Hoppa till huvudinnehåll

Anne Hietanen: Slav under blicken

Anne Hietanen
Anne Hietanen Bild: YLE/Barbro Ahlstedt anne hietanen

En dag åker jag till jobbet som en osynlig seriefigur. Vem har inte drömt om att få vara osynlig?

Det är faktiskt mycket skönt, jag känner mig fri, fri att göra vad jag vill och se ut precis hur som helst. Plötsligt slår det mig att om jag gjort samma färd för tjugo-tjugofem år sedan hade resan sett annorlunda ut. Jag hade inte fått vara i fred med min bok, hade jag ätit något hade det blivit ett ståhej, hade jag på något sätt utmärkt mig hade det genast kommenterats. Jag hade varit väldigt medveten om allt stirrande och mitt motdrag hade varit att iscensätta en show som gått ut på att visa att jag inte var medveten om blickarna. Det var viktigt att visa att jag inte var fåfäng, att jag inte ibland till och med njöt av blickarna.

Det är klart att jag njöt av en del blickar, men för det mesta var det störande och de flesta kontaktförsök var osmakliga. Som fjortonåring kunde jag aldrig förstå varför män som kunde vara tre-fyra gånger äldre "uppvaktade" mig. Det kändes inte värdigt över huvudtaget och när jag tålmodigt och vänligt avböjde fick jag inte sällan ett "högfärdiga hora" slängt efter mig. Eller varför inte någon negativ kommentar om mitt utseende, för att jag nu inte bara skulle tro att jag var något, inte var någon ens intresserad av mig, vad trodde jag? Ja ni hör själva, så här efteråt tycker jag att det kanske ändå var lite överkurs att jag i det läge alltid tänkte på att inte döma den som gav kommentaren, vad visste jag om vad han just varit med om?

Jag tror inte att jag varit speciellt utsatt, inte kände jag mig heller utsatt, det var bara något jag var van med och något som hörde till vardagen. Först nu förstår jag hur perverst det tankesättet var och det värsta är att om inte männen slutat titta hade jag nog aldrig själv kommit på hur jag skulle ha gjort för att frigöra mig från blickarnas makt.

För sanningen är att den som tittar har makt, Iris Marion Young beskriver i Att kasta tjejkast hur flickor efter att de kommit i puberteten plötsligt tänker på hur de ser ut när de kastar boll. Det gör att de börjar kasta på ett annat, snyggare sätt som kanske ser bättre ut, men som fungerar sämre. Flickorna är inte längre i sina kroppar, de ser utifrån sig själva tillsammans med den manliga blicken på sina kroppar. På samma sätt har jag varit slav under blickarna, hur ser jag ut, hur tar sig det här ut i andras ögon?

Förstås behöver man inte förhålla sig till blickarna, men visa mig den som inte gör det?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje