Hoppa till huvudinnehåll

I stället för dop blev det begravning

Bild av ett barns gravsten.
Outi Keinänens dotter Seela föddes den 28 maj 2013. Det är också dagen hon dog. Seela dog före hon föddes. Då var Outi i gravidvecka 25. Bild av ett barns gravsten. Bild: Privat/Outi Keinänen gravsten

Outi Keinänens barn dog innan hon hann födas. Keinänen vet inte vad skulle vara värre men hon vet att man kan överleva det.

För Seinäjokibon Outi Keinänen var det värsta efter barnets död den tomma famnen som skrek efter ett barn som inte fanns.

Det var den 29 maj 2013. En varm och somrig dag. Skolbarnen sjöng Den blomstertid nu kommer när det var dags för vårfest.

- En glad dag för många andra, säger Outi Keinänen.

Hon minns den dagen väl för det var då hon födde en död flicka, Seela. Då började ett år av sorg.

Navelsträngen blev slutet

Familjen Keinänen var på deras guddotters dop i huvudstadsregionen när Outi slutade känna hennes barns rörelser i magen. Då var hon i vecka 25.

- Nästa morgon åkte vi till Jorvs sjukhus. Barnmorskan hittade först inga hjärtslag. Efter en stund hittade hon men det visade sig att det var mina hjärtslag. Då sa barnmorskan att vi har bättre utrustning där borta, vi testar med den, säger Outi Keinänen.

Porträtt av Outi Keinänen
Outi Keinänen. Porträtt av Outi Keinänen Bild: Yle/Pauliina Jaakkola keinänen

På vägen till sjukhuset kunde Outi inte prata med sin man om vad som kunde hända. Rädslan och oron var för stor men hoppet fanns med under hela vägen.

- Man vill inte tänka på det. Man är så rädd att något kan vara fel. Hoppet lever ända till slutet, säger Outi.

- Sedan såg jag tårarna i läkarens ögon och min man såg på monitorn att det inte fanns någon rörelse i magen.

Dottern Seela dog för att navelsträngen hade snurrats runt hennes hals och strypt henne.

Drömde om en babys kista

När de sökte efter en plats på gravgården fanns det två alternativ. De kände att det var rätt att välja den plats där man kunde höra göken gala. De hörde också göken gala många gånger under den våren när de satt på terrassen.

- En tillfällighet kanske. Men på något sätt tröstande, säger Outi.

När Outi Keinänen ser tillbaka på sin graviditet finns det något som står ut.

- Mina vänner har sagt att jag under hela graviditeten pratade i om-format. Att om hon föds och om vi får behålla henne. Många hade också lagt märke till mina drömmar.

Före de förlorade barnet drömde Outi något mycket märkligt.

- I drömmen var jag på en begravningsbyrå, på ett bord stod levande ljus och ett fotografi som jag inte kunde se. I rummet fanns det också en babys kista med rosa silkesband. I drömmen funderade jag varför jag är här.

- Vi visste inte att jag var gravid med en flicka. Men jag har ibland funderat att om det var så att förbereddes vi på det som skulle komma eller om drömmen var en slump.

Änglar i olika format på ett bord
Änglar i olika format på ett bord Bild: Privat/Outi Keinänen outi keinänen

Outi fick hålla barnet i sin famn

Man säger ofta om förlossningar att man snabbt glömmer alla smärtor när man får det nyfödda barnet på sitt bröst. Outi var tvungen att föda ett dött barn.

- På något sätt lever hoppet ända in i det sista, att när barnet föds lever det och gråter ändå.

Det var viktigt för Outi att få hålla sitt barn efter förlossningen.

- Vi fick tid. Vi fick hålla henne i famnen, sjunga, ta foton och bara vara med henne.

- Sedan fick jag en stark känsla av att det är dags att släppa taget trots att min famn skrek efter henne.

En del av mig fortsätter leva som förut. Jag skrattar, jag gläds. Och så måste livet fortsätta. Men under ytan dog en liten del av mig, hjärtat är tungt och inga krafter finns kvar. Mitt liv började på nytt och det livet kommer jag att bygga upp under en lång till, ända tills slutet av mitt liv. För alltid kommer det att finnas en del av mig som bär med mig en tom plats i min famn.― Outi Keinänens egna ord på Seelas årsdag

Livet fortsätter på ett sätt eller annat

Det har nu gått snart fyra år sedan Seela dog. Ett foto av henne finns intill familjens tre andra barn och man pratar fortfarande om henne. Seela är en familjemedlem, trots att hon är död.

Outi Keinänen säger att det värsta året är det första året. Man är tvungen att gå genom alla högtider och fester utan den nya och efterlängtade familjemedlemmen.

Hon poängterar ändå det, att fastän ett barns död till en början är stort och hemskt, kan man överleva det.

- Jag vet inte vad som skulle vara värre, men man överlever det. Livet fortsätter, det vill jag säga till alla. På ett annat sätt, men det fortsätter ändå.

Sorgen efter ett dött barn är den värsta

Sorgeforskaren och docenten i vårdvetenskap Anna Liisa Aho har forskat i sorg i 15 år. Hon har en annan syn på sorgen efter någons död.

- Jag vill aldrig jämföra sorger, men föräldrars sorg efter ett barns död är nog den kraftigaste av dem alla. Vi pratar om en process att överleva som till och med kan följa en genom hela livet, säger Aho.

Enligt Aho orsakar sorgen som följer efter ett barns död många olika problem.

- Att ta sig genom vardagen kan vara svårt och också att ta hand om andra barn. För det kan man behöva hjälp av mor- och farföräldrar och andra anhöriga. Föräldrarna är inne i ett töcken av sorg att de kanske inte klarar av att ta hand om resten av familjen, säger Aho.

- Det finns familjer där ett barns död för familjemedlemmarna närmare varandra men det finns också familjer som splittras av ett barns död. Dessutom klandrar ofta det döda barnets syskon sig själva och tar på sig skulden för att de har hunnit tänka att de inte vill ha ett syskon till som de ska konkurrera med.

Porträtt av Anna Liisa Aho
Anna Liisa Aho Porträtt av Anna Liisa Aho Bild: Yle/Pauliina Jaakkola anna liisa aho

Stödnätverk är a och o

Anna Liisa Aho säger ändå att en stor del av de som sörjer klarar sig riktigt bra i slutändan.

- Det finns många exempel och forskningsresultat på det att två tredjedelar av de sörjande klarar sig med egna krafter, samt med hjälp av nära och kära och det stödnätverk som finns i det sociala livet. Den sista tredjedelen behöver ofta professionell hjälp.

- Att ha och vara del av ett stödnätverk är otroligt viktigt. Där kan du hitta föräldrar i samma situation som kan hjälpa dig ur sorgen.

Att ha ett stödnätverk och att prata om sorgen var viktigt för Outi Keinänen.

- Att prata med min man, med barnen och med nära och kära gör en stor skillnad i att klara av det hela och kunna gå vidare.

"Vi har fyra barn, tre som lever och ett som har dött"

Att ett barn dör är främmande för många. Fosterdöd inträffar ett par hundra gånger per år i Finland. Att barn under ett år dör händer 150 gånger per år i Finland.

Enligt Anna Liisa Aho var ett barns död naturligare förut när det var betydligt vanligare.

- Att ett barn dör är fel. Det är naturligt att tänka att föräldrarna dör före sina barn och mor- och farföräldrarna dör före sina barnbarn. Att dödens ordningsföljd rubbas gör att det blir en så allvarlig sak, säger Aho.

Outi Keinänen har också märkt att många inte ser döden som en naturlig sak utan de är rädda för det. Men så ändrades också hennes inställning till döden efter att hennes barn dog före födseln.

- Jag brukar säga till folk att vi har fyra barn, tre som lever och ett som har dött. Det kan finns något vackert kring döden. Jag har märkt att ju mer jag pratar om det desto mer underlättar det för alla att kunna förstå det, säger Keinänen.

Text: Pauliina Jaakkola, Yle Pohjanmaa
Översättning till svenska: Sofi Nordmyr, Yle Österbotten

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten