles naturligt att hjälpa några strandsatta journalister och fotografer från Finland.

Faisal från Lahore berättade att ett stort terrordåd i Pakistan är när det är över hundra dödsoffer. Men livet måste också då gå vidare trots det, sade han. Det finns inget alternativ.

Men nu har det drabbat också Sverige dit han har kommit för att bygga sig ett bättre liv. Landet som skulle vara ett av de tryggaste i världen. Faisal är rädd att livet ska bli besvärligare för honom och hans familj. Han ser ut som en pakistanare och han är rädd för att bli trakasserad av högerextremister.

Han skjutsar oss längre än var han själv bor, men så hör vi på radion att tunnelbanan sakteligen börjar gå igen. Vi får skjuts till närmaste tunnelbanestation. Han vägrar att ta emot någon som helst betalning. Det är alldeles naturligt att man hjälper varandra då en besvärlig situation uppstår, säger han.

Tomt på gatorna i Stockholm

Stockholm är lika bedårande vackert som alltid i halvmånens sken som speglar sig i Riddarfjärden. Men det är tomt på gatorna. Några enstaka människor och bilar rör sig i innerstaden. Det är på något sätt spöklikt den här fredagskvällen.

Ann är sargad då jag möter henne vid ingången till Rådhusets tunnelbanestation på Kungsholmen. Hon har varit orolig för sina barn ända sedan attentatet inträffade. Hennes barn befann sig några kvarter ifrån Åhléns då det inträffade.

Hon säger att det har varit en traumatisk dag. Hon var strandsatt på kontoret och polisen uppmanade folk på hennes arbetsplats att stanna inomhus. Drygt fem timmar senare får hon äntligen ge sig av hemåt och tunnelbanan har börjat gå igen.

- Det känns som om man inte kan lita på någon alls, säger Ann.

På regeringskansliet Rosenbad håller statsministern en presskonferens om det som skett.

- Om det är ett terrordåd och oavsett om det utförs av en organisation eller en ensam gärningsman, så är målet med terrorismen att underminera demokratin. Att så split mellan människor så att fler ska börja hata och misstro varann, säger statsminister Stefan Löfven.

Han försäkrar att sådana gärningar aldrig kommer att lyckas i Sverige. För vi vet att våra fiender är de här avskyvärda mördarna, det är inte varandra.

- Vårt budskap kommer alltid att vara klart, vi kommer inte att kuva oss, ni kan inte styra våra liv, ni kommer aldrig någonsin att vinna, försäkrade statsminister Stefan Löfven.

Jag vandrar mot hotellet. Oron griper omkring sig, men svenskarna är lika vänliga som de alltid har varit.

Några kommer att säga ”vad var det vi sade”, andra kommer att sörja med svenskarna och beundra dem för att de håller samman och inte ger efter för hysterin.

Dan Ekholm, Stockholm

Läs också