Hoppa till huvudinnehåll

Mikael Crawford: Skrällen som hörs i hela regionen

Yle Östnylands chef  Mikael Crawford
Yle Östnylands chef Mikael Crawford Bild: Fredrika Sunden/Yle Yle,mikael crawford

Finns det något svenskt ord för det av Timo Soini lanserade "jytky"?

Det är i såfall det enda ord som lämpar sig att använda om SFP:s valframgång i Lovisa.

Enkel majoritet i fullmäktige är något som man trodde hörde till historien. I en tid av ökad individualism och flera flytande väljare har trenden snarast varit den motsatta.

Men inte i Lovisa. SFP lyckades skapa en kandidatlista som var fräsch och lockande och hade en perfekt jämvikt av ungt och gammalt.

Och stjärnorna stod i rätt konstellation. Då de andra partierna i Lovisa i bästa fall bjöd på nödlösningar (exempel Vänsterförbundet som lyckades tappa samtliga tre mandat) eller gammal skåpmat (Samlingspartiet och SDP) och många gamla fullmäktigeledamöter tackade för sig var sensationen ett faktum.

Och nu?

Då valresultatet stod klart kom SFP i Lovisa med sedvanlig klädsam anspråkslöshet: "Vi måste samarbeta trots att vi har majoritet" och "vi är inte ensamma (i fullmäktige)", löd kommentarerna.

Och sant är att SFP måste samarbeta men i första hand gäller samarbetet utanför kommungränserna.

Som landet nu ligger kommer flera av de stora politiska besluten under de kommande fyra åren att gälla frågor som har resonans i hela landskapet. Social- och hälsovårdsreformen är det klaraste exemplet, men också annars kommer nästa valperiod att präglas av frågor där de östnyländska kommunerna måste enas för att ha något att säga till om.

Ett rimligt antagande är att utsikterna för samarbete nu har förbättrats.

Vänsterkris

Vid första anblick är det lätt att peka ut Sannfinländarna som den största förloraren i regionen men det är att göra det för lätt för sig.

Om vi istället frågar oss vad det var som inte hände i valet så är svaret entydigt: SDP lyckades inte slå mynt av sitt fördelaktiga läge.

De röster Sannfinländarna tappade föll någonstans under sofflocket och hamnade inte hos SDP. Om SDP inte vill krympa ytterligare krävs politiskt nytänk under de kommande fyra åren.

Nyfiken Grön

SDP:s sits blir ännu mera klar om man jämför med hur det gick för det andra stora oppositionspartiet De gröna (jo, SFP och Kristdemokraterna gjorde också goda val): en väntad valseger.

I Borgå är De gröna nu ett större parti än Samlingspartiet.

Nu väntar vi då på att se hur den Gröna politiken ska börja märkas.

För märks den inte så kan den gröna framgången bli kortvarig.

Ännu en allmän reflektion. Valrörelsen var som helhet en mycket städad affär i regionen; inga övertramp, inga billiga försök att plocka poäng, rimligt med välfläsk och respekt mot andra kandidater och partier.

Bra, mycket bra.