Hoppa till huvudinnehåll

Operarecension: Från jordiskt mörker till gudomligt ljus

Foto från Only the sound remains på Finlands nationalopera.
En midnattsritual. Davone Tines som munken Gyōkei i Only the Sound Remains. Foto från Only the sound remains på Finlands nationalopera. Bild: Heikki Tuuli Finlands nationalopera,davone tines

Är konsten ett eko av det gudomliga, det närmaste vi ofullkomliga kan komma det fullkomliga? Tanken har varierats i det oändliga och genomsyrar också Kaija Saariahos nya opera. I Only the Sound Remains låter hon oss ana det sublima - och nyckeln till det förborgade är den magiska skönhetsupplevelse som ryms i själva verket.

Operan är en resa från mörker till ljus, gestaltad i form av ett tudelat verk som bygger på två klassiska no-pjäser.

I den första delen, Always Strong, rekapituleras Tsunemasas historia. En buddhistisk munk utför en ceremoni för den döde och offergåvan är den luta Tsunemasa fick av kejsaren innan han deltog i den strid som blev hans död.

Väckt av musiken uppenbarar Tsunemasas ande sig vid midnattstid som en flyktig skugga. Skuggan tonar ut men rösten dröjer kvar och minns de lyckliga tiderna i jordelivet.

Men de smärtsamma minnena av våld och strid är starkare. Den plågade anden ber därför att ljusen ska släckas och försvinner därefter i mörkret.

I den andra delen, Feather Mantle, är riktningen den motsatta. Förlagan är Hagoromo, en välkänd pjäs på ett tema som också går igen i europeiska mytologier och sagor.

En fiskare upptäcker en dyrbar fjädermantel på en trädgren i den tidiga morgonskymningen. Han vill ta manteln men hejdas av ett andeväsen som ber om att få den tillbaka för att kunna återvända till sin himmelska boning.

Fiskaren samtycker men bara på det villkoret att anden först utför en himmelsk dans. Ett krav som varelsen bemöter med påpekandet att misstron kännetecknar de dödliga. I den hinsidestillvaro anden själv tillhör existerar inget bedrägeri.

Anden får sin fjädermantel och utför dansen innan den avmaterialiseras och försvinner.

Foto från Only the sound remains på Finlands nationalopera.
Nora Kimball-Mentzos som den dansande anden. Foto från Only the sound remains på Finlands nationalopera. Bild: Heikki Tuuli Finlands nationalopera,Nora Kimball,only the sound remains

Under den himmelska dansen vaknar Julie Mehretus kalligrafiska fondmålning till liv i ett strålande färgspel men när den sällsamma varelsen flugit sin kos är den kvardröjande musiken det enda som vittnar om den överjordiska upplevelsen.

Only the sound remains.

Men läs inte in någon självhävdelse från Saariahos sida i det. I den här uppsättningen utgör nämligen konsten i alla former ett gränsöverskridande, transcendent element.

Peter Sellars står för regin, en iscensättning som genialt bygger vidare på Saariahos förmåga att omsätta bilder och sinnesstämningar i raffinerade klangvärldar och rytmer.

Sinnesanalogierna går igen på alla plan och förstärker upplevelsen av det magiska. Men samtidigt är medlen genomgående minimalistiska och strama, som det anstår ett verk byggt på den japanska no-teaterns sparsmakade estetik.

Insiktsfulla no-adaptioner

För en publik som vant sig vid det intrigdrivna dramat kan upplevelsen förstås te sig lätt förvirrande. Åtminstone inledningsvis. Saariahos operor är ett slags filosofiska betraktelser och i det klassiska no-dramat har hon funnit ett perfekt fundament.

No är en stiliserad form av scenkonst där alla överflödiga rörelser och ord skalats bort. Det är en meditativ form av teater som strävar mot frigörelse och upplysning. Av det följer också att skådespelarna inte agerar utåt, i riktning mot en publik. De vänder sig mot sitt eget inre.

Men det innebär inte att dynamiken saknas. Tvärtom.

En tumregel lyder att cirka tre tiondelar av handlingen utspelar sig i rum, sju tiondelar i tid.

I praktiken innebär det att den elektrifierade stämningen uttryckligen uppstår i laddningen mellan det som ageras ut och det som skådespelaren håller tillbaka.

Till och med den skenbara orörligheten är fylld av spänning och därför upplever vi den också ofta som betydligt intensivare än den explicita handlingen.

Och det är kanske av den anledningen som den inledande ”mörka” delen också framstår som den mest drabbande i Saariahos opera.

På intrigplanet är Always Strong en förhållandevis statisk helhet men intensiteten i andens dilemma och konfrontationen mellan de två karaktärerna från olika världar är både stark och mångtydig.

De jordiska karaktärerna gestaltas av barytonen Davone Tines medan kontratenoren Anthony Roth Costanzo ger röst åt de två pjäsernas eteriska andevarelser.

Foto från Only the sound remains på Finlands nationalopera.
Davone Tines och Anthony Roth Costanzo som munken och Tsunemasas ande. Foto från Only the sound remains på Finlands nationalopera. Bild: Heikki Tuuli Finlands nationalopera,Anthony Roth Costanzo,davone tines

Kontrasten mellan de två stämmorna sitter perfekt och får ytterligare en dimension när dansaren Nora Kimball-Mentzos gör duon sällskap som himlavarelsens dansande kropp i Feather Mantle.

Och precis som i antikens tragedier har kören en kommenterande roll också i no-dramat. I det här verket representeras den av en vokalkvartett.

K som i kantele och koto

När Kaija Saariaho fick Polarpriset för några år sedan beskrevs hon i prismotiveringen som ”en modern mästare som öppnar våra öron och får deras städ och stigbyglar att bli förälskade.”

Den lekfulla formuleringen sitter bra också här. I Only the Sound Remains förenar Saariaho pietet med originalitet och resultatet är förföriskt.

I traditionell no består orkestern av flöjt och trummor. Flöjt och slagverk ingår också i ensemblen här men till det fogar Saariaho en stråkkvartett, kantele och elektronik.

Den elektroniska bearbetningen av röster och instrument breder ut sig över hela salen och omsluter oss med en sällsam och rik klangvärld. Jordisk och himmelsk, samtida och arkaisk.

Och sällsammast av allt låter kantelen i Eija Kankaanrantas hantering. På sex instrument med olika stämning leker hon fram illusionen av harpa, luta, naturljud och fågelsång - ibland låter hennes kantele också förvillande lik en japansk koto.

I det gränsöverskridande ryms många insikter.

Och i den buddhistiskt färgade no-världens syn på förhållandet mellan ljus och mörker ryms också en parallell som rimmar väl med påskhelgens uppståndelsetema. När mörkret äntligen viker hägrar frigörelsens ljus.

Men måste det faktiskt dröja tills vi alla är färdiga här?

Only the sound remains. Ljuden som ekar i dagens värld skorrar illa i örat.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Varför är musikskolan främst inriktad på klassisk musik?

    Varför är musikskolan främst inriktad på klassisk musik?

    Tidigare var det endast klassisk musik som gällde i musikskolorna. Nuförtiden har en del musikskolor en pop- och rocklinje men varför är det fortfarande den klassiska musiken som dominerar? Mika Westerlund drar pop- och rocklinjen på Musik- och kulturskolan Sandels och tror att populärmusiken småningom kommer att få en starkare roll.

  • Barbora Xu vill ena Åboborna på stor konsert

    Hon sjöng och samlade folk på torget efter terrordådet.

    Det var hon som satt och spelade och sjöng invid gravljusen och blommorna på Salutorget på fredagkväll. Bilder av henne fanns i stora internationella medier som The Guardian. Barbora Xu är Åbobo med tjeckiska rötter. Hon spelade på ett kinesiskt stränginstrument som påminner om finsk kantele. Hon sjöng på finska och kinesiska. Nu vill hon samla alla Åbobor till gemensam konsert.

  • Bokrecension: Tre bröder i tragglande kamp med kärleken och konsten

    Joakim Groths roman är en tidsskildring och generationsroman

    Joakim Groth, som är känd för sina lysande regiarbeten och pjäser för Teater Mars och Svenska Teatern, är nu aktuell med romanen Tre bröder. Det har hunnit gå drygt 35 år sedan den förra som hette Världen enligt Edi.

  • Prillan plingar på: Noux

    Kommer Prillan att överleva?

    Pernilla "Prillan" Karlsson har varit på sommarturné runt om i Svenskfinland! I det fjärde avsnittet besöker hon Noux.

  • Teaterrecension: Med rivningskulan genom Tjechovs förstlingsverk

    Dead Centre har gästat Finland med ”Chekhov’s First Play”.

    I Chekhov’s First Play tar den irländsk-brittiska teatergruppen Dead Centre avstamp i Tjechovs första pjäsförsök och kapar det för sin egen betraktelse över glappet mellan illusion och verklighet, både i livet och teatern.

  • Föredragsmaraton: Soffgruppens utveckling - från sällskapskultur till tv

    Soffgruppens intåg - det mjuka 70-talet.

    Föredragsmaraton är ett unikt samarbete mellan SLS och Svenska Yle och ingår i det officiella programmet för Finland 100. Maratonet ordnas på Svenska Teatern i Helsingfors den 8–9 september 2017. En av de experter som kommer att prata under föredragsdygnet är Minna Sarantola-Weiss som är expert på soffgruppens roll i välfärdssamhället.

  • Bokrecension: Tecken på fuskbygge i annars imponerande villa-thriller

    Blå Villan placerar mysmysteriet i bloggar och skogar.

    Övergrepp, bloggtroll och biljakter skakar om småstadsidyllen i Eva Frantz senaste deckare Blå Villan. Men trots den skickliga blandningen av mys och mysterium känns romanen inte helgjuten, skriver frilanskritikern Adrian Perera.