Hoppa till huvudinnehåll

Tomas Jansson: Därför skällde jag ut mitt favoritband backstage

Bildcollage med Tomas Jansson och Lolita Pop.
Bildcollage med Tomas Jansson och Lolita Pop. Bild: Yle rivet ur mitt arkiv

En historia om att hitta ett favoritband och förälska sig, skälla ut det under första Finlandskonserten, och det osannolika återseendet många många år senare.

"Jag har ett minne från igår, jag brann i längtan, i klangen från en tid" (Minne från igår, 1982 / Per Eriksson)

Det är april för 35 år sedan. 1982. Jag är en mycket ung rockkritiker som varje vecka får paket med skivor som jag har beställt från Sverige och Finland.

Vanligtvis är jag förberedd, som kritiker brukar jag veta precis vad jag har att vänta redan när jag för vinylen till skivspelaren. Men en dag kommer posten med ett paket som jag inte ens har bett om, tre skivor med svenska band som jag aldrig har hört talas om.

Två av dem rycker jag på axlarna åt, men den tredje skivan tar direkt tag i mig; samspelet mellan två påträngande gitarrer i newyork-prepunkstil, en personlig spännande kvinnoröst, svenska texter där punkarvets direkthet möter en poetisk mystikfylldhet, och en atmosfär av total hängivelse, att det här är det allra viktigaste i livet just nu. Allt kryddat med känslan av att jag är helt ensam i Finland om att höra låtarna. Som ett brev från Örebro direkt till mig.

”Jag har ett minne från igår, då allting var klart, i en vision från förr, då allting var glas, i mitt minne från igår, jag såg en måne dra förbi / jag såg de vackra orden, som viskades så tysta, såg den vita jorden, som glaset hade kysst” (Minne från igår, 1982 / Per Eriksson)

För exakt 35 år sedan publiceras recensionen där jag försöker hitta formuleringar som skulle få läsarna att förstå att det är något alldeles speciellt med denhär gruppen, och avslutar med att lova att man ”ännu nångång får se gruppen på scen också här i Åbo”.

Bandet heter Lolita Pop, och jag har ingen aning om allt som ännu skulle hända.

Skivrecension.
Kärlek vid första lyssningen. Skivrecensionen för 35 år sedan. Skivrecension. Bild: Tomas Jansson / Yle Lolita Pop

Det går 22 månader, det kommer en ny skiva (bättre än debuten) och ännu en (den är magisk), och så en dag går min profetia i uppfyllelse; de ska faktiskt spela på Kåren i Åbo!

Jag går som på nålar hela dagen. Ett av mina absoluta favoritband, som jag har upptäckt helt själv, i min hemstad!

Jag har bestämt mig för att det ska bli årets rockupplevelse. Jag kan största delen av låtarna utantill, jag laddar upp med några öl, söker mig riktigt nära scenen. Bandet kommer in, kör igång, allt låter bra, precis som det skall låta. Tills vokalisten Karin Wistrand börjar sjunga. På engelska!

Jag kan ännu minnas chocken.

Lolita Pops texter var ju på svenska, det var viktigt för mig, de var en så organisk del av helheten men nu kändes de plötsligt så avlägsna, som från ett annat universum som jag inte hade någon relation till. Jag som såå hade sett fram emot konserten, och så blir allt bara fel. NEJ!!!

I pausen kan en halvberusad förälskad men upprörd kritiker inte hålla sig.

På den tiden gör banden alltid två set, halvvägs in i spelningen är det paus. Det är då jag tar mod till mig och rusar backstage för att skälla ut bandet med typ ”Hur fan kan ni sjunga på engelska då ni uppträder här där alla är finlandssvenskar?”. Och någon i bandet svarar förvånat med ett ”jamen vi ska åka runt i Europa så vi bestämde oss för att översätta låtarna och, det var svårt att veta, om publiken här skulle förstå svenska”.

Jag har ingen aning om vad som händer backstage efter att jag backar tillbaka till konsertsalen. Men efter pausen sjunger de på svenska, och då faller allt på plats. Det blir en kanonspelning, jag kan sjunga med i alla låtar, och då jag efteråt följer med till bandets hotell för en intervju skrattar vi redan åt incidenten tillsammans med gitarristerna Benkt Svensson (idag känd som pappa till systrarna i First Aid Kit) och Sten Booberg.

Konsertrecension.
Konsertrecensionen. "Efter pausen lossnar det i alla fall"... Konsertrecension. Bild: Tomas Jansson / Yle Lolita Pop

Under åren som följer träffar jag bandet många gånger. Jag åker till bandets skivstudio i Stockholm i samband med att de ska lanseras i USA och gör sin första skiva på engelska, då Kårens kultursekreterare har en lucka och ber om tips på intressanta band lyckas jag få dem att göra en avstickare till Åbo under en turnépaus, och när bandet redan lagts på is (1992) hälsar jag på hemma hos Karin W i Stockholm och Sten B i Örebro för att samla material till ett långt reportage för en rockbok där jag ska beskriva en kritikers relation till ett favoritband och balansgången mellan okritisk förälskelse och objektiv kritik.

Boken blir det ingenting av, men det blir långa samtal där vi diskuterar min favoritskiva Irrfärder (1983) och hur komplicerat det var att försöka ta sig in på den amerikanska marknaden.

- Men tydligen behövdes det ett licensavtal i USA för att den svenska publiken på riktigt skulle få upp ögonen för oss, för sedan sålde vi fem gånger mer än tidigare.

I vardagsrummet i Örebro bläddrar jag i Stens skivhylla, plockar fram Irrfärder och berättar att den är min absoluta favorit, med så många magiska låtar. Viskningar, Centrifug, Söker en skatt, Universums under...

”Låt mig se in i min framtid, vänligt vilande vind, blås omkull alla korthus, låt mig sända och ta in / hoppas du förstår, ta min slitna hand, ta en bit av min dröm, den är stark men god / som ett universums under, en enda livslång dag, när vi i rytande åska, ber alla spöken dra” (Universums under, 1983 / Thomas Johansson)

- Ja det fanns fantastiska stämningar i det vi gjorde då, minns Sten. Vissa grejer är så ruskiga att jag måste stänga av, den plattan är så total i sina känslolägen, på något sätt ett dokument över bitterhet, åtminstone texterna.

- Det gick ju för långt till slut. Vi tillbringade dygnet runt tillsammans, bodde på samma gård, och hade vi fritid så, ja, vår bekantskapskrets krympte tills vi bara hade varandra. Lolita Pop betydde allt för oss.

"Blir jag tvungen att skrika, eller hör du ändå, det är inte om vädret, hoppas du förstår, hoppas att du hör, visa mig hur man gör, för att få höra till, för att få bli som ni vill / som ett universums under, en enda livslång dag, när vi i rytande åska, ber alla spöken dra” (Universums under, 1983 / Thomas Johansson)

Det var kanske det jag hade känt av, en musik som betydde allt.

Skivkonvolut.
Debutskivan <em>Falska Bilder</em> och favoritskivan <em>Irrfärder</em>. Skivkonvolut. Bild: Tomas Jansson/YLE Lolita Pop

Så får jag en Irrfärder-anekdot.

- När vi spelade in Viskningar var Karin förkyld, hon sjöng med ett mycket lågt röstläge. Och just då hon sjöng den där raden ”i skuggan av en viskning, kom du till mej”, just då så ringde telefonen! Det kändes som ett meddelande från yttre rymden på något sätt.

Så det är därför den signalen kom med på skivan?

- Ja vi bara måste lämna den kvar.

Sten Booberg och Karin Wistrand.
Sten Booberg och Karin Wistrand, live i Stockholm sent 80-tal. Sten Booberg och Karin Wistrand. Bild: Mikaela Weurlander Lolita Pop

Där skulle historien egentligen sluta, men nästan tjugo år senare kommer den osannolika fortsättningen.

Det är sommar i Åbolands skärgård. Jag och min sambo hyr ett gammalt trähus, med en stor och ojämn gräsmatta som jag regelbundet hyvlar med en muskeldriven sliten gräsklippare för att skrämma bort så många fästingar som möjligt.

En solig dag ska sambon få middagsbesök av en kollega, som har frågat om hon kan hämta med sig en rikssvensk kollega + sambo.

Jag beställer abborrfiléer av min hyresvärd, bullar upp med nypotatis och en massa sallader. Så knackar de på och... där står Sten Booberg framför mig! Plötsligt finns han i mitt sommarkök och steker fisk tillsammans med mig, min sambos kollegas rikssvenska kollegas sambo.

Vid middagsbordet blir det prat om incidenten på Kåren. Stens sambo frågar ”hur kan du komma ihåg det där, det är ju snart trettio år sedan?”. Och Sten svarar med ett ”jamen det var väl inte precis vanligt att någon rusade in backstage för att skälla ut bandet, klart jag minns”.

När jag nu lyssnarIrrfärder igen... Det är länge sedan, men musik ger upphov till så starka minnestrådar att jag handlöst slängs tillbaka till 80-talet och de rysningar jag kände i kroppen när jag lyssnade på låtarna de allra första gångerna. Den skivan har fortfarande en alldeles speciell plats i mitt rockhjärta, fast Sten kallade den för ”så extrem att man inte kan vänta sej att andra än fanatiker ska orka med den”.

Ja, det är väl det jag är då. Och det är väl så med dedär alldeles speciella kärlekshistorierna, också när det gäller rockmusik. De följer en livet ut, vare sig man vill det eller inte.

”Det vackraste du gav mej var, tre salta diamanter, jag strök dem från din kind en gång, när allt var vassa kanter / Dimman blev vår vän, och skylde oss från gatans blickar, Min kappsäck fylld av ögonblick, blir brev jag aldrig skickar" (Salta diamanter, 1983 / Sten Booberg).

ps. Jag Jag hittar inga youtube-klipp från Irrfärder, men via den här länken hittar man en låt från bandets fjärde och sista svenskspråkiga skiva Att ha fritidsbåt. Långa tåg.

Rivet ur mitt arkiv

I artikelserien minns Tomas Jansson en stor journalistisk upplevelse som firar jämna år just den månaden.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje