Hoppa till huvudinnehåll

Carolin Ahlvik-Harju: Finns det ett budskap i att Jesus knappt sa ett ord på korset?

Porträtt av Carolin Ahlvik-Harju
Porträtt av Carolin Ahlvik-Harju Bild: Ville & Emilia Kavilo/privat carolin ahlvik-harju

Terror på bägge sidan om vårt lands gränser, hungersnöd och gasattacker - hur skall man förhålla sig till lidandet i världen och vilket hopp ligger i att Jesus knappt talade på korset? Carolin Ahlvik-Harju är teolog och skriver i den här kolumnen om uppståndelse och smärta:

Påsken innebär olika saker för olika människor. Den är otvivelaktigt en viktig religiös högtid i första hand, men har också kommit att bli en efterlängtad familjehögtid och en kommersiell högtid.

I den kristna traditionen är påsken årets höjdpunkt och runtom i världen är det stor fest i kyrkorna på påskdagen – uppståndelsens dag. För någon vecka sedan sa jag därför till min man: ”Visst ska vi gå i kyrkan på påskdagen?” Efter en riktigt tungrodd vinter längtade jag så mycket efter att få fira denna glädjens, hoppets och nyvaknandets fest.

Uppståndelsen och hoppet om kärlekens seger

Under påsken uttrycks glädjen och hoppet genom specifika ritualer: palmblad, barnkör och hurrarop. Uppståndelsefesten är en stark symbol för vad den kristna tron – och många andra religiösa traditioner – handlar om, nämligen hoppet om att godheten och kärleken alltid vinner över smärtan, lidandet och det onda.

De senaste veckornas nyhetsrubriker har dock distraherat min längtan efter glädjeritualerna. Deportationer i Finland, bombattacker i Syrien, hungersnöd i Somalia, terrordåd i St Petersburg och Stockholm. Varje punkt på listan (som kunde göras betydligt längre) tvingar mig att hålla andan och för varje ny rubrik känner jag hur min själ vittrar sönder lite mer. Uppståndelsefestens ritualer känns plötsligt helt malplacerade. Istället är det långfredagens tunga mörker som är mera i samklang med min själ.

Allt detta våld, all orättvisa, all den oerhörda ondska som manifesteras i de händelser som når över nyhetströskeln. All den ondska som omedvetet framträder i små gester mellan oss människor. Har vi alls några förutsättningar att utstå smärtan, lidandet, ondskan? Finns det överhuvudtaget något utrymme för hopp? Är vi redo för uppståndelse?

Lidandet som gör oss stumma

Den tyska teologen Dorothee Sölle som på 1970-talet starkt tog ställning mot samhälleliga orättvisor och krigsgärningar skriver om lidandet: ”Det finns former av lidande som dämpar en till en tystnad som hindrar all form av diskussion... den sortens malande och ihärdiga lidande som holocaust, eller den fruktansvärda hopplöshet som de tusentals människor som är i nöd bortom all kontroll gör människor förstummade och utan ord.”

Den särskilda tystnad som Sölle beskriver är den som uppstår till följd av djupt lidande. Den chockartade tystnad som framträder då en cancerdiagnos ges, efter avslöjandet av otrohet, i efterdyningarna av en våldtäkt, vid nekande beslut på en asylansökan, efter terrorattacker vi inte såg komma. Den sortens lidande som helt enkelt är för överväldigande för att låta sig kläs i ord. Den sortens lidande som på ett ögonblick tycks förändra hur man ser på världen och människorna i den.

Den kristna traditionen bär på ett budskap om att det goda ska segra, men berättelsen är också genomsyrad av en konstant spänning mellan den smärta som är nu och den frihet från smärta som ska komma. Påskberättelsen – passionsberättelsen – är ett uttryck för denna spänning. Jesus led och dog före han uppstod. Någon kan se denna spänning som ett bevis för att Gud inte finns, eller om han finns, som ett bevis för att han inte är allsmäktig och god. För mig blir det här en påtaglig del av mitt eget liv.

Det som gör Jesus betydelsefull handlar om att hans lidande och död var så makaber och brutal. Det var just den sortens lidande som finns inbäddat i nyhetsrubriker, i blicken på alla de flyktingar som vi - om vi vågar - möter i vårt land idag. Människor som bär på en berättelse som faktiskt kunde vara min egen.

Korset

I skildringen av korsfästelsen pratas det sällan om Jesu tystnad. Enligt bibeltexterna hängde Jesus på korset i sex timmar, och ändå uttalar han bara några få meningar under den tiden. Vi är vana att höra Jesu ord citeras, men har också Jesu tystnad något att säga oss?

Jag tänker att Jesu tystnad är talande just för att den kapslar in den övergivenhet, outhärdliga smärta, isolation, och ensamhet som han upplevde. Den lidande tystnad som så många av oss känner igen. I möte med denna tystnad vill vi så gärna hitta orden, förklaringarna och trösten. Vi vill så gärna hitta glimten av hopp och förmedla den till den lidande. Men kanske är de brådstörtade trösteorden en föreställd genväg till känslan av hopp? Kanske det måste få finnas en tystnad kring själva lidandet för att vi ska kunna skapa rum för hoppet?

Det svåra med tystnad i vår kultur är förstås att den strider mot så många av våra ideal.

Hoppet i att stanna kvar trots lidandet

Tystnad kräver tid och i en effektivitetskultur där snabbhet är biljetten till den vinnande sidan finns det inte tid att vara tyst. Tystnad kräver lyssnande och det går dåligt ihop med kravet på att höras. Tystnad kräver kroppslig närvaro och det är svårförenligt med begäret att vara uppkopplad i den mediala sfär där man kan vara ”närvarande” på många platser samtidigt. Tystnad kräver utrymme för en utgjutande klagan och den klingar dåligt ihop med jakten på någon att skuldbelägga.

Det allra svåraste med tystnaden verkar vara att den kräver ett ”vi”. Vi:et strider mot föreställningen att ensam är stark och idén att vi själva är ansvariga för vår egen lycka. Hoppet kräver att någon är villig att lyssna, hålla om, och motstå frestelsen att försöka fixa situationen. I Jesu tystnad anar jag ett budskap som säger att om det bara finns någon som är villig att lyssna till den lidande tystnaden finns det också utrymme för hopp att glimta fram. Kan det vara så att hoppet finns i själva brustenheten och i den gemenskap där lidande får finnas? Kanske börjar solidariteten just precis där - i att lyhört lyssna till tystnaden?

Uppståndelsen är orsak till glädjefest, och vi behöver på alla sätt vi kan manifestera att godheten och kärleken är större än ondskan. Men kanske är det i tystnaden och viljan att stanna kvar mitt i lidandet som själva hoppet finns?

Text: Carolin Ahlvik-Harju, doktor i teologi.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje